Himlen har fått en ny vacker stjärna idag

Det är lite småsorg i det Pastassonska hemmet i kväll när Richard Wolf har avlidit 59 år gammal i lungemfysem.
Vidrig sjukdom. Vidrig sjukdom som drabbar framför allt rökare. Jag minns en föreläsare när jag läste på sjuksköterskeprogrammet som sa, "De som dör i cancer till följd av rökning har haft tur, emfysem är det jävligaste sättet som finns att dö på."
Efter det har jag ju vårdat massvis av patienter med lungcancer och emfysem och jag håller med. Emfysem är kvävningsångestens död.

Richard Wolf. Han slog ner som en bomb 1992 för den breda publiken i filmen Änglagård. När jag såg honom sitta där i sitt skinnställ, med kajal kring ögonen och coola brillor var jag 23 år gammal och blev förälskad i karaktären Zack.
Jag har sett Änglagårdsfilmerna, ffa 1:an och 2:an hur många gånger som helst och älskat dem. Yngsta dottern heter Fanny i andranamn efter Helena Bergströms roll och när jag köpte Gottfrid ville jag ge honom ett namn så som jag önskade han skulle bli. Han är döpt efter Günters rollfigur och blev precis så... stor, snäll och öppen för nya intryck.
De filmerna har betytt mycket för mej och framförallt är det Richard Wolf som brunnit klarast där.

Det finns några få kändisar man önskar att man fått vara vän med.
Jonas Gardell är en sådan för mej. Mia Skäringer en annan. Jag tror vi skulle gillat varann. Richard Wolf är oxå en sådan person. Överallt vittnar idag vänner och kollegor om samma sak, använder samma ord. Han var så snäll. Han älskade livet. Han tog hand om sina vänner.
Jag saknar honom redan oerhört och mina tankar är hos vännerna och familjen.

Vila i frid Richard. Sitt på din måne. Tack för allt du gav.

Puss/ Asta