Ärr på ut å insidan.

Jag har aldrig brutit något ben men jag har ärr lite här och där.
Mitt allra äldsta sitter strax ovanför svanskotan. När jag föddes hade jag en knöl där med hår på. Mamma säger att jag skulle fått en tvilling men att jag tog all näring och att knölen är allt som blev kvar. Trots att jag är barnmorska har jag inte koll på om det kan funka så?

Sen har jag två ärr i bakhuvudet. De fick jag... på samma dag... när jag var dryga året. Först var jag med mamma nere i tvättstugan, satt i min vagn (var tanken i alla fall) men plötsligt låg jag på det hårda betonggolvet och fick åka till doktorn å sy.
När vi kom hem hoppade jag i sängen, ramlade i backen och fick näst intill åka med vändande taxi och sy en gång till. Det kan inte ha varit så roligt att vara min mamma den dagen.
Liten anekdot till det är att jag på högstadiet plötsligt fick våldsam klåda på ett av de här ärren och när jag gick till skolsyster fiskade hon ut en bit suterutråd som bestämt sej att börja bråka ungefär fjorton år efter att det sattes dit.

Mitt nyaste ärr är tre år gammalt. Det sitter högt upp vid hårfästet på höger sida och kom sej av att jag och Gottfrid för ja, exakt tre år sen sprang in i varann på en promenad och jag stöp i backen handlöst.
Som tur var så var Mini med för när jag försökte ställa mej upp svimmade jag.
Hela jag såg ut som ett blodbad. Det resulterade i att jag fick limma det hos helt inkompetent akutenpersonal (själva limmandet gick bra men i övrigt var de under all kritik å tog inte ens ett blodtryck) och därefter tre veckors sviter av hjärnskakning.

Jag har fler ärr, men dessa är av nån anledning mina favoritärr som jag inte kan låta bli att peta på. Särskilt det senaste. Det kliar inte, det gör inte ont, men jag känner det hela tiden och fingrarna far ofta upp å rör vid det där knappt synbara sträcket.
Jag tänker att det är konstigt det där. Hur lätt det är att acceptera fysiska ärr men hur mycket svårare det kan vara att acceptera de psykiska.
För givetvis är det så att jobbiga händelser kan skapa ärr även i själen eller i vår självkänsla. Och det är inte per automatik så att det svåraste vi upplever som små eller unga skapar de tydligaste ärren.
Nej ärrens existens är utefter hur det upplevdes där å då.

Jag har många sådana små knappt förnimbara själsliga ärr som jag petar på med regelbundenhet. Skitsaker ur en vuxen människas perspektiv men svåra där å då.
Ett ärr när min jag blev negligerad i att jag var kissnödig medan min mamma å min bror lekte och hur jag fick hån och en örfil av mamma när jag kissade på mej.
Ett ärr när jag väntade på min pappa som skulle ta mej och min bror till Liseberg och jag hade min finaste klänning och håret stramt flätat och jag satt vid fönstret och höll i persiennsnöret och väntade å väntade. Trots att mamma sa "han kommer inte" om å om igen så satt jag där.
Ett ärr den dagen min pappa försvann. Mamma hittade på att han låg i lumpen och snart skulle komma hem men mammas väninnas son hade smyghört de vuxnas samtal och triumferande meddelade mej att min pappa flyttat till en annan kvinna och aldrig mer skulle komma tillbaka.
Ett ärr när jag en kall vinterdag fastnade på en frostig matthängare med min stora underläpp som jag var retad för medan gårdens barn skrattade och hånade och hur jag till slut slet mej loss och blödde ner min nya jacka.

Barndomens ärr. Bleknande och ganska släta.
Det finns nyare med vassa kanter som blöder när de klias på men ändå, ändå far fingrarna ibland till de där ärren. Barndomens ärr.

Puss/ Asta