Själsläget utan Cipralex

Jag minns inte längre hur länge sedan det är jag slutade med mina antidepressiva (Cipralex), är det 1 år sedan? 1½?
Jag åt dem ju under många år och kände en stor trygghet i dem. Ett extra stöd.
En slags spärr mellan mej och vansinnet.
Jag upplevde inga biverkningar förutom att min sexuella lust föll ner på minusgrader och jag hade extremt svårt att få orgasm som kändes något även med mej själv och världens bästa sexleksaker. Det var till slut det jag ledsnade på.
Sexuell lust är ju något som man bara måste ha om man (läs: jag) inte ska känna sej som en helt misslyckad människa. Det ingår i kraven på dagens kvinnor ihop med att vi ska vara drivna, starka, trygga och helst oxå snygga.
Men bortsett från nedsatt libido som det heter på finspråk så kände jag mej som mej själv. Inga biverkningar. Ingen personlighetsförändring... trodde jag.

Det tog ett bra tag innan jag märkte någon skillnad. Lusten var det  som kom tillbaka först, den är fortfarande inget att skryta med och har aldrig varit, men nu finns den där ändå.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag blev känsligare...
Nu är jag, sedan nåt halvår tillbaka kanske, betydligt mer känslig och jag har många gånger funderat på om jag borde börja med dom igen.
Skyddet är borta och när jag faller faller jag djupt och hårt.
Inte i nån depression men jag får lättare ångest (det var pga lättriggad ångest jag började med dem) men framförallt att jag blir väldigt mycket mer ledsen över sånt som är svårt. Jag var nog trots allt lite avstängd under min tid på antidepressiva och det tyckte jag var rätt skönt!
Eftersom jag åt dem så länge blev det liksom jag, jag trodde att jag med åren fått svårare för att gråta, jag grät extremt sällan under de här åren även om jag var ledsen.
Men nu! Jävlar vad jag gråter. Jag gråter ohyggliga mängder när jag blir ledsen eller sårad. Jag gråter när jag blir arg. Rörd. Engagerad.
Ja, jämt i princip.
Och det är lite skönt. Jag kunde sakna att inte kunna gråta. Men jag önskar ändå att det var på en mer rimlig nivå.
Sista månaden har jag gråtit inför bybor jag inte känner. Grannar. Förskolelärare. Kollegor. I klädaffärer. På café... medan jag beställde.
Och framförallt i min ensamhet. På promenader eller i min säng.
Liiite liiite mer hård hud hade ju inte gjort ont.
Men är det tillräckligt för att börja med antidepressiv medicin igen?
Jag vet inte. Det är ju den där lusten.
Å andra sidan är det svårt att hinna med lust mellan gråtstunderna.

Har jag skäl att gråta då?
Jo men det har jag oftast. Den här "ledsengråten" i allafall.
Jag har problem kring mej som jag tror skulle gjort de flesta ledsna.
Sjuka vänner. Mycket bristande sömn. Oro för hunden där en sak avlöst en annan sedan i början av maj nu. Oro för mamma. Nära relationer som krånglar. Och så vidare.
Det här med relationer är kanske det som tar mest kraft.
Jag har just nu ingen som helst kontakt med ett av mina barn. Hen vill inte.
Det är...
Det är för jävligt på ren svenska. Inte bara att vi inte har kontakt utan oxå att jag inte ser hur vi ska lösa det. Att kritiken mot mej är monumental. Oförsonlig. Ensidig.
Det är nåt av det svåraste som hänt mej. På riktigt.
Jag har ju relativt ofta konflikter med min make. Jag har just nu ingen kontakt med min far. Jag har vänner som försvunnit.
Det har gjort ont. Skapat ångest. Kostat tårar. Många.
Men när man har en djup konflikt med sitt eget kött å blod som man älskar mer än livet självt... ja, det är fan värre än allt annat. Alla andra konflikter blir bagateller. Man kan ju leva utan i princip vem som helst, även om det är tråkigt, men inte utan sina barn.
Nästan värre än någonting annat jag upplevt.
Och jag tror inte man förstår för än man själv varit med om det. Jag trodde ALDRIG att det skulle hända mej.
Självklart kan jag inte skriva mer om det än så här. Jag vill inte lämna ut min unge till främlingar å halvfrämlingar och om jag gjort det hade det ju varit min berättelse, hens sanning är en annan. Den verkliga sanningen kanske någonstans i mitten, men det är en stor anledning till att jag varit låg ett tag. Och på att jag funderar på om jag fixar det själv. Utan mediciner eller samtalsstöd.
Självklart kommer det lösa sej. Det vet jag. Det måste det. Men det är jobbigt ändå.
På plussidan har jag tappat 4 kg så inget ont som inte har nåt gott med sej.
Nej usch, nu var jag faktiskt bara ironisk.

Nästan alla mina stora sorger i livet har handlat om relationer.
Ja, bortsett från dödsfall. Märta framförallt. Och min brors missbruk.
Utsatthet som ung. Postpartumdepressionen. Men nästan allt har handlat om relationer.

Vad är det svåraste du varit med om? Vilka är ditt livs stora sorger?
Är du drabbad? Förskonad? Och vem avgör det?
Talk to me!
Nu ska jag peppa upp mej lite med Cirkus Bagge på tv 4. Ser ni det?

Puss/ Asta

Mellan Skog och Gård frågade om det här med att lämna ut sej och andra i inlägg.

 

"Jag skulle vilja höra om hur du tänker kring att skriva om relationer till dina anhöriga? Jag tycker det är otroligt intressant att få läsa, men tycker det känns för svårt att skriva om själv på något bra sätt att jag uteslutit det från början. Hur tänker du och hur tänker dina anhöriga (vad du vet) om att de blir omskrivna? Hur avväger du vad du skriver och inte? Har det blivit fel någon gång? Är som sagt tacksam att en del vågar och vill skriva om det, det är väldigt givande att få förståelse för andras relationer."

Vi tar och river av den sista av frågorna jag fick under mitt "Våga fråga inlägg."
Klurig fråga som kliar lite. Den ger mej ett uns av dåligt samvete för svaret är inte helt klockrent.
Det här med vad/ vem och hur mycket man skall lämna ut kring sej själv, sitt liv och sina relationer ställs i stort sätt alla bloggare inför.
Och man kan från början eller omvärderat ha en hyfsat klar bild för sej men i takt med inlägg som skrivs... och jag har vid det här laget skrivit många tusen inlägg... så suddas gränserna ut.
För småbloggare som jag själv som inte får så där jättemånga kommentarer är det lätt att så småningom vaggas in i vardagsrumkänslan. Alltså att man skriver/ pratar med vänner.

Jag är en rätt öppen person. Jag skulle kunna berätta, i princip, det jag skriver om på bloggen för vilken främling som helst som jag fattar tycke för på en tågresa.
Samtidigt är jag en väldigt sluten person, det är få om ens någon, som vet allt om mej.
Jag är betydligt mer privat, både på nätet och i det riktiga livet, än vad människor kan få intryck av och jag litar på ytterst få om ens någon fullt ut.
Jag vill att ni ska veta det.
Även om jag berättar en massa saker som kan vara privata så finns det väldigt mycket som jag aldrig skriver om eller aldrig lämnar ut.

Men. Helt enkelt är det inte.
Jag antar att du i första hand tänker på min mamma och min bror.
Ingen av dem läser, mej veterligen, min blogg. Mamma vet att jag ibland skriver om henne och om mina känslor kring vår relation och har sagt att det är min blogg, mitt utrymme där jag ska ge uttryck för mina tankar. Min bror är inte tillfrågad och det där kan skava...
Men jag räknar rätt kallt med att ingen vet vem han är och att det saknar beröringspunkter mellan honom och mina läsare. Därför kommer mina tankar om honom, om hans missbruk och om vår relation att handla om mej för er. Korrekt eller inte men så tänker jag.

Sen finns det andra svåra avgöranden där jag är mer försiktig, i synnerhet när det rör sej om konflikter, med vänner eller släkt där personerna... om de läser... kanske känner igen sej eller situationen men där den allmänna läsaren inte kan lista ut vem jag syftar på.
Jag försöker att inte ta rena vendettor på bloggen utan skriver jag så är det för att det berör, i relationen eller som problem.
Men det där kan vara svårt, efter tusentals och åter tusentals inlägg, så brister emellanåt omdömet och gränserna suddas ut mellan mej och min blogg. Det finns fall där jag i eftertänksamhetens kranka blekhet plockat bort inlägg och andra där jag haft lite ont i magen därför att det inte känt fullt ut... okej.
Det kan säkert ibland oxå vara så att människor i min närhet tycker sej känna igen sej själva eller en situation medan jag egentligen skriver om något annat. Det finns människor som säger till mej att "detta behöver väl inte komma ut på bloggen", och det är ju fruktansvärt om folk ska känna så.

Men på det stora hela så är jag väldigt mycket mindre privat än vad ni tror och många många inlägg blir bara författade i tanken. Det finns oändligt mycket som jag skulle velat prata med er om men av hänsyn till mej själv eller andra väljer att låta bli.
Hoppas du fått svar på dina frågor.

Puss/ Asta

Hur är en väldigt sexuell person?

 

Lurigt väder ute idag.
Skulle gått ut med Gotteman men plötsligt kändes det för varmt (för honom) så de nypåtagna kläderna åkte av igen å jag la mej och solade nån halvtimma.
Nu är det tjocka moln igen så jag kanske vågar mej ut på en runda med honom i alla fall.

Idag är det ju måndag och jag skulle ta tag i löpningen igen.
Skit nog fick jag tillbaka luftrörsbesvären i natt å hostade som en tok.
Det blev inte mycket till sömn innan jag framåt tretiden gjorde taberas på Cocillanan.

Jag är lite semesterrastlös.
Ni vet, jag vet inte bäst hur jag ska kunna njuta maimalt. Ta bäst vara på tiden.
Så jag går här som en osalig ande. Hänger lite vid datorn, läser några sidor ur boken, plockar med disken, funderar på promenad, funderar på stan, stjäl en Noahpuss...
Varken hackat eller malet.

Jag tänker lite på jobbfesten vi hade.
En tämligen överförfriskad kollega frågade mej mitt i en diskussion om äktenskap och relationer om jag och min make har mycket sex.
Jag blev lite perplex. Det är inte en av de kollegor jag står närmast och som jag normalt pratar med sådant om. Frågan kändes oxå en smula "ofin" eftersom vi satt så många.
Men jag är inte den som är den utan svarade som det var, att nej det har vi inte.
Då säger hon: "Vad konstigt, jag har alltid tänkt på dej som en så sexuell person. Som om du har jätte mycket sex."
Jag tror att jag blev en smula förvånad och inte riktigt fann mej men jag har funderat på det där efteråt i framför allt två frågeställningar.
1.) Hur är/ agerar/ ser en person ut som är "väldigt sexuell"?
Vad hos mej utstrålar detta? Är det en komplimang eller en förolämpning?
2.) Varför går man å funderar över sånt om kollegor som man inte står särskilt nära?
Hur mycket sex de har. Hennes uttalande skvallrade ju om att det var inte där å då hennes fråga kom upp utan hon hade alltid tänkt på mej som en väldigt sexuell person.
Vad tänker ni kring det?

Annars är jag som sagt väldigt öppen. Jag och min Mini talade om det idag.
Hon uttryckte precis det jag brukar känna, att många tror att hon är så öppen och berättar allt om sej själv men att det hon berättar egentligen är sådant som hon skulle kunna säga till en främling på bussen som verkade trevlig och att hon egentligen är väldigt privat.

Ett lite spretigt inlägg men ni får gärna tycka till.

Puss/ Asta

Det här med att vara privat i sociala medier.

 

För något år sedan (eller två?) var Apan satt i Granen aktiv med ett forum dit vanliga kvinnor, mammor, kunde skicka in bilder i syftet att visa att kvinnokroppar ser olika ut och är alla vackra på olika sätt.
Nyligen skrev Vimmelmamman om nakenhet inom familjen.
Louise skriver om att äta antidepressiva läkemedel och om att erkänna att man ibland mår psykiskt dåligt.
Själv blottade jag svagheter igår kväll om ångest och rädslor.

Jag har funderat en del kring det där.
Vad som är FÖR personligt. När det blir privat. Om privat är okej.
Det är så klart gränser som varje bloggare får sätta upp själv för sitt skrivande och publicerande. Vi har alla olika gränser, alla olika ämnen som är känsliga.
Vi diskuterade det på jobbet här om dagen. I många sammanhang är det mer privat att fråga vad någon tjänar än hur ofta hen ligger med sin partner.
Vi har lättare för att prata sexbrist än inkomst.
När man som jag, bloggat i massor av år och ofta skriver flera inlägg per dag, händer det att gränserna blir lite flytande. Att de passeras utan att jag egentligen märker det.
Jag läser sällan igenom det jag skrivit. Jag skriver, publicerar och lämnar.
Å ibland blir det fel.
Framför allt kan jag känna så om jag "lämnar ut" någon annan.
Jag... som person... är även IRL tämligen transparent.
Öppen.
Sen har jag så klart mer ljusskygga sidor oxå som är svårare att prata om än annat men framför allt handlar mina gränser inom bloggeriet om relationer.
Det är den där hänsynen. Den som jag själv vill bli visad. Jag skulle inte vilja läsa i någon annans blogg om en konflikt jag är inblandad i.
Samtidigt kan det vara frestande. Inte för att lämna ut utan för att det är just det som skaver som jag har behov att skriva om.

Vad är privat för dej?
Vad har du svårt att prata om?
Vad sätter du för gränser. I en blogg. Eller på facebook. 

För att återknyta till inledningen.
Jag är en öppen personlighet. Samtidigt har jag en hög integritet.
Jag vet inte riktigt hur jag får det att gå ihop.
Jag tror det är öppenheten som märks mest.
Genom att vara öppen med sina svagheter och tillkortakommanden så öppnar andra människor upp. Det ger en ingång till en djupare kontakt.
Jag skulle inte visa mej naken i bloggen ens för ett gott syfte.
Men det har inte med prydhet att göra, mer att varken ungar eller make skulle uppskatta det. Å kanske att det skulle kännas obekvämt inför halvkänningar som kollegor å annat.
Jag har inga som helst problem att prata om att må dåligt psykiskt.
Jag tycker det är märkligt att vi 2014 betonar hur "normalt" det är att behandla en depression.
Ja?!
Vi betonar väl inte hur "normalt" det är att vara homosexuell eller att välja bo i lägenhet.
Den som tror att den är immun mot att må dåligt psykiskt lär bli besviken.
Depression drabbar de flesta någon gång under deras livstid.
Ångest... i varierande skala... känner alla.

Puss/ Asta

Två stulna listor av två balla brudar

 

Stulen lista från kär kollega

Beskriv dig själv med en mening
Först å främst är jag mamma, för utan mina barn vore jag nån helt annat, men jag är oxå Asta, som älskar, som försöker, som vill men som inte alltid räcker till.

Beskriv en person du älskar med en mening
När jag fick barn trodde jag ingen kunde mäta sej med den kärleken, men sedan kom Ängla, en flicka sänd från Gudarna, och henne kommer jag att älska tills jag slutar att andas, vem eller vad hon är blir.

Detta trodde du inte för två år sedan
Att jag skulle kunna överleva med förståndet i behåll utan Märta.

En sajt du alltid besöker
Min blogg

Där mår du som bäst
Vid havet om hösten, när naturen står i eld omkring och vågorna skummar, när min älskade prins springer å fullkomligt strålar livsglädje. Där och då är harmonin som störst.

Där mår du som sämst
När jag är för trött, när jag fått för lite tid till att andas och när det är disharmoni i någon av mina närmsta relationer.

Det här är nytt i ditt liv
Nytt å nytt. Sedan drygt ett år lever jag med min prins, den gudasände Gottfrid, och jag är tacksam varje dag. Sen gillar jag min grå duffel oxå.

Det här är sedan gammalt i ditt liv
Mina ständiga stränga krav på mej själv och min oförmåga att leva upp till dem.

Det här ser du fram emot
Att få bli mormor igen framåt våren. I övrigt känns det som att mitt liv just nu är för fullt av måsten och krav å för lite av lust och roligheter.

En önskan
Att våga bejaka mina drömmar på ett bättre sätt.

... Å så Frejas lista då.

Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
Min äldsta dotter som tyckte att "kan Blondinbella tjäna en massa pengar på sin blogg så kan fanemej du"... nu blev det inte så, men det blev en massa andra vinster istället. 

 

Hur väljer du ämnen att blogga om?
Jag skriver om allt som rör sej genom mitt huvud, Allt från det ytligaste ytliga till det djupaste.
Fast nej, det är inte riktigt sant. Jag censurerar mej själv i bland för att skydda andra. Jag är personlig men inte privat.
Jag tröttnar själv på enkelspåriga bloggar och vill därför variera mina inlägg så mycket det går.

 

Vad vet de flesta inte om dig?
Jag vet inte. Trist svar men det är sant. Det finns saker jag inte berättar, varken för bloggläsare eller vänner å då gör jag det inte här heller så klart.Jag tror de flesta till vardags inte förstår hur blyg jag är, ffa mot okända män. Att jag aldrig helt litar på andra människor även om jag kan framstå som väldigt tillitsfull.

Vilka tre ord beskriver din stil bäst?
Min klädstil? Försöker vara smakfull, sensuell och lite lagom avslappnad.
Om jag lyckas? Ibland.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Vara tillsammans med min hund, sova, läsa, dricka vin och shoppa kläder. 

Häng gärna på den som känner sej manad. 

Puss/ Asta

 

 

Bloggetik å sånt där

 

Det är februari flickor och pojkar.
Årets första månad har gått på det nya året. Det som skulle bli sååå bra. Det som hittills varit tuffare än någonsin.
Februari. Som Märta skulle ha fyllt 8 år.
Februari. Som min Dotter nr II fyller (får räkna lite snabbt på fingrarna) 24 år.
Februari. Å där med 1 år sedan jag började blogga här på denna portalen.
Jag roade mej alldeles nyss med att läsa mina första inlägg här.
Det kan jag rekommendera alla bloggare.
Att gå tillbaka till de första inläggen.
Jag kan rekommendera mina nya (å fantastiskt välkomna) läsare det med.
Är nog en smula mer utförlig där.
Ett år här alltså, fast det var i slutet av februari -12 jag började skriva på Blogspot.
Över 120 100 sidhänvisningar!
Tusen, tusen tack!
Puss, puss, puss.

Jag var inne på en bloggsysters sida, skit samma vem just nu.
Hon skriver mer privat än vad jag gör. Eller vad jag oftast gör.
Resonerar kring problem hon har, relationer som kärvar å så där.
Hon har en stor blogg, många trogna läsare precis som jag men betydligt fler troll.
(Troll är i bloggsammanhang läsare som bara kommenterar för att vara nedlåtande och förminskande. Oftast anonyma. Ibland utger de sej för att vara olika personer.)

Jag tycker det är lite spännande det här med bloggetik.
Själv lägger jag mej inte i hur andra sköter sina bloggar.
Jag kan bara säga att JAG personligen tröttnar på att läsa, aldrig så välskrivna inlägg, om de inte är personliga. Om de inte GER något av personen.
En hel bild. Inte bara det där lyckade å vackra å framgångsrika.
För mej är en bra blogg personlig, med ett stänk av att vara privat.
En god blogg uppdateras ofta. Släpper fram alla möjliga åsikter bland kommentarerna och har en kontakt med sina läsare.
Själv vill jag inte vara för privat.
Jag tror många läsare uppfattar mej som mer privat än vad jag egentligen är.
När jag lämnar ut någon är det nästan alltid mej själv, jag försöker att hålla privta konflikter utanför bloggen eller åtminstone så neutraliserade att ingen ska bli kränkt av dem.
Framför allt skriver jag ingenting som jag inte skulle stå för face to face.
Det mesta av det jag skriver skulle jag kunna prata om med en främling på tåget.
Men det är jag det...
Och det är svårare än vad man tror.
I synnerhet när man kanske skriver 2-3-4 inlägg om dagen vecka in och vecka ut.
Gränserna blir lätt glidande utan att man märker det och det är lätt att vaggas in i känslan av att tala i ett varmt å ombonat å kärleksfullt kvinnorum fastän vem som helst med vilka syften som helst kan gå in här och läsa.

Har man någon bloggetik och förhålla sej till som läsare då?
Ja, här kan man oxå tycka olika.
Jag tycker att man som läsare skall få reagera på texten och skriva vad man tycker.
Men precis som i verkliga livet hålla en respektfull ton. Presentera sej.
Stå för vem man är.
Diskussioner är inte farliga. Tvärt om.
Jag håller inte alltid med de bloggare jag läser. Ibland säger jag det.
Jag försöker... precis som IRL att skilja på sak och person.
Det är skillnad på att... tja, vad ska vi ta för exempel... skillnad på att diskutera mina ständiga politiska inlägg eller lägga sej i faktumet att jag älskat en hund mer än en människa. Inte för att någon av mina fina läsare gjort det, men ni förstår kanske hur jag menar.
Jag tar gärna olika åsikter om det som går att tycka olika om, men mina känslor... de är ju mina.
De... troll... som bara går in å gör sej åbäket att kommentera för att säga något elakt eller nedlåtande (jo då, på min förra portal hade jag några stycken sådana) är bara patetiska.
Jag skulle dock aldrig censurera dem. Nej, låt vargarna (mina fina läsare) ta dem istället.

Vad känner ni om bloggetik?
Som författare till bloggen och som läsare?
Det vore spännande att höra.

Puss/ Asta

Dubbelt

Ibland krockar förnuft med känsla.
Eller ibland?! Rätt ofta är det så i min värld.
Jag vet eller förstår något intellektuellt, men känner något annat.
Så är det just nu.
Ett av mina barn har tagit ett stort beslut som jag respekterar rent förnuftsmässigt.
Jag har till och med givit henne det rådet, att tänka efter själv och handla därefter.
Men känslomässigt?!
Känslomässigt känns det både tomt och ledsamt.
Ja, jag ber om ursäkt att jag är kryptisk. Snart kan jag berätta. Ska jag berätta.
För det är nåt roligt.

Rent generellt har jag svårt för det här att mina barn blir äldre. Stora. Egna självständiga individer.
Ja, jag vet...
Det är knasigt. Det är själva målet med barnuppfostran och med allt arbete man lägger ner som mamma från det att man får det lilla blodiga knyttet på magen tills dess att de är där. Självständiga.
Allt annat vore ju rätt tragiskt.
Att inte klippa navelsträngen. Att binda sina barn så hårt intill sej att de lever sina föräldrars liv och inte sina egna.
Likväl...
Likväl, kan jag då och då känna mej som konsulinnan Ahlhagen i Morrhår å ärtor.
Margaretha Krooks underbara tolkning av en bitter mamma som gjort just det, vägrat klippa navelsträngen.
För mej själv kan jag snörpa på munnen och liksom säga i mitt huvud "Åk du, tänk inte på mej. Tänk inte på lilla mamma." 

En gång trodde de att jag var anledningen till att solen gick upp.
En gång var jag den viktigaste personen i deras liv. Helt överlägset.
Så blir de vuxna. Får en partner. Bildar egna liv, egna familjer.
Å ja, man reduceras till att bli nån långt mindre viktig.
Fullt naturligt. Jag VET.
Jag vet inte hur jag ska förklara...
Jag har alltid haft en ganska dålig relation med min mamma och kanske tack vare det ofta tänkt på hur annorlunda det vore... om vi var tajta. Om jag kunnat ha med mej henne i alla viktiga stunder i livet, om jag kunnat ringa henne hela tiden om allt och inget.
Å jag har verkligen en jätte bra relation med mina barn, men likväl väljer de att inte ha mej med på allt det där.
Kanske för att de faktiskt ÄR trygga människor och vågar göra egna val.
Kanske är det en komplimang. 

Det är aldrig enkelt när roller förändras.
Det gäller inte bara barnen. Det gäller ens vuxenrelationer, vänskapsrelationer...
Allt egentligen.
Det är bara att hänga med, man har inget val. Å så får man försöka finna sin plats i det nya.

Till mina barn.
Jag älskar er. Jag är stolt över er. Jag vill att ni ska välja de vägar som känns bäst för er.
För ni har rätt till huvudrollen i era egna liv. Ni är inte statister i mitt liv.

Puss/ Asta

Konflikträdsla

När min äldsta dotter var här i förra veckan talade vi som alltid om livet, om oss själva, om relationer runt omkring oss.
Jag frågade henne "Varför är jag alltid så konflikträdd, varför blir jag orolig så fort någon riskerar att bli arg eller besviken på mej, så fort jag riskerar en strid?"Å hon svarade "Det beror väl på din barndom och relationerna du hade kring dej då."Men ÄR det verkligen så enkelt? Å varför i hundan blir aldrig det där"inre barnet" vuxen och stark trots många år i terapi?

Vad var det då med "min barndom och relationerna runt omkring mej som barn?"
Jag vet inte vad det är med min släkt men den har alltid präglats av gräl och brustna kontakter.
Min morfar bröt kontakten med sin mamma, min pappa så gott som med sin pappa.
Det har alltid varit mycket "far åt helvete" och man har verkligen menat vad man har sagt.

Under hela min uppväxt hörde jag gräl mellan olika familjemedlemmar där tongångarna alltid var dem samma "Dra åt helvete med dej. Du behöver aldrig mer höra av dej. Kom nu,så går vi osv."Min pappa försvann tidigt så gott som ur mitt liv även om vi sågs några timmar åtgången årligen och jag tror alla skilsmässor påverkar barn... särskilt så skitiga som mina föräldrars.
Jag längtade alltid efter min pappa som barn. Det är ett av mina starkaste minnen från barndomen, denna längtan och dagdrömmarna om hur det skulle bli "när pappa kom tillbaka."
Men pappa kom aldrig tillbaka. Mina föräldrar blev aldrig ett par igen och även om jag på intet sätt klandrar honom idag för det... tidsandan på -70 talet var sådan... så var det många gånger han sagt att han skulle komma, mamma förberedde oss, vi väntade ivrigt... och han aldrig kom.

Som tonåring växte jag upp mestadels hos mina morföräldrar.
Vid konflikter med dem... och dom var många... hette det alltid "Du kan flytta härifrån. Du kan dra hem till din mamma som inte vill ha dej. Vi orkar inte ha dej kvar!"Även morfar som stod mej så nära... jag var ju alltid morfars flicka... sa så där när mormor och jag grälade, han tog alltid hennes parti utan att någonsin fråga om min version av historien.
Å ibland flyttade jag hem till mamma... som i sin tur kastade ut mej när det blev bråk.

Kort sagt lärde jag mej att aldrig ta kärlek för given.
Att gräl och kontroverser kunde leda till kylan. Det fanns ingenting som var ovilkorligt.
Inte för mej, inte för någon.
All kärlek berodde på hur man uppförde sej.
Pappa bad mej fara åt helvete när jag var strulig 12 åring, mormor och morfar tog avstånd från min bror när han började knarka. Det finns åtskilliga fler exempel.
Det var helt enkelt så det var.
Jag har själv lite av detta i mej som vuxen.
Inte mot mina barn, aldrig att jag skulle kunna hota dem om att förlora min kärlek för någonting som helst, det är en grundläggande rättighet för varje barn, att älskas no matter what av sina föräldrar... men till andra kan jag vara så.
Säga Fuck U, dra åt helvete, stolt vägra att höra av mej igen om jag blir sårad.
Att bli sårad, känna sej kränkt är i min värld mycket värre än att bli urförbannad.
Trots att jag tycker det är förkastligt att lösa konflikter så med människor jag egentligen älskar och trots att jag egentligen gör mej själv minst lika illa genom denna "stolthet" så har jag det i mej...
Rädslan att bli lämnad är så mycket starkare än att lämna.

Så visst... visst finns det en anledning. Säkert har det påverkat mej.
Men jag är ändå medelålders nu. Å konflikterna behöver inte ens vara särskilt svåra eller med människor som står mej nära.
Det kan vara rätt ytliga bekantskaper och rätt så små konflikter... men det väcker nästan alltid en ångest i mej att gräla.Å i synnerhet av bli avspisad. Avpoliterad och bortvald.

Så trött man kan bli på det där ängsliga lilla barnet inom sej.

God natt vänner.

Puss/ Asta

Det allra privataste...

Jag är en pratig människa.
Jag tycker om att prata.
Kallprata, diskutera, berätta, avslöja, tjattra, vara förtrolig.

Jag har lätt för att samtala med nya människor, med alla typer av människor, det ingår i mitt jobb.
Jag inger förtroende och får ofta bära andras hemligheter.
Jag har inga större problem med att tala inför en grupp av människor, går faktiskt igång lite på det och jag för ofta andra människors talan. Utåt. Uppåt.

Jag kan prata om det som är svårt. Som varit svårt.
Om att vara sprungen ur en trasig familj, om övergrepp jag utsatts för, om min livssorg med min knarkande bror.
Jag har inga problem med att visa känslor, Att framstå som transparant.

Idag fick jag höra en av de främsta sanningarna om mej själv.
Nämligen den att jag är oerhört privat. Att få människor... om någon... verkligen känner mej.
Fast många TROR att de känner mej, imponeras eller förfäras av all min snacksalighet.

Det är inte så att jag låtsas eller ljuger.
Att jag vill vilsefara er eller luras.
Jag har ingen fasad.
Men mitt i allt mitt blottande väljer jag vad jag blottar.
Väljer vad ni ska få se. Vad mina vänner ska få se.
Men så är det väl för alla tänker kanske ni.
Nja, jag tror inte det. Inte så här...
Det finns rum inom mej som inte ens mina barn å min man har tillgång till även om maken nog förmodligen är den som känner mej allra bäst.
Den enda som verkligen kan se in i min själ är Märta.
Å hon är inte intresserad av vad jag varit eller gjort, bara av vem jag ÄR.
Det låter kanske löjligt men då får det göra det då.
Det är min upplevelse.

Kvinnan jag talade med har förstått två saker om mej som ingen annan riktigt förstått trots att de känner mej mycker mer och har gjort under lång tid.
Tidigare har hon berättat att det inte är något konstigt att jag upplever den djupaste gemenskapen med Märta då vi delat många liv innan, våra själar är sammansvetsade och hon kommit till mej i liv då jag verkligen behövt henne. Idag kunde hon alltså blotta denna hemlighet, trots att jag aldrig gett henne skäl till att tro så, att jag är oerhört privat och aldrig släpper någon människa längst in.Att många tror sej känna mej men ingen gör det på riktigt.  

Frågor på det?! :)

Har ni en bra kväll?

Puss/ Asta