Så här tänker jag. Hur tänker du?

Detta är en annons. För ett par "snygga jeans."
Alltså förlåt, men är inte detta höjden av dumhet?
Det har ingenting att göra med att jag är... ehhh, gammal och högmoraliskt anser att man ska vara hel å ren utan att tillverka kläder, med all energi som går åt för Moder jord, och sen göra sönder dem. På fabriken.
Det är ta me fan dummare än att dricka köpt  icke kolsyrat vatten på flaska i Sverige. Och även det är korkat som fan.

Jag har en stigande klimatångest.
Jag tar små små steg i rätt riktning mot att leva mindre slitsamt för jorden men jag gör fortfarande en massa saker som jag inte borde och som faktiskt inte är allt för komplicerade.
Jag skulle kunna köra mindre bil, försöka samåka till jobbet oftare.
Jag skulle kunna använda mina tygpåsar som jag redan har istället för att ständigt ta nya i affären.
Jag skulle absolut kunna shoppa mindre.
Jag skulle kunna äta mer vegetariskt. (Alltså fläsk ska jag sluta med men det är ett annat inlägg, en annan moralisk fråga.)

Klimatförnekarna... företrädesvis längst ut till höger i politiken... hånar ofta klimatångest och klimatpolitik med att vi i Sverige redan GÖR så mycket och titta på andra länder.
Men...
1.) Vi har råd, resurser och kompetens att göra mycket.
2.) All klimatpåverkan som svenskar orsakar sker inte på egen mark. Vi må ligga i framkant här. Den globala konsumtionen innebär att vi lever som om vi hade 1,7 planeter – och i Sverige som om vi hade fyra jordklot.
Detta kan inte fortsätta. Inte om vi bryr oss om våra barnbarns framtid!

Jag tror det beror på en mängd anledningar att vi fortsätter köra på.
Fortsätter flyga. Fortsätter konsumera. Fortsätter slänga saker som fungerar el som skulle kunna lagas.
Dels har vi i den här delen av världen ännu inte sett så mycket av effekterna.
Det har blivit varmare somrar och det är la gött? Det blir inte konkret för oss.
Dels är människan av sin natur egoistisk. Någon annan får lösa det.
Dels så känner vi oss så ensamma och obetydliga. Hotet är gigantiskt och vi så väldigt små. Vad spelar det för roll vad jag gör?

Just den här sista förklaringen stämmer väldigt väl överens på mej.
Jag menar, klänningen jag kanske inte behöver egentligen är ju redan uppsydd och hänger där i butiken?
Flygplanet lyfter varesej jag är med på det eller inte.
Det är massor av människor som inte källsorterar.
Osv.
Men någonstans kan vi ju bara ansvara för oss själva och försöka sprida ringar på vattnet.
Själv shoppar jag. Men mindre än tidigare. Lagar, använder det jag har längre.
Jag kan inte lova att jag aldrig kommer flyga trots att det borde vi alla göra med tanke på vilken oerhörd påverkan på naturen det har men jag reste inte i år och jag kommer verkligen tänka efter innan i fortsättningen.
Jag kommer välja begagnat när vi ska renovera vardagsrummet i höst/ vinter.
Jag ska lägga de där tygpåsarna i bilen så jag inte köper plast i onödan.
Och jag ska äta mindre kött och slänga mindre mat.

DET är inga stora uppoffringar för att även våra barnbarn ska kunna leva på jorden. Vi BORDE vara räddare!

Puss/ Asta

Vårt beteende påverkar andra. Nu och sen.

Jag diskuterade det här med mitt dåliga samvete över att flyga med en bekant och fick ett argument jag hört förut.
"Nu har det plötsligt blivit billigt att flyga och svensson har råd, då ska svensson inte kunna unna sej det utan att ses som en miljöbov."

Alltså jag fattar att det här är känsligt. Det är det för mej oxå.
Jag älskar oxå sol å bad, billigare drinkar och taxfreesmink.
Jag vill så det värker åka till Grekland en sväng varje sensommar.

Men vi MÅSTE börja fråga oss vad som väger tyngst. Vår längtan efter annan kultur och soltimmar eller klimatet och klotets överlevnad.
Vi lånar faktiskt bara moder jord av kommande generationer och nu går det snabbt utför.
Jag såg en mycket pedagogisk film om det här med flygresor -> koldioxid->isar som smälter.
En person som åker till Thailand orsakar 2 ton koldioxid!
Om 4 personer (en familj) drar så smälter denna person 26,4 kvadratmeter is en väg till Thailand. Det är ungefär lika stort som en studentlägenhet.
Vill man hem igen... 52,8 kvadratmeter is.
Det är dessutom så att det inte bara är bränslet som påverkar klimatet, det gör även höjden. Ju längre bort du reser, desto högre flyger planet.
På hög höjd påverkar flyget klimatet dubbelt så mycket, eftersom det bildas kväveoxid och vattenånga.

Argumentet jag inledde detta inlägg med, att det skulle vara någon form av klassförakt att propagera för att människor inte skall flyga håller inte heller.
Det är sant att det blivit allt billigare att flyga och att man numera kan få en flygstol för en spottstyver. I Sverige har antal utlandsflygresor fördubblats sedan början av 1990 talet.
Men vilka drabbas främst av vårt flygande?
Ja precis som med utsläpp i stort, de största utsläppen genererade av svensken släpps ut i andra länder, drabbar klimatet åtminstone initialt fattiga människor på andra sidan jorden där extrem,vädret kommer att slå hårt. Det har redan börjat och mer kommer.

Puss/ Asta

Ps. För er som är vän med mej delar jag filmen på facebook. För er andra, googla: så mycket is smälter din Thailandsresa.

Hur jobbig får man va (innan man blir outhärdlig?)

TACK Cis som försvarade mej i föregående inlägg. Får väl hoppas att mina övriga läsare inte följer regeln Den som tiger samtycker haha.

Till någonting annat som jag funderat på en hel del sista tiden och som tangerar bilden ovan...
Hur jobbig får man va ? (innan man blir outhärdlig.)

Jag har saker som skaver, det antar jag att de flesta har?
Det finns saker man gör som känns mer eller mindre inte okej.
Saker som strider mot ens inre övertygelse eller mot ens samvete.
Att konsumera i onödan, att äta kött (och i synnerhet fläsk), att snacka skit är sånt som jag gör trots att det inte landar riktigt rätt i mej.
Att flyga är en annan grej, det skrev jag om här senast.
Just problemet med nöjesflygning tänker jag jätte mycket på numera.
Man vill komma bort. Ha sol å värme. Uppleva andra kulturer. Se oexploaterade länder. Vara ledig på riktigt. Få kvalitetstid med familjen. Unna sej... Ja alltså jag HAJAR verkligen allt det där.
Jag flyger ju varje eller vart annat år själv, visserligen inte till Thailand eller nån annan långresa men Grekland känns illa nog. Det ÄR illa nog.
Flyget smälter våra isar och ökar koldioxidutsläppen radikalt och att ändå välja att flyga ÄR att medvetet lämna över klotet i sämre skicka till barn å barnbarn.
Det kan inga vegetariska onsdagar eller cykelturer till jobbet i världen ändra på.
Naturen och klimatet kommer att kräva uppoffringar större än så (att skippa flyget) av oss, det är jag övertygad om.

Jag vill understryka att jag inte sätter mej på höga hästar och tror att jag är bättre än andra. Att jag flyger själv. Att jag inte anklagar någon.
Men jag tror att för mej har det nog börjat skava såpass att jag kanske gjort det för sista gången.
Och då tillbaka till frågan, hur jobbig får man va? (innan man blir outhärdlig.)
Jag vet att jag redan är en jobbig jävel när det kommer till antirasism.
Jag har droppat både vänner, bekanta och släkt av den anledningen.
(Riiiiktigt så radikal kommer jag kanske inte vara om polare tar en weekendsresa till London med Norweigen haha.)
Jag ses av många som rätt radikal när det kommer till min feminism och syn på män å jämställdhet.
Alltså lite så där jobbigt Pk i största allmänhet. Fråga min man...
Och då är frågan om man helt enkelt blir outhärdlig om man nu... dessutom... gör ett statement av att inte flyga?
Det finns en hårfin gräns när människor går från att vara medvetna till rättshaverister. En hårfin skillnad på att försöka vara en "bra människa" till att bara bli en jobbig jävel.

Tycker ni den börjar passeras?

Puss/ Asta

Det skaver

Vi lever inte alltid som vi lär. Handlar inte alltid utefter vårt samvete.
Åtminstone gör inte jag det. Nåt som skavt hos mej länge här men som jag tänkt på allt mer sista halvåret kanske är det här med att flyga.

Jag älskar ju Grekland. Jag älskar lata, lyxiga solsemestrar. Den där veckan vid pool och hav med gyros, kall öl och säker sol är höjdpunkten på året. Något att längta till, uppleva och sen drömma tillbaka till efteråt.
Men skavet inuti växer.
Sedan 1990 talet har det internationella flygandet ökat med 130% och fortsätter att öka.
Svenskarnas flygvanor står för lika stora koldioxidutsläpp som all vår biltrafik.
Detta i en tid när vi måste ändra våra vanor och få ner utsläppen drastiskt nu!
Det känns ju minst sagt motsägelsefullt att ta med sej barnbarn utomlands "för att visa dem världen" när just den handlingen försämrar deras möjligheter till att få växa upp och få egna barn i en frisk värld.

Jag tror tyvärr att klimatet kommer att kräva offer av oss.
Vi kan inte fortsätta som förut. Som om det inte fanns någon morgondag. Som om alla andra ska fixa krisen åt oss. Som att vi vill men det får fan inte kosta något.
Vi svenskar tillhör ett av de tio länder som sätter störst avtryck på klimatet i världen, footprint, per person. Om alla levde som oss svenskar skulle det behövas 4 jordklot.
Vi kan fundera igenom vår konsumtion, handla mindre, köpa mer begagnat.
Vi kan äta smartare, mer närodlat och säsongsanpassat, mindre mängd kött.
Vi kan köra snålare bilar och dra ner på onödig bilkörning.
Men flyget, nöjesflygningen, som skitar ner vår värld nåt så oerhört där måste vi kanske ta det tråkiga beslutet att avstå?
 
Hur resonerar du?
Många jag känner resonerar som så att man (oavsett vad vi talar om) ska sätta press på branschorganisationerna och inte enskilda konsumenter som behöver sin bil, solsemester, stek eller vad vi nu talar om.
Men företag vill tjäna pengar och de ändrar sej aldrig om de inte plötsligt förlorar en massa kunder.
Jorden och klimatet har inte råd att vänta.
På mej har det i allafall börjat skava väl mycket.

Puss/Asta

Att återfalla

Hur länge höll det mitt köpstopp? Min nya hållbara stil.
Tre dagar?
Att återfalla. Ta sej ett återfall. Falla för frestelsen.

Nej, jag ser det inte så.
Mina mål är snarare ambitioner än huggna i sten. Jag gör det inte för att bevisa det för någon.
Varken att springa, låta bli alkoholen, 5:2 a mej igenom livet, ha köpstopp, källsortera, äta mindre mängd gris och allt vad det är jag bestämmer mej för.
Det tar TID att lära gamla kärringar sitta.
Jag ihärdar i mina försök... inte det heller löften som då å då bryts utan just försök... i att vara min egna bästa kompis.
Jag skulle inte sagt till någon annan nära vän "Fy fan vad kass du är, tre dar! Är du nåt jävla skämt eller?"
Nej, jag skulle gett henne en kram och sagt att "Du är jättefin i klänningen, den var du värd och du kan alltid börja om... om du vill."
Så precis så säger jag till mej själv. Trygg i vetskapen att mina tre shoppinglösa dagar förmodligen inte löste klimatkrisen och lika trygg i att mitt återfall inte dömde oss alla till undergången.
Tid. Tid att lära gamla kärringar sitta.

Den här klänningen är jag. Så mycket jag det kan bli utan att skriva Asta Pastasson med stora bokstäver över hela röven.
Jag har suktat efter den sedan i våras då jag såg den i ett blogginlägg hos Big ass fashion.
Ja till och med ännu längre för innan fanns den i en grön-blå variant och redan då ville jag ha den.
Den kostade sina sköna slantar. 400 kr i butik och sedan lika mycket i parkeringsböter.
Så jag lovar er och mej själv att använda den ofta och i många år.
Att slita den med hälsan. Å ohälsan om den kommer på besök. Tvi tvi tvi.

Jag inser dock... trots återfallet... att de där månaderna jag ska försöka hålla upp med att köpa något mer... september, oktober, november och december... kommer bli jobbigare än vad jag först tänkte när jag kände mej så pepp å så laddad och tog beslutet.
Nu känns det mer så där uppgivet "till vilken nytta?"
Till vilken nytta hjälper det att jag låter varan hänga/ ligga kvar i butik och någon annan köper den istället?
Är inte miljökatastroferna över oss om 30 år då?
Om lilla jag, i lilla Sverige, i lilla Europa låter bli... samtidigt som det i andra städer långtbortistan inte går att vistas utomhus utan ansiktsmask?
Hjälp mej här nu alla ni som kommit längre i era miljö och rättviseperspektiv.
Hur tänker ni?
Hur motiverar ni er själva?

Man ska lära känna sin fiende. VAD är det med shoppingen som skapar detta behov och detta glädjerus?
Som jag sagt tidigare, och jag är säker på att det gäller flertalet kvinnor i detta land, så har jag kläder så jag klarar mej i säkert 10 år framåt.
Jag har en knökfull garderob men använder kanske egentligen 10 plagg.
Resten bara hänger där.
Hänger där för att "de är rätt fina" eller "inte så dum ändå" eller "kan va bra å ha".
Varför "behöver" jag då nytt?

Hur tänker du?

Puss/ Asta