En terapeuts personlighet

Jag hörde på P1 där de talade om en stor studie som publicerats som visade att terapeuten är av mycket större betydelse än vilken terapiform som bedrivs.
Alltså att det egentligen är skit samma om man pysslar med ex psykodynamisk terapi eller kognitiv beteendeterapi, det viktigaste är terapeuten.
Hur hen kan knyta an till sin patient, inge förtroende och hopp.
Lite pinsamma resultat kan man tycka men ändå rätt självklara.
För er som inte vet skillnaden går psykodynamisk terapi i huvudsak ut på att patienten får prata. Att man tillsammans försöker finna roten till problemet och bearbeta det medan KBT mer konstaterar att det finns ett problem och så här tar vi oss vidare. KBT kräver ett större arbete av patienten själv.

Jag har gått i terapi en mängd gånger. Personkemin med kuratorn/ psykologen eller vad titeln nu än är är verkligen superviktig.
Jag har upplevt både bra och dåliga och om det är en slump eller ej vet jag inte, men de kvinnliga har för mej varit klart bäst.

En gång gick jag i KBT för mina sömnproblem och för ångesthantering.
KBT är ju det stora just nu och det skall vara särskilt lyckosamt för just sömnproblem.
För mej hjälpte det ingenting. Jag tyckte dessutom "läxorna" var otroligt svåra.
Här hade jag en manlig terapeut (kurator) som initialt var hyfsad men som i takt med våra möten gled över allt mer på sej själv och sina problem. I slutet pratade vi mer om hans ångest än min.
Jag använder mej själv av knep att bli lite privat och igenkänning i möten med patienter, men det får lixom aldrig bli att det belastar patienten. Att patienten ska bära saker för terapeuten.

En annan manlig psykolog jag gick till efter min utbrändhet fokuserade helt på att jag hade problem i mitt äktenskap och behövde bryta upp från det. Jag försökte upprepat gå tillbaka till mina känslor och mina behov men enligt honom härstammade allting till att jag inte var lycklig i mitt äktenskap.
Han gav mej oönskade komplimanger. Sa saker som "Du är en så otroligt härlig och vacker kvinna, du skulle lätt hitta en man att bli kär i och lycklig med."
När jag sa att jag inte var intresserad av att träffa någon ny man oavsett om jag stannade i ett äktenskap el inte menade han att jag förträngde behov.
Jag gick bara dit en gång.

När jag mådde som sämst i mitt liv, i en postpartumdepression efter sista barnet tog det evigheter innan jag sökte hjälp. När jag sökte fick jag en grå torr kvinna som inte sa så mycket men som lyssnade på ett så genuint sätt och stack in råd å tröst på precis rätt ställe. Hon blev min räddning. Jag tänker över tjugo år senare tillbaka på henne med enorm tacksamhet.

Nu är jag inte terapeut men jag skulle säga att min styrka som sjuksköterska eller barnmorska inte främst ligger i en yrkesskicklighet utan i att jag är bra på att skapa band å förtroende och snabbt få patienten att knyta an till mej. Det inger trygghet.
Det lyckas olika bra med olika människor men generellt sätt så är det där min styrka som vårdare ligger.
Så för mej känns forskningsresultaten inte särskilt konstiga.

Vad är din erfarenhet av  terapi?

Puss/ Asta