Feminism och systerskap

 

Det twittras å det facebookas å det bloggas å det pratas om Belinda Olssons program på Svt igår- Fittstim.
Jag har ännu inte sett det, det SKA jag göra, del I av en serie, men jag vill ändå lägga några tankar på det här med feminism och systerskap.
"Vad är systerskap för dej" frågar Lady Dahmer, kanske den enda feministblogg som jag faktiskt följer även om jag långt ifrån alltid delar hennes tankar, särskilt när det kommer till feminism.

För som medelålders tant, 44 bast. Mitt emellan -68 rörelsen och dagens feministrörelse så känner jag mej annorlunda. Utanför.
När jag... eller de som tänker ungefär som jag... kring feminism är på olika forum där feminism diskuteras så får vi ofta höra att vi är mellanmjölk, vi är mer jämställdhetsister, vi förstår inte problemet, vi försvårar för feminismen osv.
Jag kan känna av att det är en elitfeminism där mina tankar inte är välkomna eller intressanta.

Jag kallar mej feminist. Som Jonas Gardell sa "Motsatsen till att vara feminist är att vara dum i huvudet."
För mej handlar feminism om att kvinnor och män skall ha samma rättigheter i samhället. Juridiskt, socialt, sexuellt, ekonomiskt...
Det handlar om att se de patriarkaliska mönstren i samhället och vilja förändra dem.
Men jag har svårt för den här ilskan, det här kollektiva hatet mot män.
Män borde spärras in, alla män är skyldiga, alla män vill våldta och slå kvinnor men en del är inte beredda att betala priset osv osv. Ni vet säkert hur jargongen går.

Jag har ju ändå valt att bejaka min heterosexualitet, det vill säga att attraheras av och leva med män. Jag har en son som är man. En pappa som är man. Väntar ett barnbarn av manligt kön. Har en Lillebror som är man. Goda vänner som är män.
Jag tycker om män och jag tror att flertalet män varken är godare eller ondare än flertalet kvinnor.
Hur ska jag då kunna hata män? Ställa alla män till svars för hur världen ser ut?
Jag är ju emot kollektiv skuld i andra sammanhang.
Jag förstår inte heller vad feminismen, samhället, världen vinner på dessa skyttegravskrig?
Å jag förstår verkligen inte varför så många av dessa feminister som säger sej vara stolta över att hata män lever i heterosexuella relationer?!?!

Att jag tycker om män i allmänhet och männen i mitt liv i synnerhet betyder inte att jag inte kan se de problem som finns till följd av patriarkatet. Det betyder inte att jag är blind för att män står för huvuddelen av alla våldsbrott, våldtäkter, mord och krig.
Det betyder inte att jag accepterar att manliga yrken har högre lön än kvinnliga, att jag tycker det är okej med olika sexuella ramar för vad som är heroiskt och vad som är slampigt.
Jag blir våldsamt upprörd och ledsen över de uppmärksammade våldtäktsmål vi läst om senaste tiden när gärningsmännen friats på veka eller obefintliga grunder eller av det faktum att tio tusentals kvinnor misshandlas i sina hem av sina män varje år.
Jag SER problemen. Men det är inte mer min sons fel än det är mitt!

Jag ska inte säga att det är fånigt att diskutera vilken färg bebisar skall ha på kläderna eller att använda ordet hen (jag gör det själv när jag inte vet om/ könet är orelevant) men jag tycker det finns större frågor att lägga krut på.
Högklackat eller inte. Läppstifts vara eller inte vara. Rakad mutta eller hårig.
Lord!

Delad föräldraledighet. Lika löner. Jämställdhet i hushållsarbete å kring barnen. Kvinnors rätt att slippa våld i hemmet eller på krogen. Kvinnors rätt till att bejaka sin sexlust på samma sätt som män. Unga flickors rätt att inte bli kallade horor.
Förövare som straffas och frihetsberövas istället för offren osv osv.
Det finns ju HUR mycket som helst.
I uppfostran av barn tror jag att ungar lär sej hundra gånger mer om feminism och kvinnors kapacitet av att ha en självförsörjande mamma som kan ta hand om sej själv och de sina, som står upp för sina fajter och inte tar skit än av vilken typ av kläder eller leksaker som finns att tillgå.
Jag är FÖR mångfald och vidgade könstillhörigheter men jag tror att ovanstående har mycket större betydelse.

Å varför kan inte alla sorters kvinnor och feminism få finnas?
Varför kan vi inte få vara förebilder på olika sätt?
Jag har aldrig följt Blondinbellas blogg, är inte särskilt förtjust i henne, men hon har fått mycket skit för att hon "bejakar sin kvinnlighet" samtidigt som hon faktiskt har flera företag och omsätter miljoner.
Kan inte hon få vara en förebild hon med?
Lady Dahmer eldar sina unga läsare, rakar inte benen, struntar i sin fetma och i kroppsideal och vågar låta. Hon är en annan typ av förebild.
Måste det vara svårare än så?

Slutligen...
Systerskap för mej är att vi kvinnor ska värna varandras mångfald och skydda varandras ryggar. Att vi ska bli sämre på att snacka skit om varandra och att konkurrera och istället glädjas åt varandra. Med varandra.
Systerskap är att vi gemensamt arbetar för ett bättre land, en bättre värld, en bättre arbetsplats.

Puss/ Asta

Kollektiv skuld

 

Lady Dahmer och Elaine Ekeswärd har en debatt kring manlig kollektiv skuld.
Det är ett väldigt intressant inlägg och jag tycker absolut att ni skall ta er tid till att läsa det och debatten som sedan följer bland kommentarerna.

Jag läser och jag funderar.
Det är ingen ny fundering, jag grunnar ofta på den här frågan, fast kanske ur ett annat perspektiv.

Ibland Rätt ofta när jag läser tidningar eller ser på nyheter så kan jag känna ett äckel och något som närmast liknar hat mot män.
Jag kan känna och tänka att män är ta me fan djur.

Vi får alla till oss det dagligen.
Kvinnor som blivit våldtagna (av män), kvinnor som blivit slagna (av män), kvinnor som blivit dödade (av män), kvinnor (och flickor) som blir köpta/ erbjudna att köpas (av män), kvinnor (och flickor) som förs bort och tvingas in i prostitution (av män)
Osv osv i all oändlighet.
Visst begår även enstaka kvinnor grova och fruktansvärda brott men den överväldigande majoriteten av alla vålds och sexbrott begås av män.
Vi talar om cirkus 98%. Var 4:e kvinna... i Sverige, världens mest jämställda land... har upplevt våld/hot i en kärleksrelation.

När kvinnor börjar tala med varann om vår erfarenhet av sexuella övergrepp så framkommer det att vi nästan alla bär med oss erfarenheter.
Alla har inte varit utsatta för en regelrätt våldtäkt men det är taffsande fäder till våra kompisar när vi var yngre, det är stallägaren, taxichauffören, läraren, morfar, pappas kompis, styvpappan, killkompisar, fulla karlar på krogen, kollegor, chefer osv.
Jag tror knappt att jag någonsin befunnit mej i en sådan diskussion och nån kvinna sagt att "Nej, det här känner jag inte alls igen mej i."
Tvärtom, det bubblar ur oss. Upplevelser som skrämt oss, kränkt oss, gjort oss generade, arga eller förvirrade.
Återkommande... män som kanske inte gjort något brottsligt men som tar sej förbannat stora friheter, ofta som vuxna på betydligt yngre flickor.
De flesta kvinnor vet hur det känns när man går ensam hem en kväll och det plötsligt går en man bakom som skall samma väg.
De flesta kvinnor har känt rädslan för att hamna i en utsatt situation.
Å det som triggar igång rädslan har bara med en sak att göra... könet människan bakom har.

Kollektiv skuld är inte bra.
Jag tycker inte om det i andra sammanhang.
Jag tycker inte om när man säger "alla invandrare...", "alla muslimer...", "alla lantisar...", "alla blondiner...", "alla inom vården..." men samtidigt kan jag se att detta är ett patriarkalt mönster.
Män som tar för sej. Kvinnor som tidigt lär sej att akta sej.
Å när det gäller ett så tydligt mönster så bör kanske män, på en högre generell nivå, ta ansvar för detta!
Ändå är det sällan som jag hör män säga ifrån.
Alltid när våld mot kvinnor eller sexuella övergrepp diskuteras är det någon trött kvinna från kvinnojouren eller någon ilsken feminist som ryter.
Varför säger så få män ifrån?!

Jag är en heterosexuell kvinna.
Jag attraheras av män. Jag dras till det manliga.
Jag är gift. Jag har en pappa. Jag har en son. Jag har en vald bror. Jag har vänner med snopp.
Fina, snälla, godhjärtade män.
Män som lika lite som jag skulle utsätta en annan kvinna för våld.
Självklart kan inte de lastas. Självklart hatar jag inte dem.
Likväl är de en del av patriarkatet, av att stå allra överst i hierarkin och därmed bär de ett ansvar för de strukturer som finns och för att förändra dem.

Vad tycker du?

Puss/ Asta