Ett par korta ord om den tvivelaktiga konsten att amma å sexa samtidigt.

Ingen  som varit inne på sociala medier sista dagarna har väl kunnat missa debatten kring frågan om det är okej att amma sitt barn samtidigt som man har sex.
På ena sidan av ringside står en grupp som gör stort nummer av att vara feminister och av att försvara kvinnans rätt till sin sexualitet och på andra sidan står bland annat Elaine Eksvärd som ser det som ett övergrepp att blanda in sina barn i sitt sexliv.
Åsikterna går höga och tonerna är arga.

Själv vet jag knappt vad jag skall skriva.
Jag tycker det är en bisarr fråga.
Jag är verkligen en öppensinnad, ickedömande människa men amning under sexakten känns som både sunkigt å förbannat onödigt.

Varför skulle man vilja ha sex å amma samtidigt?
Visst förstår jag å minns småbarnsåren där tid till sex och intimitet var bristvara.
För min del var även lusten det men det är ju underbart att alla inte känner så.
Visst har jag haft sex på toa medan barnen sett på Bolibompa eller på golvet medan nån småtting låg å snusade i sängen.
Visst har jag varit med om den där känslan när sovrumsdörren plötsligt öppnas och man själv befinner sej i en ekivok kroppsställning och snabbt som attan drar täcket över sej.
Men att amma.... samtidigt?!

Bröst är väldens smartaste tröst och matcentral. Ständigt fräsch, lagom tempererad, nyttig mat åtkomlig.
Bröst är oxå ett sexuellt attribut och erogen zon. En härlig källa till lust.
Ett barn som suger på bröstet för att amma utlöser i bästa fall ett välbehag.
En älskare som gör det samma utlöser sexuell lust.
Därmed blir det förbannat märkligt, smutsigt och... ja, fel i min värld att ha en partner somjobbar sej varm med att stimulera/ penetrera muttan medan barnet suger på bröstet.
Å vilken man klarar av detta?
Gha! Jag förstår tonerna om sexuella övergrepp, det lutar mer åt det än sunt å naturligt i alla fall.

Bara för att kvinnan är en fri varelse med rätt till sin egna härliga sexualitet så innebär inte det att den kan utövas hur, var å när som helst utan hämningar.
Såå förbannat kåt kan man väl inte vara att man inte kan besinna sej ett par minuter till ungen har somnat. Ja eller för all del femton år om det är vad som krävs.

HUR har detta med feminism att göra?!
Vad tänker ni?

Puss/ Asta

Män är ju så mycket rakare och enklare

 

Både Elaine och Lady Dahmer skriver på temat om huruvida män är enklare och rakare i sin kommunikation å därmed enklare att umgås med då de inte blir så kränkta över allt och ingenting.
Vad tycker du?
Umgås du hellre med killar där allt inte behöver vara så himla hänsynstagande hela tiden?
Där man kan säga som det är?

Alltså...
Jag vet inte om jag håller med om dessa beskrivningar som man alltid har hört om kvinnor kontra män.
Om vi generaliserar duktigt nu så HAR ju kvinnor och män olika sätt att kommunicera på, men det vet i fan om jag tycker män är enklare. Tvärt om.
Män har (vi fortsätter att generalisera, jag säger det inte fler gånger nu, men är medveten om att undantag finns) oftare en ytligare kontakt.
En jargong som på ytan kan låta rakare, direktare och råare men så fort det kommer till något mer och något som på något vis berör är de amatörer jämfört med oss kvinnor.
Medfött eller inlärt så är vi kvinnor ofta betydligt mer socialt begåvade. Vi läser av stämningar, vi tar hänsyn, vi kan anpassa vår kommunikation till mottagaren på ett annat vis.

Jag har nog alltid känt mej mer tillfreds bland kvinnor. Lillebror är den första man som kommit mej riktigt nära som vän av alla karlar jag mött och inte ens mellan oss är kommunikationen alltid enkel.
Vi har fått slipa. Anpassa oss. Jag lärt mej att rycka på axlarna mer, han att ibland backa när jag säger att det gått för långt. Men när jag säger/ tycker det måste jag fortfarande vara mycket tydligare än med i stort sätt vilken kvinnlig vän som helst.
Att umgås med män, och framför allt män i grupp, tycker jag ofta är direkt jobbigt.
Den grabbiga, lätt sexistiska stämningen som uppstår i de sammanhangen, känns både mossig och besvärande.
Bland män känner jag mej ofta bedömd utefter yta och knullbarhet för att tala klarspråk, och jag skäms för att säga det, men jag anpassar mej ofta efter det.
Uppför mej mer behagfullt och charmerande.

Jag berömmer mej ofta för att vara en rak person.
Men det här med att vara rak kan man se väldigt olika på. Vad som menas med begreppet.
Att vara rak och ärlig är för mej inte att säga allt man tycker. Det är att mena det man säger.
Rätt stor skillnad.
Jag känner... både män å kvinnor... som själva uppfattar sej som så förbannat härliga och raka men som i mina ögon mest är elaka. Som hoppar på folk. Som snackar skit. Som faktiskt mobbar.
Jag behöver inte berätta att jag tycker du har fula ungar, skriver en skittråkig blogg, verkligen har blivit gammal sista året, är rätt kass på ditt jobb, önskar att du bytte arbetsplats, ser ut att ha gått upp 10 kg över vintern eller vad det nu må vara.
Men jag kanske inte måste ljuga och säga det motsatta heller om jag nu inte tycker det.

Skitsnack har jag verkligen mött hos båda könen.
Det finns minsann en jäkla massa skvallertanter med snopp oxå.
Att skvaller å skitsnack skulle vara en kvinnlig egenskap tycker jag är bullshit.
Om män nu vore så mycket bättre på det här med kommunikation så varför har så få män riktigt nära vänner?
Varför har vi kvinnor lättare för att tala om svåra saker, öppna upp, skratta, kramas och gråta tillsammans?
Sånt finns det forskning på. Att vi kvinnor lättare överlever och kommer över skilsmässor, dödsfall och andra stora kriser för att vi har bättre byggda sociala nät.

Puss/ Asta

Kollektiv skuld

 

Lady Dahmer och Elaine Ekeswärd har en debatt kring manlig kollektiv skuld.
Det är ett väldigt intressant inlägg och jag tycker absolut att ni skall ta er tid till att läsa det och debatten som sedan följer bland kommentarerna.

Jag läser och jag funderar.
Det är ingen ny fundering, jag grunnar ofta på den här frågan, fast kanske ur ett annat perspektiv.

Ibland Rätt ofta när jag läser tidningar eller ser på nyheter så kan jag känna ett äckel och något som närmast liknar hat mot män.
Jag kan känna och tänka att män är ta me fan djur.

Vi får alla till oss det dagligen.
Kvinnor som blivit våldtagna (av män), kvinnor som blivit slagna (av män), kvinnor som blivit dödade (av män), kvinnor (och flickor) som blir köpta/ erbjudna att köpas (av män), kvinnor (och flickor) som förs bort och tvingas in i prostitution (av män)
Osv osv i all oändlighet.
Visst begår även enstaka kvinnor grova och fruktansvärda brott men den överväldigande majoriteten av alla vålds och sexbrott begås av män.
Vi talar om cirkus 98%. Var 4:e kvinna... i Sverige, världens mest jämställda land... har upplevt våld/hot i en kärleksrelation.

När kvinnor börjar tala med varann om vår erfarenhet av sexuella övergrepp så framkommer det att vi nästan alla bär med oss erfarenheter.
Alla har inte varit utsatta för en regelrätt våldtäkt men det är taffsande fäder till våra kompisar när vi var yngre, det är stallägaren, taxichauffören, läraren, morfar, pappas kompis, styvpappan, killkompisar, fulla karlar på krogen, kollegor, chefer osv.
Jag tror knappt att jag någonsin befunnit mej i en sådan diskussion och nån kvinna sagt att "Nej, det här känner jag inte alls igen mej i."
Tvärtom, det bubblar ur oss. Upplevelser som skrämt oss, kränkt oss, gjort oss generade, arga eller förvirrade.
Återkommande... män som kanske inte gjort något brottsligt men som tar sej förbannat stora friheter, ofta som vuxna på betydligt yngre flickor.
De flesta kvinnor vet hur det känns när man går ensam hem en kväll och det plötsligt går en man bakom som skall samma väg.
De flesta kvinnor har känt rädslan för att hamna i en utsatt situation.
Å det som triggar igång rädslan har bara med en sak att göra... könet människan bakom har.

Kollektiv skuld är inte bra.
Jag tycker inte om det i andra sammanhang.
Jag tycker inte om när man säger "alla invandrare...", "alla muslimer...", "alla lantisar...", "alla blondiner...", "alla inom vården..." men samtidigt kan jag se att detta är ett patriarkalt mönster.
Män som tar för sej. Kvinnor som tidigt lär sej att akta sej.
Å när det gäller ett så tydligt mönster så bör kanske män, på en högre generell nivå, ta ansvar för detta!
Ändå är det sällan som jag hör män säga ifrån.
Alltid när våld mot kvinnor eller sexuella övergrepp diskuteras är det någon trött kvinna från kvinnojouren eller någon ilsken feminist som ryter.
Varför säger så få män ifrån?!

Jag är en heterosexuell kvinna.
Jag attraheras av män. Jag dras till det manliga.
Jag är gift. Jag har en pappa. Jag har en son. Jag har en vald bror. Jag har vänner med snopp.
Fina, snälla, godhjärtade män.
Män som lika lite som jag skulle utsätta en annan kvinna för våld.
Självklart kan inte de lastas. Självklart hatar jag inte dem.
Likväl är de en del av patriarkatet, av att stå allra överst i hierarkin och därmed bär de ett ansvar för de strukturer som finns och för att förändra dem.

Vad tycker du?

Puss/ Asta