Och så kommer alla känslorna på en och samma gång

Det är äntligen tyst i huset.
Mamma sover. Eller håller sej åtminstone på sitt rum. Trots att timmen är sen tassar jag upp. Jag behöver återerövra mitt hem, jag behöver få sitta ner i tystnad.
Jag läser era kommentarer. För första gången idag tillåter jag mej att känna å vara. Tårarna rinner. Jag kan äntligen vara ledsen. För allt som var och allt som inte blev. För det outhärdliga våldsamma slutet, om han ändå bara fått somna?!
Om jag får tid över snart ska jag tacka er var och än. Just nu gör jag det här. Tusen tack för varma ord och kärleksfulla tankar, här, på facebook och instagram, i mail och på messinger. Av kolleger och chefer. Tack!

Jag vet inte vad jag ska göra. Var jag ska börja. Hur jag ska hantera det.
Mamma är fullständigt ur spel till att göra något alls, till att fatta minsta beslut.
Hon gråter inte. Hon är förvirrad, ser drogad ut. Pratar osammanhängande, upprepar samma sak om å om igen. Går fram å tillbaka som en osalig ande.
Svarar "Jag vet inte" på allting.
Jag blir orolig... ångesten äter upp allt syre i huset hur jag än vädrar..., jag blir trött... så oändligt att jag knappt orkar sitta upprätt..., irriterad, rädd och hela spannet där emellan.

Jag är "äldst." Inte i ålder men det är på mej allt vilar. Allt som skall göras, alla beslut som skall fattas. Allt faller på mej. Det finns ingen hjälp.
Ta mamma till Lund (köra dit och framför allt... köra hem efteråt) för att ta avsked, begravningsbyrån mm. Ska mamma flytta till min stad eller bo kvar? Ska han i så fall begravas här eller där?
Jag saknar mormor. Jag känner mej inte redo att hålla ihop allting själv.

Mitt i allt detta minns jag min bror sittande på sin säng. Han trycker en älskad efterlängtad LP skiva mot bröstet medan hans favoritlåt från den spelas om å om igen. Han är 12 år, jag är 15. Det är 1984. Än är det tre år kvar innan allt ska braka lös.

Forever young,
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever, and ever

Forever young
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever young

Älskade Lillebror. Som jag svurit på och förbannat. Som jag oroat och ängslats.
Som jag hoppats och förtvivlat. Som jag saknat. Som jag gråtit tillsammans med i telefonen. Som jag inte har träffat på tjugo år.
I natt är det bara kärlek. Bara saknad. Bara sorg.
För allt som var. Och allt som aldrig blev.
Vila i frid. Vila äntligen i frid.

Puss/ Asta