Tja, ville bara berätta

Jag har något som kallas för familjär tremor. Det betyder skakningar av oförklarlig art som går i släkten ungefär.
Min mormor hade det massor, mamma har det värre än jag, två av mina döttrar har det.
Den enda behandlingen som finns är så vitt jag känner till oselektiva betablockerare, det åt mormor,  men eftersom jag är astmatiker så kan inte jag ta sådana. Alkohol dämpar oxå skakningarna men det är ju inte heller nåt alternativ att alltid vara småberusad.

Det yttrar sej som skakningar i händerna.
Jag har märkt att det blir värre om jag är trött, har ätit dåligt  eller går upp i stress.
Stressen kan vara så låg att jag inte känner av den, men jag skakar mer på jobbet än hemma och jag skakar mer efter en förlossning än under tiden.

Alla märker ju så klart detta.
En del påpekar det, andra frågar. Några tittar bara. Det är värst.
Ibland brukar jag förklara för patienter, så de inte ska tro att jag är rädd för dem eller situationen. Jag har, som student, varit med om en anhörig som bad att få slippa mej för att jag skakade så och det kändes oerhört förnedrande.

Jag har haft detta så länge jag kan minnas och självklart lärt mej hantera det.
Jag kan trots skakningar, ffa i vänster hand, måla naglarna, brodera, sätta nålar eller ta prover, sy bristningar och annat precisionsjobb. Jag är till å med bättre än genomsnittet på detta. Kanske inte sy bristningar men resten.

Det finns situationer när det är extra jobbigt. Sånt är t.ex när jag ska fika eller mingla i sällskap jag inte är 100 % trygg i.
Skakningarna har en fysiologisk orsak men påverkas av nervositet eller att jag känner mej granskad. Det värsta som finns är att få ett glas fyllt till bredden i dessa situationer, då kan jag vara säker på att skvalpa ut hälften och att känna mej misslyckad och dum i huvudet och nåt att prata om.
Det är nåt oerhört skamfyllt med att skaka. Jag kan tänka mej att det är ungefär som att stamma. Man uppfattas som osäker eller rädd rent av, kanske abstinent eller sjuk. Ett svaghetstecken helt enkelt som man kanske inte alltid vill bjussa på å som oftast inte ens stämmer. 

Jag känner mej orolig över det här.
Det har blivit värre. Mormor var direkt handikappad.
Det är klart att det finns en gräns när jag kommer kunna kompensera för mina skakningar, redan nu är det ibland så illa att jag får dokumentera bara med höger hand. Det kommer att finnas en gräns när jag inte längre klarar av mitt jobb och det skrämmer mej.
Då är det inte bara längre pinsamt utan direkt handikappande.

Tja, ville bara berätta.

Puss/ Asta

Vårt beteende påverkar andra. Nu och sen.

Jag diskuterade det här med mitt dåliga samvete över att flyga med en bekant och fick ett argument jag hört förut.
"Nu har det plötsligt blivit billigt att flyga och svensson har råd, då ska svensson inte kunna unna sej det utan att ses som en miljöbov."

Alltså jag fattar att det här är känsligt. Det är det för mej oxå.
Jag älskar oxå sol å bad, billigare drinkar och taxfreesmink.
Jag vill så det värker åka till Grekland en sväng varje sensommar.

Men vi MÅSTE börja fråga oss vad som väger tyngst. Vår längtan efter annan kultur och soltimmar eller klimatet och klotets överlevnad.
Vi lånar faktiskt bara moder jord av kommande generationer och nu går det snabbt utför.
Jag såg en mycket pedagogisk film om det här med flygresor -> koldioxid->isar som smälter.
En person som åker till Thailand orsakar 2 ton koldioxid!
Om 4 personer (en familj) drar så smälter denna person 26,4 kvadratmeter is en väg till Thailand. Det är ungefär lika stort som en studentlägenhet.
Vill man hem igen... 52,8 kvadratmeter is.
Det är dessutom så att det inte bara är bränslet som påverkar klimatet, det gör även höjden. Ju längre bort du reser, desto högre flyger planet.
På hög höjd påverkar flyget klimatet dubbelt så mycket, eftersom det bildas kväveoxid och vattenånga.

Argumentet jag inledde detta inlägg med, att det skulle vara någon form av klassförakt att propagera för att människor inte skall flyga håller inte heller.
Det är sant att det blivit allt billigare att flyga och att man numera kan få en flygstol för en spottstyver. I Sverige har antal utlandsflygresor fördubblats sedan början av 1990 talet.
Men vilka drabbas främst av vårt flygande?
Ja precis som med utsläpp i stort, de största utsläppen genererade av svensken släpps ut i andra länder, drabbar klimatet åtminstone initialt fattiga människor på andra sidan jorden där extrem,vädret kommer att slå hårt. Det har redan börjat och mer kommer.

Puss/ Asta

Ps. För er som är vän med mej delar jag filmen på facebook. För er andra, googla: så mycket is smälter din Thailandsresa.

Så flickor ska inte få ha klänningar?

Det finns så otroligt många fåniga argument mot genuspedagogik. Här är några av dem:
"Så flickor ska inte få ha klänningar då?"
"Mina döttrar har velat ha rosa kläder medan pojkarna tyckt bäst om blått."
"Det är skillnad på pojkar och flickor."
"Feministerna skiter i hedersvåld och barnäktenskap men förbjuder flickor att leka med dockor och pojkar att leka med bilar."
Osv.
Antingen har du hört dessa argument och liknande eller så säger du dem kanske själv.

Att ha en smula genustänk i sin barnuppfostran eller i umgänge med barn överhuvudtaget innebär inga förbud. Alls.
Flickor får jättegärna leka med dockor, bära klänning och älska rosa.
Det går hur bra som helst.
Att ha en smula genustänk med sej innebär däremot att erbjuda hela världar,
BÅDE bilar och dockor, oavsett om det är flickor eller pojkar.
Det innebär att fundera en smula över hur barnet bemöts om det har en sockersöt klänning eller en tröja med nån testosteronstinn actionhjälte.
För jag LOVAR att barnet bemöts olika och om du inte tror mej är det bara att testa.
Genusmotståndarna brukar ofta hävda biologi som argument.
Flickor och pojkar, män och kvinnor är olika av naturen. Sedan stenåldern.
Jag tror oxå en del på biologi, mer än vad feminister i allmänhet gör, men jag kan inte begripa hur en individ kan födas och föredra en viss färg endast utifrån sitt kön.

Min äldsta dotter har tre barn. Flicka, pojk, flicka.
Hon är lite av en idol när det kommer till genus för hon gör det så självklart.
No big deal. Inget tjafs. Inte från några höga hästar utan i vardagen och i detaljer.
Äldsta flickan älskar prinsessklänningar och ibland har hon det.
Sonen ärver sin storasysters kläder, inklusive klänningarna och snoppen har inte ramlat av ännu.
I deras lekrum, precis som i Noahs lekrum, erbjuds hela världar.
Bilar och dockor. Mjukisdjur och drakar.
Det är faktiskt inte märkligare än så.

Och ändå ÄR det ju det. Och vi lär oss det tidigt.
För ett tag sedan var det en pojk på Noahs dagis som påpekade att "bara flickor har långt hår."
Jag blev irriterad men försökte resonera.
"Jaha, så det är SÅ man avgör om någon är en flicka eller pojke?"
Japp det var det.
"Men Zlatan då? Sveriges bästa fotbollsspelare, är han tjej då?"
Nä, det var han tydligen inte.
Jag försökte se högst förvirrad ut när jag sa... "Men, han har ju långt hår."
För mej är genuspedagogiken minst lika angelägen för pojkarna som den är för flickorna.
Visst, det är rätt pest att bli reducerad till sitt utseende men det är inte mer trevligt att alltid vara stor å tuff å tävlingsinriktad alltid heller.

Puss/ Asta