Att gråta på jobbet

Jag har varit sjuksköterska i många år.
Jag har fått beröm, tacksamhet i mängder, skäll och ifrågasättande ibland i det yrket men det är på inget sätt som barnmorskeyrket.
Här blir allt så tydligt. Ensamt. Ofta svart eller vitt. Både plus och minus är och blir så mycket mer personligt i mitt nuvarande yrke.
Berömmet, hyllningarna, komplimangerna, att vara en viktig del av den största dagen är förstås fantastiskt. När nåt går/ blir/ känns fel så är det tyngre att bära som barnmorska än sjuksköterska för ansvaret blir mitt. Känns som mitt.
Jag tror en del av att vara en erfaren barnmorska är att inse att varken hyllningarna eller skulden är så personlig som man kan tro när man är ny.
En erfaren barnmorska jag hyser stort förtroende för sa just det under min studenttid. "Du är inte alls så bra som föräldrarna tror när allt går smidigt och du är inte alls så dålig som du själv tror när det inte gör det."

Jag har haft ett par riktigt tunga pass på jobbet det sista. Inget på liv och död, inget på riktigt farligt men tungt självförtroendemässigt. Örfilar på mitt självförtroende. Mitt mycket bräckliga barnmorskesjälvförtroende.
Jag ha en märklig prestationsångest kring detta mitt nya yrke som jag inte känner igen hos mej själv.
Jag har normalt sätt inte särskilt mycket tävlingsinstinkt, jag har väldigt få höga ambitioner. Men gällande barnmorskeri vill jag bli bra, inte duga, jag vill bli duktig!
Tack å lov för kloka empatiska kollegor. Såna jag kan gråta ut hos. Såna som får mej att skratta mitt i tårarna.

På mitt förra jobb grät jag vid ett par tillfällen. Jag såg i princip samtliga mina kollegor gråta någon gång. Den öppenheten är viktig.
Jag är en känslomässigt öppen människa som kan tala om svåra saker och erkänna tillkortakommanden utan prestige. Men jag har svårt för att gråta inför andra, gråtande signalerar en svaghet jag inte så gärna vill bjussa på. Jag har svårt att släppa garden så mycket, och i synnerhet inför människor jag inte känner väl.
Så gråtandet på mitt nuvarande jobb senaste tiden har varit just... jobbigt.
Och samtidigt så känner jag att det gör gott, inte bara mej utan oss alla.
Att släppa den där garden gör ju att man lär känna varandra mer på riktigt.
Att man visar vem man är. Och det måste ju vara bra tänker jag?

Vad kommer ens den här rädslan över att visa svaghet ifrån?
Själv har jag väldigt svårt för svala, behärskade människor som det alltid sprutar självförtroende ur öronen på även om de är nya. Jag menar, jag hade klasskamrater som efter två praktikomgångar på förlossningen trodde att de var Guds gåva till obstetriken. Det om nåt är väl farligt?! Det tar många år och många hundra förlossningar att bli ens hyfsat erfaren som barnmorska.
Så det är inte det som skaver när jag gråter. Kanske är jag rädd att kollegor ska tro att jag inte har vad som krävs. Eller än värre, att JAG ska tro att jag inte är av rätt virke för det här.

Innan jag avslutar allt för deppigt vill jag dela med mej av ett beröm jag fick nyligen av en patient. Inte för att skryta utan för att visa att detta yrke kan vara precis lika vackert som tufft.
En förlöst mamma sa "Jag kände mej trygg med dej som barnmorska, men jag älskade att du mötte mej som kvinna. Att vi var två kvinnor som möttes och förlöste ett barn."
Det. Det bär jag med mej en gråtmild kväll som denna.

Hur har du det med att gråta inför andra? 

Puss/ Asta