Hipp hipp hurra

När Märta fyllde år så fick hon alltid semla.
Hon var en sån sockergris.
När hon matvägrat tillräckligt länge fick hon vaniljsås i fodret.
Eller pannkakor. Pannkakor dög alltid. Till och med när hon var sjuk.

Imorgon fyller en annan liten kille år.
Den Gudasände Gottfrid fyller fyra år.
Och med han är det inte lika självklart vad han skall firas med.
Han äter bättre över lag, gillar väl snask å så med, men är mer av en matkille.
En lång härlig promenad skall vi ta i alla fall. Bada ska han få göra, för det är det bästa som finns i hans värld och så ska jag skicka all världens tacksamma tankar till Gud (och uppfödaren) över att jag får dela mitt liv med denna fantastiska grabb.
Genomgoda, älskvärda, vackra Gotteman. Min mammegris.

Och så ska jag... måste jag... boka tid hos veterinären för att ta bort tandsten.
Det är både dyrt å obehagligt men det måste göras.
Suck ja, till å med min make ordnar bättre presenter än så där.

Puss/ Asta

Nykär i min prins

Jag känner mej nykär i denna kille. Mannen i mitt liv. Karln i huset.

Nästan allt jag har, allt jag gör i livet är medelmåttigt.
Men den här grabben alltså! Han är så jäkla bra att bara superlativ gör honom rättvis.
Vackrast. Snällast. Stabilast. Lugnast. Sötast.
Lätt! är han den bästa hund jag någonsin mött.
Jag har tränat väldigt lite med honom och förtjänar egentligen inte en hund som han.
Han har fostrat sej själv i mångt och mycket. Det jag har gjort är att alltid älska honom, alltid berömma det som är bra och alltid varit väldigt fysisk med honom. Han sover ju alltid med mej, sitter mycket i knät och om han inte får det så ligger han på mina fötter.
Men det sa ju redan Astrid Lindgren: "Ge hundarna barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sej själv."
Han har en så vänlig själ och jag kommer aldrig att få en hund som honom igen.

Han är fyra år om några veckor... valpen jag föll för på internet och sen inte kunde sluta tänka på trots att jag inte tänkt mej valp just då. När vi skulle åka ner och titta på honom när han var sex veckor sa jag till familjen "Jag tar honom bara om jag känner att det är helt rätt, om det är ögonblicklig kärlek."
Det var det.
Jag har aldrig ångrat mej. Han är gudasänd min pojk.
Nu börjar han bli vuxen och han har egentligen aldrig haft några riktiga trotsperioder eller gett mej skäl till oro. För nåt halvår sedan försökte han en handfull gånger sätta Noah på plats. Han tyckte väl att "valpen" var stor nog att inordna sej i ordningen... Gottfrids ordning... först kommer mamma, sen kommer Gottfrid och sen kommer resten.
Jag fick sagt till ordentligt några gånger och sen försvann det. Gottfrid älskar sin valp och är tålmodig och orolig när han inte själv har koll på honom.

Jag är så tacksam för att få vandra på samma stig som denna vackra kille. 
Och jag njuter av att han är fyra år. Inte gammal men inte unghund.
Klok, sansad och utblommad rent fysisk.

Han var värd att kyssa många grodor för.
Min prins.

Puss/ Asta

Bild: Första mötet. Asta 43 år och Gotte 6 veckor.Jag tycker kärleken syns...

Den av Gud sänd.

 

Det var Freja som myntade uttrycket och gav mej hans smeknamn.
Den Gudasända Gottfrid.
Och nog är han gudasänd alltid.

Allting med honom är så konstigt om man tänker efter.
Jag skulle inte alls ha valp just nu.
Om/när jag skaffade hund igen var jag inte alls säker på att jag ville ha ytterligare en Dogue de Bordeaux, jag var inne på nåt mer långlivat. Kanske en blodhund.
Jag skulle absolut ha en tik.

Så såg jag honom på bild när han var några veckor.
Utan att veta något om honom, hans föräldrar, hans stamtavla så föll jag.
Kunde inte släppa honom med tanken.
Bland alla hundratals söta valpbilder jag får upp i mitt facebookflöde så talade hans ögon just till mej.
Som om vi redan hörde samman.

Jag hade inga pengar, jag hade ingen sparad semester och än värre... jag hade inte makens godkännande.
Maken som aldrig i livet kunde tänka sej att ha två hundar samtidigt. Maken som helst inte vill ha någon hund. Maken som ta me fan aldrig ger med sej när han inte vill.
Men märkligt nog löste sej allting?!
Alla hinder gick att finna vägar runt.

Ytterligare ett märkligt sammanträffande...
När Gottfrid varit hos oss i TVÅ dagar blev Märta svårt sjuk.
I livmoderinflammation som kostade massor av pengar å oro.
Hade hon blivit sjuk två dagar tidigare hade jag med största sannolikhet aldrig köpt Gottfrid.
Inte haft råd, inte haft ro.
Men som av en mening tvingades jag handskas med oron över min gamla tant å lyckan över min valp.
Som av en mening hann han komma hem innan hon blev sjuk.

Av Gud sänd.
Det har han varit och det är han.
Utan honom hade mitt hjärta brustit och mitt förstånd gått sönder.
Varje dag. Varje timma. Varje minut ger han mej glädje och stolthet.
Så vacker, så glad, så ömsint och snäll.
Så älskvärd.
Min prins. Den av Gud sänd.

Puss/ Asta

Fuck u å såna grejer.

 

Jag å den Gudasända Gottfrid sov lugnt i natt.
Efter flera nätter som han varit uppe å trampat var å varannan timma så sov han äntligen knall bredvid mej.
Vi somnade strax efter ett. Vaknade när pappan i huset stökade runt efter mackor å lunchlåda strax före sju.
Jag blundade, tittade upp och trodde det passerat nån timma men klockan var över elva.
Ja, jäklar vad vi är födda till lata liv jag å min prins.

Jag mår bättre men inte bra.
Fast Märtas död har även fört med sej en mer oväntad effekt.
Jag har blivit så vansinnigt trött på att låtsas, på att tassa runt på tå, på att ta skit.
Det kanske ni tycker att jag alltid har varit men det har blivit... mer.
Om det blivit bättre eller värre är väl en tolkningsfråga men jag känner mej elakare, grinigare och mindre rädd för konsekvenser.
Jag tänker ryta ifrån. Jag tänker droppa allt som inte är bra i mitt liv. Jag tänker göra mej av med alla som stjäl den minsta lilla energi i från mej. På nätet och IRL.
Ja, jag hör själv... det låter inte så jäkla sympatiskt men jag har ett starkt behov av att städa!
Det jag varit rädd för i åratal har hänt.
Sånt gör något med människor. Antingen knäcker dem eller oxå gör dem mer hårdhudade. Om livet... om 2013 kan bli lite snällt... så kanske jag mjuknar igen.
Jag är en människa som kan vara väldigt hård. Å väldigt mjuk.
Väldigt empatisk. Å väldigt skoningslös.

Den Gudasända Gottfrid stoppade igår ner näsan i min handväska.
När maken gick förbi sa han till prinsen "Nej, men har du fått brev Gottfrid"
(Nej, han sa "Har du fått brev Torsten" för han ENVISAS med att kalla min hund för det.)
Sen tog han brevet ifrån prinsen och gav det till mej. Det var nämligen inte Gottfrids brev. Det var mitt sjukintyg. Jävlar med.

När jag tänker på mitt liv så ser jag att det ofta har förändrats av andra människors hårda dom av mej.
Jag tänker tex på den klumpiga och otrevliga arbetsförmedlaren som dömde ut en ung å outbildad fyrabarnsmamma och fick mej att med stora kliv marschera till Komvux.
Vi får se om den märkliga läkaren har samma effekt.
Just nu känns det så.
Det känns som om han öppnat mina ögon för MIN del i att mitt äktenskap haltar.
Min del, den jag knappt sett förut eller bara betraktat som en konsekvens på makens beteende. Mitt fjärmande, mitt 100% fokuserande på hundarna, min bristande kompromissvilja.

Jag har lite att jobba med.

Puss/ Asta