Tja, ville bara berätta

Jag har något som kallas för familjär tremor. Det betyder skakningar av oförklarlig art som går i släkten ungefär.
Min mormor hade det massor, mamma har det värre än jag, två av mina döttrar har det.
Den enda behandlingen som finns är så vitt jag känner till oselektiva betablockerare, det åt mormor,  men eftersom jag är astmatiker så kan inte jag ta sådana. Alkohol dämpar oxå skakningarna men det är ju inte heller nåt alternativ att alltid vara småberusad.

Det yttrar sej som skakningar i händerna.
Jag har märkt att det blir värre om jag är trött, har ätit dåligt  eller går upp i stress.
Stressen kan vara så låg att jag inte känner av den, men jag skakar mer på jobbet än hemma och jag skakar mer efter en förlossning än under tiden.

Alla märker ju så klart detta.
En del påpekar det, andra frågar. Några tittar bara. Det är värst.
Ibland brukar jag förklara för patienter, så de inte ska tro att jag är rädd för dem eller situationen. Jag har, som student, varit med om en anhörig som bad att få slippa mej för att jag skakade så och det kändes oerhört förnedrande.

Jag har haft detta så länge jag kan minnas och självklart lärt mej hantera det.
Jag kan trots skakningar, ffa i vänster hand, måla naglarna, brodera, sätta nålar eller ta prover, sy bristningar och annat precisionsjobb. Jag är till å med bättre än genomsnittet på detta. Kanske inte sy bristningar men resten.

Det finns situationer när det är extra jobbigt. Sånt är t.ex när jag ska fika eller mingla i sällskap jag inte är 100 % trygg i.
Skakningarna har en fysiologisk orsak men påverkas av nervositet eller att jag känner mej granskad. Det värsta som finns är att få ett glas fyllt till bredden i dessa situationer, då kan jag vara säker på att skvalpa ut hälften och att känna mej misslyckad och dum i huvudet och nåt att prata om.
Det är nåt oerhört skamfyllt med att skaka. Jag kan tänka mej att det är ungefär som att stamma. Man uppfattas som osäker eller rädd rent av, kanske abstinent eller sjuk. Ett svaghetstecken helt enkelt som man kanske inte alltid vill bjussa på å som oftast inte ens stämmer. 

Jag känner mej orolig över det här.
Det har blivit värre. Mormor var direkt handikappad.
Det är klart att det finns en gräns när jag kommer kunna kompensera för mina skakningar, redan nu är det ibland så illa att jag får dokumentera bara med höger hand. Det kommer att finnas en gräns när jag inte längre klarar av mitt jobb och det skrämmer mej.
Då är det inte bara längre pinsamt utan direkt handikappande.

Tja, ville bara berätta.

Puss/ Asta