Det stora vemodet rullar in

Det är en sådan där vemodig dag. Har ni sådana oxå?
Jag är inte direkt ångestfylld och inte heller ledsen men jag är vemodig.
Vemodig över mycket.

Jag såg en bild på mej som barn ihop med pappa tidigare idag och kände plötsligt en sådan saknad.
Vad har jag gjort liksom.
Min första impuls var att ta telefonen, ringa och be om förlåtelse.
Ta tillbaka mitt statement och mitt bryt. Nöja mej med det vi ändå hade.
Jag saknar ju honom som fan!
Men så sansade jag mej.
Jag har inte brutit med min pappa för att jag inte älskade honom. Jag har brutit med min pappa för att han inte älskar mej.
Och även om försoning hade suttit fint idag så vet jag att det hade kommit nya stunder när jag envisas att sträcka mej efter honom och han vänder sej bort.
Jag kan inte ställa detta till rätta. Jag äger inte problemet, jag bara förhåller mej till det.

Mormor har varit död i tre år i morgon.
Det är ofattbart. Jag har roddat mitt liv som den vuxnaste av oss alla i över tre år.
Jag saknar henne ofantligt.
Sällan hårdhänt och vasst men molande och tomt.
Det är så sorgligt att hon aldrig fick träffa barnen, att hon aldrig fick se Ängla och Noah.
Hon hade älskat dem.
Dem hade älskat henne.
Men det finns mycket hon har sluppit också och för det är jag tacksam.
All oro och sorg för barnbarn som än mer förstört sina liv, sina döttrars missbruk och all skit runt det som hon envisades med att ta ansvar för trots att hon fyllt åttio.
Hon har det bra hos morfar men jag saknar hennes hand mot min kind.
Jag saknar att få vara någons lilla. 

Min dotter Nr II har idag flyttat till Spanien.
Hon finns inte längre kvar i landet.
Hon är den mest självständiga och den minst familjära av mina barn och vi har inte träffats så ofta trots att hon bott i samma stad.
Jag vet att hon klarar sej. Jag vet att hon är stark, smart och som en katt.
Men det gör ont i bröstet på mej! Det känns fullkomligt vansinnigt onaturligt att vara så långt ifrån sitt barn. Det bänder och sliter i den där navelsträngen som man som mamma inte klipper av, den som är osynlig men allt jämt å ändå alltid finns där.
Jag vill bara ta henne i famnen. Krama henne och andas in hennes lukt.
Jag är egoistisk och dum och... allt möjligt men det är så det känns.

Nu ska jag gå å sova med min gudasände Gottfrid för imorgon skall jag hålla i smärtlindringsavsnittet på Föräldrautbildningen. Jag som inte varit på en föräldrautbildning på 30 år.
Wish me luck.

Puss/ Asta