Dubbla måttstockar

Jag kör med dubbla måttstockar när det gäller att missbruka helljus.
Om jag får möte med någon som inte släcker helljuset tänker jag irriterat:
"Men släck helljuset ditt pucko!"
Tio minuter senare kan det vara jag som glömt och får sura blinkningar och då tänker jag:
"Ja men lugna ner dej så farligt var det väl inte!"
Lite likadan är jag med antidepressiv medicin, fast tvärt om.
Att äta det själv är ett enormt nederlag och får mej att känna mej klen och misslyckad. Att andra med uppenbart behov av medicinering tvekar väcker frustration "Det är en medicin för bövelen, skulle du struntat i att ta antibiotika om du fick lunginflammation med?!"
Märkligt det där.

Hur som helst har jag börjat med mina antidepressiva igen. Cipralex 10 mg per dag. Det får gå som det (dvs åt helvete) med lusten, jag orkar inte må så här mer.
Hösten har varit oerhört... alltså oerhört... tung.
Det har varit grej på grej på grej.
Och varje sak har sänkt mej ytterligare.
Ångesten har blivit mer å mer lättriggad. Motståndskraften allt klenare.
Och om flertalet av dagarna är kämpiga att ta sej igenom under en längre tid då måste man göra något.
För min del blir det både medicin och terapi.
Jag tänker mej att det är för ett kortare tag den här gången, några månader, tills en del faktiska problem löst sej själv.

För er som inte är så insatta i antidepressiv medicinering. SSRI preparat är inget lugnande eller beroendeframkallande. Det tar inte bort sorgen efter Gottfrid eller mina andra problem. Jag känner fortfarande alla känslor.
Men det ger ett litet skydd. Det ökar trösklarna till att ångest ska triggas igång, de gör en nedstämdhet mer hanterbar.
Det blir till ett verktyg helt enkelt, en krycka som jag behöver just nu.

Störst och bäst effekt har ändå Bente. Hon är minsann inget lyckopiller, hon är mer av en stukad olycksfågel och jag tror att det faktum att våra känslor är samma, att vi båda är lite tilltufsade av livet just nu, får oss att lättare knyta an till varandra.
Hon har en fantastisk själ den här norska flickan. Så varm och så kärlekssökande.

Jag kommer bli okej igen.

Puss/ Asta

Själsläget utan Cipralex

Jag minns inte längre hur länge sedan det är jag slutade med mina antidepressiva (Cipralex), är det 1 år sedan? 1½?
Jag åt dem ju under många år och kände en stor trygghet i dem. Ett extra stöd.
En slags spärr mellan mej och vansinnet.
Jag upplevde inga biverkningar förutom att min sexuella lust föll ner på minusgrader och jag hade extremt svårt att få orgasm som kändes något även med mej själv och världens bästa sexleksaker. Det var till slut det jag ledsnade på.
Sexuell lust är ju något som man bara måste ha om man (läs: jag) inte ska känna sej som en helt misslyckad människa. Det ingår i kraven på dagens kvinnor ihop med att vi ska vara drivna, starka, trygga och helst oxå snygga.
Men bortsett från nedsatt libido som det heter på finspråk så kände jag mej som mej själv. Inga biverkningar. Ingen personlighetsförändring... trodde jag.

Det tog ett bra tag innan jag märkte någon skillnad. Lusten var det  som kom tillbaka först, den är fortfarande inget att skryta med och har aldrig varit, men nu finns den där ändå.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag blev känsligare...
Nu är jag, sedan nåt halvår tillbaka kanske, betydligt mer känslig och jag har många gånger funderat på om jag borde börja med dom igen.
Skyddet är borta och när jag faller faller jag djupt och hårt.
Inte i nån depression men jag får lättare ångest (det var pga lättriggad ångest jag började med dem) men framförallt att jag blir väldigt mycket mer ledsen över sånt som är svårt. Jag var nog trots allt lite avstängd under min tid på antidepressiva och det tyckte jag var rätt skönt!
Eftersom jag åt dem så länge blev det liksom jag, jag trodde att jag med åren fått svårare för att gråta, jag grät extremt sällan under de här åren även om jag var ledsen.
Men nu! Jävlar vad jag gråter. Jag gråter ohyggliga mängder när jag blir ledsen eller sårad. Jag gråter när jag blir arg. Rörd. Engagerad.
Ja, jämt i princip.
Och det är lite skönt. Jag kunde sakna att inte kunna gråta. Men jag önskar ändå att det var på en mer rimlig nivå.
Sista månaden har jag gråtit inför bybor jag inte känner. Grannar. Förskolelärare. Kollegor. I klädaffärer. På café... medan jag beställde.
Och framförallt i min ensamhet. På promenader eller i min säng.
Liiite liiite mer hård hud hade ju inte gjort ont.
Men är det tillräckligt för att börja med antidepressiv medicin igen?
Jag vet inte. Det är ju den där lusten.
Å andra sidan är det svårt att hinna med lust mellan gråtstunderna.

Har jag skäl att gråta då?
Jo men det har jag oftast. Den här "ledsengråten" i allafall.
Jag har problem kring mej som jag tror skulle gjort de flesta ledsna.
Sjuka vänner. Mycket bristande sömn. Oro för hunden där en sak avlöst en annan sedan i början av maj nu. Oro för mamma. Nära relationer som krånglar. Och så vidare.
Det här med relationer är kanske det som tar mest kraft.
Jag har just nu ingen som helst kontakt med ett av mina barn. Hen vill inte.
Det är...
Det är för jävligt på ren svenska. Inte bara att vi inte har kontakt utan oxå att jag inte ser hur vi ska lösa det. Att kritiken mot mej är monumental. Oförsonlig. Ensidig.
Det är nåt av det svåraste som hänt mej. På riktigt.
Jag har ju relativt ofta konflikter med min make. Jag har just nu ingen kontakt med min far. Jag har vänner som försvunnit.
Det har gjort ont. Skapat ångest. Kostat tårar. Många.
Men när man har en djup konflikt med sitt eget kött å blod som man älskar mer än livet självt... ja, det är fan värre än allt annat. Alla andra konflikter blir bagateller. Man kan ju leva utan i princip vem som helst, även om det är tråkigt, men inte utan sina barn.
Nästan värre än någonting annat jag upplevt.
Och jag tror inte man förstår för än man själv varit med om det. Jag trodde ALDRIG att det skulle hända mej.
Självklart kan jag inte skriva mer om det än så här. Jag vill inte lämna ut min unge till främlingar å halvfrämlingar och om jag gjort det hade det ju varit min berättelse, hens sanning är en annan. Den verkliga sanningen kanske någonstans i mitten, men det är en stor anledning till att jag varit låg ett tag. Och på att jag funderar på om jag fixar det själv. Utan mediciner eller samtalsstöd.
Självklart kommer det lösa sej. Det vet jag. Det måste det. Men det är jobbigt ändå.
På plussidan har jag tappat 4 kg så inget ont som inte har nåt gott med sej.
Nej usch, nu var jag faktiskt bara ironisk.

Nästan alla mina stora sorger i livet har handlat om relationer.
Ja, bortsett från dödsfall. Märta framförallt. Och min brors missbruk.
Utsatthet som ung. Postpartumdepressionen. Men nästan allt har handlat om relationer.

Vad är det svåraste du varit med om? Vilka är ditt livs stora sorger?
Är du drabbad? Förskonad? Och vem avgör det?
Talk to me!
Nu ska jag peppa upp mej lite med Cirkus Bagge på tv 4. Ser ni det?

Puss/ Asta