Hej

 

Jösses! vad jag har blivit kass på att blogga. Förr skrev jag tre inlägg/ dan nu inte ens ett i veckan. Nån gång ska det bli ändring, jag lovar.
Men jag lever fortfarande, jag är gift med samma gubbe och har inte hunnit få varken fler barn eller barnbarn. Jag kämpar på med min ofullkomlighet som barnmorska, träffar sällan vänner, har tappat 5 kg och mina julstjärnor lever ännu vilket är ett smärre mirakel.

Idag är det dan före dan. Söndag natt lämnas det Pastassonska hemmet för lång vägs färd mot Barcelona. Till ev inbrottstjuvar kan jag meddela att huset kommer vara bebott av flera vuxna barn och av Mr Gottfrid him self. Du vill INTE komma objuden.
Till alla er andra kan jag däremot meddela att jag så smått börjar få lite resfeber.
Jag är inte särskilt flygrädd. Då är jag i så fall mer rädd för att köra i halka, byta jobb och möta främmande män på folktomma platser. Flyget har dessutom den fördelen att man kan muta nerverna med en Gin & Tonic, det passar sämre ihop med vinterkörning och jobb.
Ändå är det en liten oro i magen. Jag är inte van vid att umgås så intensivt å länge med maken, ibland blir det bra och trevligt, ibland blir det långt ifrån bra.
Jag har heller aldrig varit ifrån Noah i fyra dagar tidigare. Är övertygad om att han överlever med sin mamma men vi kommer längta efter varandra.
Ja, fast jag ska inte gnälla. Det ska bli jätte skönt att få lite sol och miljöombyte, leva lite lyxliv.

Har en del förberedelser kvar. Ska färga håret. Raka här å där. Noppa bryn å ett å annat hakstrå. Måla naglar.
Välja bland mina 111 klänningar, hur många är rimligt att ha med sej egentligen? Göra om proceduren med skor.
Packa.

Rätt lustfyllt ändå.
Puss/ Asta

Barcelona

Jag ska åka till Barcelona några dagar i maj ihop med maken och några goda vänner och tänkte så klart höra med världens bästa bloggläsare om det finns något vi absolut inte får lov att missa?

Måste erkänna att jag tyvärr inte är så kulturell.
Visst kan jag kika en stund på nån katedral men det som jag ser fram emot mest är att förhoppningsvis få lite sol på kinderna, dricka några glas cava och käka lite god mat.
Och shopping. Shopping är alltid kul.

Nån restaurang ni tycker vi ska besöka? Nån särskild rätt eller drink vi måste prova?
Nån affär vi inte får missa?

Ge mej dina bästa tips.
Hit me!

Puss/ Asta

Det stora vemodet rullar in

Det är en sådan där vemodig dag. Har ni sådana oxå?
Jag är inte direkt ångestfylld och inte heller ledsen men jag är vemodig.
Vemodig över mycket.

Jag såg en bild på mej som barn ihop med pappa tidigare idag och kände plötsligt en sådan saknad.
Vad har jag gjort liksom.
Min första impuls var att ta telefonen, ringa och be om förlåtelse.
Ta tillbaka mitt statement och mitt bryt. Nöja mej med det vi ändå hade.
Jag saknar ju honom som fan!
Men så sansade jag mej.
Jag har inte brutit med min pappa för att jag inte älskade honom. Jag har brutit med min pappa för att han inte älskar mej.
Och även om försoning hade suttit fint idag så vet jag att det hade kommit nya stunder när jag envisas att sträcka mej efter honom och han vänder sej bort.
Jag kan inte ställa detta till rätta. Jag äger inte problemet, jag bara förhåller mej till det.

Mormor har varit död i tre år i morgon.
Det är ofattbart. Jag har roddat mitt liv som den vuxnaste av oss alla i över tre år.
Jag saknar henne ofantligt.
Sällan hårdhänt och vasst men molande och tomt.
Det är så sorgligt att hon aldrig fick träffa barnen, att hon aldrig fick se Ängla och Noah.
Hon hade älskat dem.
Dem hade älskat henne.
Men det finns mycket hon har sluppit också och för det är jag tacksam.
All oro och sorg för barnbarn som än mer förstört sina liv, sina döttrars missbruk och all skit runt det som hon envisades med att ta ansvar för trots att hon fyllt åttio.
Hon har det bra hos morfar men jag saknar hennes hand mot min kind.
Jag saknar att få vara någons lilla. 

Min dotter Nr II har idag flyttat till Spanien.
Hon finns inte längre kvar i landet.
Hon är den mest självständiga och den minst familjära av mina barn och vi har inte träffats så ofta trots att hon bott i samma stad.
Jag vet att hon klarar sej. Jag vet att hon är stark, smart och som en katt.
Men det gör ont i bröstet på mej! Det känns fullkomligt vansinnigt onaturligt att vara så långt ifrån sitt barn. Det bänder och sliter i den där navelsträngen som man som mamma inte klipper av, den som är osynlig men allt jämt å ändå alltid finns där.
Jag vill bara ta henne i famnen. Krama henne och andas in hennes lukt.
Jag är egoistisk och dum och... allt möjligt men det är så det känns.

Nu ska jag gå å sova med min gudasände Gottfrid för imorgon skall jag hålla i smärtlindringsavsnittet på Föräldrautbildningen. Jag som inte varit på en föräldrautbildning på 30 år.
Wish me luck.

Puss/ Asta