Jag känner att jag har tystnat. Det som finns i mina tankar kan jag inte skriva om och därefter är det tomt.
Jag har det tufft just nu. På många plan. Livet är verkligen inte alltid enkelt.
Jag har grinat så mycket sista veckan att huden kring ögonen är inflammerad och jag ser ut som
Ikväll ska vi hur som helst ha ett par över på middag.
Jag har förberett middagen och till å med gjort dessert.
Det är vänner sedan evigheter och det känns bra och tryggt. Ungefär vad jag mäktar med. Jag märker att jag drar mej undan sociala sammanhang i nya sammanhang som after worker och jobbfester för att orken inte finns och så värst mycket "gamla kompisar" har jag inte kvar.
Länge... åratal... har jag haft dåligt samvete över att jag hör av mej så sällan, föreslår träffar så sällan men inte längre. Mina vänner hör av sej än mer sällan... för att inte säga aldrig... och då är det kanske inte så jäkla mycket bevänt med den där vänskapen. Då har den kanske ebbat ut till ingenting längre.
Jag är ledsen för det, det finns ett par tre stycken som jag verkligen räknat som nära, nästan som familj, men skilsmässor sker i de bästa familjer hur jävla ont det än gör.
Jag orkar inte ha dåligt samvete när de inte en enda gång hör hur jag mår eller frågar om jag vill ses. Och jag tänker inte fråga fler gånger heller.
Jag antar att det är mitt övriga mående och mitt... det jag inte skriver om... som gör att min tolerans för ytterligare bullshit sjunker.
Jag är precis lika ensam utan att ta den ställningen. Varesej jag uttalar det eller inte är summan av kardemumman den samma.
Men min ensamhet plågar mej. Det gör den. Jag är ingen sån där efterhängsen person som måste ses varje vecka och höras varje dag men jag vill veta att jag är sedd och att nån bryr sej om hur jag mår. I stunder som denna, när livet svajar på alla fronter känns det ensamt.
Jag är en hyfsat social person. Jag är en bra vän och en människa som är rolig (ibland åtminstone) att vara med. Jag är lojal och jag är empatisk.
Jag skulle velat vara kompis med mej.
Men jag har kanske blivit lite för djup, lite för feministisk, lite för krånglig för vänner jag haft.
Jag kan känna att jag är medelålders och lever bara genom barn och barnbarn.
Det är inte rättvist mot dom. Och det blir märkligt att vara bästis med en treåring och bra mycket mer knäckt när han är hos sin pappa än vad hans mamma är.
Jag tror att 2018 blir en rannsakningens år. Ett år av stora förändringar och när jag gör upp med mycket som alltid varit självklart. Ett sorgeår. Ett läroår men ett år som jag kommer stärkt ur.
Jag brukar känna vemod och en viss rädsla inför nya år men känner i år istället tillförsikt och beslutsamhet.
Hur är det med dej? Har du nära vänner? Nån du kan ringa-mitt-i-natten-vän?
Är du social?
Puss/ Asta
Åååh.. detta e ju svårt, jag har vuxna barn sim jag jämt hänger med då vi har jämngamla barn, hästar å hundar ihop som intresse.men därutöver är det skralt, mycket barn många hästar å hundar åsså lite jobb på det tar liksom musten ur en så nej, just inga vönner, ingen att ringa mitt i natten å inget umgängesliv, fy vad trist det låter.Carola
SvaraRaderaTycker det låter jättemysigt och inte ett dugg trist Carola.
RaderaTråkigt när det blir så. Jag känner lite likt. Men är duktig på att vända och gå innan det blir så att det ebbar ut. Just för att skydda mig själv liksom. Jag är nog också lite för krånglig, feministisk och tråkig. Blir dock oerhört ledsen när vänskaper ebbar ut. När en investerat utav sig själv och tycker om vännen och den inte värderar en lika högt. Jag tycker dessutom att jag är bra på att höra av mig. Men det är sällan lika bra tillbaks...
SvaraRaderaDet kan ju vara så. Även med vänner att man växer ifrån varann. Jag kan känna att jag har förändrats mkt senaste åren. Tänker annorlunda. Värdesätter annorlunda.
RaderaKänner igen mycket av det..... Tungt när livet kärvar å man tycker man inte kommer nånstans.
SvaraRaderaNågra vänner att kalla VÄNNER har jag inte haft i vuxen ålder å ju äldre jag blir desto mindre ork finns det att hålla liv i de man har.
99% av gångerna är det jag som tar initiativ å man tröttnar till slut.
Läser många gamla inlägg från fb's Den här dagen....å påminns om hur isande ensam jag var för 5 år sen, inte nån av våra s k dansvänner hörde av sig.
Det var danskompis H å syrran som ringde nån gång /vecka utöver dt var det knäpptyst.
Jag är en social person i lagom mängd men då jag har ett jobb som är socialt så är det skönt med tystnaden hemma.
Å vi trivs att vara hemma tillsammans men visst är det tungt att vara ifrån barnen så mycket men så är det, man måste försörja sig.
Tack för inläggstips, jag skriver imorrn om det.
ha en fin kväll å ta hand om dig/Lena.
Kram
RaderaEtt otroligt vemodigt och sorgset inlägg.. Tungt.. Jag vet ärligt talat inte om jag har vänner som jag skulle kunna ringa mitt i natten. Jag tror nog det. En vän och en syster. Men jag har inte funderat närmare på det. Jag inbillar mig att jag är lite konstig på det sättet: uppfattas som väldigt social, men är otroligt exklusiv och rätt introvert egentligen.
SvaraRaderaPS. Har skrivit ett meddelande till dig!
Hoppas du får en fin söndag! Kram
Du å jag delar ju det där bland annat Monika. Att vi framstår som väldigt öppna och sociala men har våra slutna rum. Unnar dej men avundas de med syskon. Det måste vara en stor trygghet i livet med fungerande syskonskap. Kram
RaderaDu skriver det jag tänkt mycket på det senaste året. Mer än så fixar jag inte att skriva just nu. Ska vara någonstans om en timme och behöver möta upp så "hel" jag bara kan vara. Utåt.
SvaraRaderaKram!
/Annelie
Kram och hoppas det gick bra där du skulle vara.
RaderaOj, det här inlägget drabbade mig och jag inser att jag saknar insikt om hur ensamhet kan kännas. Jag är själv så väldigt lyckligt lottad; jag har många, (ja, kanske till och med för många (?)) vänner, som jag kan ringa mitt i natten och som alltid finns där. Jag träffar vänner flera gånger i veckan, det går inte en dag utan att jag hör av mig till eller hör av någon, vi åker på semestrar, firar högtider och står i kö till äldreboende tillsammans.
SvaraRaderaMEN sedan något år tillbaka lever jag med en man, som är väldigt ensam. Han har nästan inga vänner, umgås aldrig med någon, och är helt chockad över hur social jag är.
Att leva med honom har fått mig att förstå hur olika det kan vara. Jag tänker att det finns faktiska omständigheter som gör det lättare att ha vänner, som till exempel att jag varit ensamstående länge - och därmed haft mer tid för - och beroende av - vänner. Jag är också född social; jag blir aldrig trött av att umgås med folk, vilket han blir. Och jag har låga prestationskrav; det är inte så viktigt att mitt hem är städat, till exempel, eller att maten är perfekt. Det viktiga är alltid umgänget. Och så är jag nog rätt tolerant och accepterar att alla har både bra och dåliga sidor. Det gör det lättare. För att inte tala om att jag alltid prioriterar mina vänner, även över mig själv. Fyller någon till exempel år, går jag dit och firar dem, även om jag är dödstrött och hellre skulle vilja stanna hemma.
Min man gör i princip tvärtom. Han ställer höga krav både på sig själv och andra, han prioriterar sitt eget välmående över andras lycka, han blir väldigt trött socialt och har ett stort behov av att vara ensam, han har ägnat mer tid åt sina kvinnor än att åt odla vänskap, han är i grunden väldigt osäker efter en barndom med bland annat mobbning, etc.
Vi har helt enkelt olika förutsättningar här i livet, även när det kommer till vänskap. Det är orättvist, men kanske något vi måste acceptera. Och jag inser att jag är lyckligt lottad på den fronten. Men å andra sidan har jag ju andra problem. Som alla.
Intressant.
RaderaJag har alltid varit en väldigt social person som tyckt om att ha folk omkring mej. Jag har aldrig haft massvis med vänner men väldigt nära relation till de jag har. Jag är varm och kärleksfull som vän tror jag. Men jag har oxå alltid haft stort behov av att få stunder med mej själv och i ensamhet.
Detta behov har blivit allt större. Jag tror att det är väldigt vanligt bland vårdfolk då vi ger så mkt av oss själva till patienterna varje dag. De flesta av mina vänner jobbar inom vården så det är väl samma för dem. Idag när jag inte är lika trött och ledsen kan jag se det så, alla har fullt upp med sitt och mina vänner ignorerar mej inte av elakhet.
Tycker det är spännande att läsa om dej och din kärlek, ni verkar väldigt olika och ändå får ni ihop det. Kram
Känner igen så mycket<3 är sjukpensionär och har ingen ork till min omgivning förutom mitt barnbarn på tre år som verkligen är min bästa vän som älskar en villkorslöst och jag får en gnutta energi av och känner mig för en stund lycklig. Kram Malin <3
SvaraRadera