11 månader med en norsk prinsessa

Förra månaden fyllde hon 2 år, Prinsessan Bente-Nora av Norge.
Nästa månad har jag haft henne i 1 år.

Jag brukar kalla henne för min schäferblandning.
Med det menar jag att hon på en del sätt inte är rastypisk alls.
Att hon emellanåt är energisk som en schäfer. Jag har aldrig varit ute och gått så mycket med en hund som henne. Jag måste, hon går upp i atomer annars.
Och det var kanske inte riktigt vad jag tänkt mej.
Å andra sidan är det inte särskilt mycket som är som jag tänkt mej med henne, trots att hon för övrigt är rätt mastiffig. (Envis. Vaktig. Mammig. Charmig. Smart. Snygg.)
Kärleken... den är inte vad jag tänkt mej.
Vad jag trodde skulle ske när jag tog hem en tonåring i huset som jag inte fått bounda med sen hon var bebis. Inte burit, haft sovande i famnen eller vetat allt om.
Men den kom ändå. Kärleken alltså. Och kunde under inga omständigheter i världen varit större. Jag skulle aldrig kunnat älska henne mer, större, sannare.
Hon har en så stark personlighet. En så stor tillgivenhet och en så vacker själ. Jag tänker ofta på att Gottfrid skulle ha avgudat henne.
Det är inte många människor hon släpper in på livet... en del morrar hon åt, de flesta är hon bara likgiltig inför... men de som får den äran säger samma sak. Hon är sannerligen en diamant.
Jag avgudar denna flicka. Det vet hon om...

Jag borde kanske spara detta inlägg till nästa månad när vi som sagt känt varandra i ett år. Älskat varann sen, ja inte första blicken men kanske 10:e.
Men jag tänker att så där väldigt mycket kan inte hinna hända på en månad.
Sen hon kom hit har hon övervunnit en massa rädslor och framförallt har hon utvecklat resurser att ta i tu med de hon har kvar. Hon vågar gå fram när något skrämmer henne. Hon vågar lita på att jag hanterar det hon inte klarar av.
Jag kan inte säga vad gott det känns i mammahjärtat när hon inte är livrädd att tappa bort mej då hon går lös. Idag gömde jag mej på stranden. Hon spanade efter mej och när hon inte såg mej fortsatte hon med sitt. Sånt gav henne panik i början, nu vet hon... morsan är här nånstans.
Vi kan fortfarande inte klippa klorna.
En del människor skrämmer henne ännu (reserverad är ok men inte rädd.)
Och vi har ännu inte vågat åka buss. Men det mesta i vår vardag är hon okej med och efter årsskiftet ska vi gå kurs i rallylydnad! Skit samma hur det går, vi ska ha kul.

Jag funderar fortfarande ibland på hennes första år i livet. Innan det blev hon å jag.
Hon är helt tillfreds med mörkret. Jag har aldrig haft en hund så obrydd om det som hon.
Hon är lätt att lämna ensam även om det inte händer ofta.
Hon litar inte på män och hon blir ooootroligt olycklig om hon ser att jag blir irriterad på riktigt. Hon har ett lite skralt självförtroende sin kungliga titel till trots och hon vi jobbar varje dag på olika sätt med att hon ska tro på sej själv.
Jag tror ju att allt detta på nåt sätt har med hennes barndom att göra.
Att hon har varit utomhus mycket själv. Kanske har människor inte alltid varit förutsägbara. Tyvärr kan jag bara gissa.
Hon är som jag. Stark-skör. Och jag låter henne vara det.
Älskar henne, inte trots det, utan FÖR det.
Man kan resonera olika och ändå vara en klok hundägare.
Jag tänker som så, och har gjort ända sedan Märta som var min stora lärarinna, att jag har den hund jag har och anpassar livet efter henne.
Vi tränar, vi utmanar oss men det hon inte klarar av det slipper hon.
Ex så behöver hon aldrig hälsa på främlingar. Jag tar ansvar för möten.
Om hon visar sej inte mäkta med stora folksamlingar som utställningar mm så skiter vi i det.
Vi tränar men det jag bedömer är too much, det gör vi inte. Det kan jag göra med en annan hund, nån annan gång.

Min Bente-Nora. Mitt lyckopiller och min prinsessa.
Hon är bäst i hela världen.

Puss/ Asta

"Du säger så om alla."

Hon är speciell, hon är något alldeles extra. Jag har aldrig känt så här förut.
Jo jag säger så om Bente. Och jag menar det, hon har verkligen fångat mitt hjärta på ett sätt som ingen annan har.
Mina döttrar ler lite avmätt och påpekar att så har jag sagt om varje hund.
Ingen är som Märta.
Det finns ingen som min Gottfrid.
Och vet ni... allt ihop är alldeles sant. Ingen var som Märta, det har aldrig funnits nån som min Gottfrid och Bente, hon ÄR one of the kind.

För varje hund har öppnat upp en alldeles ny dörr i hjärtat.
En plats där ingen har varit tidigare. En acces till en kärlek som aldrig funnits innan.
En som är unik.
En som bara är deras.
Märta och Gottfrid. Jag älskade dem så. Jag tänker fortfarande på Märta varje dag. Jag gråter fortfarande när jag pratar om Gottfrid.

Bente är här och nu. Och hon är verkligen speciell.
Jag har ju försökt förklara tidigare och varje gång känner jag att jag inte riktigt lyckas. Det är så svårt att sätta fingret på vad det är, men oj vad det ÄR!
Hon har en sådan stark personlighet.
Hon är sin alldeles egen.
Hon är... för att vara mastiff... ovanlig i att så väldans gärna vilja vara mej till lags. Hon blickar in i mitt inre. Hon är, på ett sätt jag aldrig upplevt hos någon annan individ... hund eller människa... fullkomligt ovillkorlig i sin kärlek.

Hon är klok. Hon funderar och hon är intuitiv.
Hon har en fantastisk humor. Hon får mej att skratta även när jag är nedstämd eller som nu sjuk.
Hon är lekfull men har integritet.
Hon är... värdig, förstår ni hur jag menar då?
Hon är egen... lite underlig... och väldigt speciell.
Hon är otroligt intensiv. Outhärdligt envis i det hon vill. Driver mej ibland till tokeri med sitt tjat.
Hon är en gammal själ och hennes blick är som brunnar.

Ibland säger man om kärlekspar att... De två, de är menade för varandra.
Så är det med oss.
Jag kan inte förklara det bättre, men vi är menade för varandra. Vi 2.
Hon är min allra bästa vän i hela världen.

Puss/ Asta

Den sista dagen

Beslutet är fattat. Det finns inget mer att göra.
Och då kommer tvivlen.
Borde jag begära en second opinion?
Borde jag be dem pröva någon annan medicin?
Borde jag kanske operera honom ändå?
Kan han leva så här? Om han inte anstränger bakdelen, inte går promenader, inte...
Nej, jag vet att jag gör rätt ändå kommer tvivlen i väntan.

Gottfrids diskbråck är försämrat. Ja det är inte omröntgat men medicinen har ingen effekt. Inte en vecka med antiinflammatoriskt. Inte morfin. Inte kortison.
Det blir inte bättre.
Under senare delen av eftermiddagen/ kvällen kommer en veterinär hit och hjälper Gottfrid till den eviga vilan. Och jag känner mej som en mördare och förrädare.

Min vackra, vackra, vackra pojke.
Det har inte gått en enda dag utan att jag har förundrats över dej.
Inte en enda dag som jag inte varit stolt.
Överallt har du väckt uppmärksamhet. Vi brukar skoja och säga att det är som att vara ute med en superstjärna när man är med dej. Folk som tittar, pekar, vill klappa och byta några ord. Vid vår lokala krog har det till å med hänt att de applåderar.
Jag är så stolt över dej. Mamma är så stolt.
Du har varit mitt sällskap. Min lyssnare. Min trygghet och stolthet.
Mitt nord å mitt väst.
Min gudasände.

Tasslösheten skrämmer mej så.
Inte bara att mista min bästa vän utan oxå att hemmet blir hundlöst.
Tyst och dregelfritt.
Jag fattar faktiskt inte hur jag ska orka utan dej Gottfrid.
Jag går sönder. Jag faller.
Det finns ingenting att greppa tag i.

För alltid. Så väldigt definitivt.
För evigt. Så väldigt länge.
Aldrig mer. Så helt utan hopp.

Puss/ Asta

Nykär i min prins

Jag känner mej nykär i denna kille. Mannen i mitt liv. Karln i huset.

Nästan allt jag har, allt jag gör i livet är medelmåttigt.
Men den här grabben alltså! Han är så jäkla bra att bara superlativ gör honom rättvis.
Vackrast. Snällast. Stabilast. Lugnast. Sötast.
Lätt! är han den bästa hund jag någonsin mött.
Jag har tränat väldigt lite med honom och förtjänar egentligen inte en hund som han.
Han har fostrat sej själv i mångt och mycket. Det jag har gjort är att alltid älska honom, alltid berömma det som är bra och alltid varit väldigt fysisk med honom. Han sover ju alltid med mej, sitter mycket i knät och om han inte får det så ligger han på mina fötter.
Men det sa ju redan Astrid Lindgren: "Ge hundarna barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sej själv."
Han har en så vänlig själ och jag kommer aldrig att få en hund som honom igen.

Han är fyra år om några veckor... valpen jag föll för på internet och sen inte kunde sluta tänka på trots att jag inte tänkt mej valp just då. När vi skulle åka ner och titta på honom när han var sex veckor sa jag till familjen "Jag tar honom bara om jag känner att det är helt rätt, om det är ögonblicklig kärlek."
Det var det.
Jag har aldrig ångrat mej. Han är gudasänd min pojk.
Nu börjar han bli vuxen och han har egentligen aldrig haft några riktiga trotsperioder eller gett mej skäl till oro. För nåt halvår sedan försökte han en handfull gånger sätta Noah på plats. Han tyckte väl att "valpen" var stor nog att inordna sej i ordningen... Gottfrids ordning... först kommer mamma, sen kommer Gottfrid och sen kommer resten.
Jag fick sagt till ordentligt några gånger och sen försvann det. Gottfrid älskar sin valp och är tålmodig och orolig när han inte själv har koll på honom.

Jag är så tacksam för att få vandra på samma stig som denna vackra kille. 
Och jag njuter av att han är fyra år. Inte gammal men inte unghund.
Klok, sansad och utblommad rent fysisk.

Han var värd att kyssa många grodor för.
Min prins.

Puss/ Asta

Bild: Första mötet. Asta 43 år och Gotte 6 veckor.Jag tycker kärleken syns...

Mannen i mitt liv, min stora kärlek.

 

Gottfrid, maken, pappi, Lillebror och Lars Winnerbäck får ursäkta...
... Den främsta mannen i mitt liv heter Rasmus och nu, när klockan slagit om till ett nytt dygn, fyller han 23 år.
Ett lejon, en lärarstudent (som tagit paus), en bror, en son, en pojkvän.
En fantasynörd, ett befäl. En slarver å en pojk som alltid säger "Jag älskar dej mamma" när han går hemifrån.

Efter två döttrar och utan att ha en aning om att jag önskade mej en son åkte jag den 13:e augusti 1990 in till förlossningen på Sahlgrenska för... vad jag trodde... föda vår 3:e dotter.
Men flaggan i topp, det blev en med snopp å vi blev häpna och så ofantligt lyckliga över honom.

Min lille kille.
Som liten vild och motoriskt omogen.
Klättrade överallt. Ramlade hela tiden. Slog sej jämt.
Charmig, solig å glad nästan jämt.
Tokig i datorspel å i att klättra överallt.
Vi har varit på sjukan å sytt, limmat och tejpat ihop den gossen många gånger.
Han hade blåmärken överallt och har ännu ärr både här å där.
Å ett bedårande litet födelsemärke på sin ena skinka.
Den lilla killen älskade att fråga saker. Allt ville han veta. Å varför.
Han älskade att pussas å gjorde så till andra veckan efter att han som 3 åring börjat dagis. Då ville han plötsligt inte pussas inför de andra barnen. Några dagar senare inte alls.
Till han var 13 eller nåt höll han för ögonen när någon ens pussades på tv.

I grundskolan var han sin egen.
Alltid högpresterande. Alltid i sin egen värld.
Utanför men verkade inte lida av det.
Redan då med starkt rättspatos.
Filosoferande. Läsandes tjocka böcker på engelska.
En jävel på datorer.
Skrivandes mörka dikter.
Knivskarpt intellekt å ett filosoferande hjärta.
Tankspridd, fortsatt väldigt snäll, ansvarslös och i sin egen bubbla.

Gymnasiet. Här förändrades han.
Han blev social. Fick massor av kompisar.
Gillade att festa. Gillade inte att ta ansvar över nåt.
Så gjorde han lumpen.
Blev man.

Min stora dotter säger att jag får ett särskilt lyster i blicken när jag ser på min son, när han kommer hem. Även om han bara varit borta någon timma.
Jag älskar inte min son mer än mina döttrar. Jag älskar honom annorlunda.
Jag känner en annan rädsla, ett annat hopp, en annan kontakt.
Han är man, genom det mer fjärran å mer nära.
Kanske har jag haft tur men med min son har allt varit så enkelt...
Förutom att förklara för läkare när han var liten att han faktiskt inte blev misshandlad :)
Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag varit arg på honom.
Han GÅR inte att bråka med.
Min son är lugn, snäll, diplomatisk, auktoritär, smart, pedagogisk (å sjukt slarvig.)

Han är min stora kärlek. Min prins. Den vackraste mannen i hela vida världen.
Grattis på 23 års dagen älskling!

Puss/ Asta

Min stora kärlek

 

En vecka.
Det har gått en vecka. Redan och en evighet beroende på hur man ser det.
En vecka sedan jag i hallen miste min ledstjärna och livskamrat.
Om ytterligare en vecka skall jag hämta henne i form av aska i en liten ask.
Det är allt som finns kvar av min vackra tanthund.
Sorgen har fart fram med mej.
I början stormande, rytande.
Elak och högljudd.
Slitande i mitt hjärta och i mitt förstånd.
I min livsvilja.
Nu mer stillsam, sorgsen och ständigt närvarande.
Jag börjar förstå hur det ska bli...
Det kommer att gå. Det kommer till och med att gå bra emellanåt. Men det kommer alltid att vara tomt.
Hon kommer alltid att fattas mej.
Livet kommer alltid vara hårdare, kantigare, ensammare och mindre färgstarkt.

Jag har skrivit... många gånger... om vad hon har gett mej.
Vad hon var för mej.
Mitt ankare, min ledstjärna.
Min bästa vän, min stora kärlek.
Min tröst, min stolthet, mitt hjärta.
Men jag tänkte här sammanfatta vad jag var för henne, vad jag gjort för henne, mest som en tröst för mej själv.

Jag försökte ge dej det bästa av liv min älskling.
Ingenting var gott nog för dej.
Du fick ett dyrt och fint foder, alltid med vispgrädde i.
Du fick grisöron var och varannan dag.
Du var nästan aldrig ensam.
Mitt hjärta, jag prioriterade alltid min tid med dej.
Tyvärr på bekostnad av andra men jag ville inte vara ifrån dej mer än vad som var helt nödvändigt med jobb och annat. 

Vi gick dagliga långa promenader.
Du fick springa lös vid havet som du älskade lika mycket som jag.
Jag lät dej nästan alltid välja väg, och gick ofta längre än vad jag tänkt för att du så snabbt lärde dej vilken som var den längsta vägen hem var du än befann dej.
Vi åkte bil, vi badade, vi gick i skog å mark och vi lekte kamplekar på lekplatsen med linbanan.

Jag älskade dej av hela mitt hjärta och varenda sekund.
Du fick mej att ompröva mitt hundägarskap och jag lyfte aldrig handen mot dej.
Någonsin.
Jag fick ett helt annat tålamod med dej, trots mkt dumt du hittade på kan jag räkna på ena handen de gånger du gjorde mej riktigt irriterad.
Jag slet med dej när alla andra skulle gett upp.
Jag trodde på dej när ingen annan gjorde det.
Jag försvarade dej när alla for ut mot dej.
(Jag till och med sparkade en schäferhund för dej)
Jag anpassade mitt hundägarskap och aktiviteter till vad du klarade av och förmådde... och jag gjorde det gärna. 

Jag njöt av dej varenda dag min skatt.
Pratade med dej, smekte dej, lekte med dej, skrattade med dej.
Jag gick igenom du kropp och din päls varje dag och jag tog hand om dina klor, dina öron och jagade alla dina fästingar.
Jag tvekade aldrig att ta dej till veterinären och lägga pengar på dej, hellre en gång för mycket än en gång för lite, och jag var fast besluten för att aldrig låta dej leva för min skull.

Jag höll dej i mina armar när du blev dålig. Å jag fanns kvar, om än djupt ångestfylld och gråtande, tills du passerade andra sidan.
Jag har dej intatuerad på ryggen och jag skall begravas med din aska. 

Slutligen tackar jag dej för allt du gett mej.
Böjer ödmjukt på huvudet för allt du gav.
För all din oändliga kärlek.
Jag kommer sakna dej tills jag dör.
Med hopp om att en dag få möta dej igen och borra in mitt ansikte i din hals.
Sov så gott min ängel.
Sov så gott. 

Puss/ Mamma