Utan dina andetag

 

Lyssnade på en bekant på facebook som lagt upp en video där hon sjunger Kents gamla dänga "Utan dina andetag."  Hon gör det bra och texten är ju bedövande vacker. Jag vet att väldigt många väljer den på sitt bröllop.

För mej är "Utan dina andetag" när Märta dog och tiden innan.
När hon började bli äldre och jag visste att tiden var utmätt.
Märta och jag hade ett närmast andligt förhållande. (För nytillkomna läsare var Märta min hund, min bästis, min livskamrat, min själsfrände, min första Dogue de Bordeaux.)
Trots att hon var frisk och stark när hon var 7½ visste jag att hon aldrig skulle bli åtta år.
Jag kan inte förklara men jag kände lixom hur hennes själ lösgjorde sej från mej.
Hon dog några månader innan hon blev åtta.
Utan förvarning. Frisk på förmiddagen, död på kvällen.
Pang bom.

Utan dina andetag kommer alltid vara en sorgsen låt för mej.
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
Jag inte ens stå när du inte ser på
och genomskinlig gråblir jag, utan dina, andetag
Allt det var hon för mej. Det är åtta år sedan hon dog. Min själsfrände, jag sörjer henne ännu.

Det här är nåt människor har svårt att förstå.
Visst, folk med djur fattar i allmänhet att jag blir väldigt ledsen men inte riktigt vidden av det.
Jag har mist kära bekanta, nära vänner, andra djur, en lillebror, en svärfar jag stod nära, mormor och morfar som var som mina föräldrar men ingenting... ingenting jag varit med om överhuvudtaget... kommer i närheten av när jag förlorade Märta och Gottfrid.
Vid båda tillfällena slungades jag ner i djupa depressioner, fullkomligt utom mej av sorg och dränerad på livslust.
Mina hundar. De är min familj, mina bästa vänner, mitt allt.
De är de jag hänger mest med, berättar allt för, får störst tröst av och bortsett från barn och barnbarn står ingen mej lika nära.
Jag skulle kunna sälja min själ till djävulen för att få behålla dem för gott.
Hell yes, jag kunde röstat på Sd resten av mitt liv om det fick mej att behålla Bente livet ut. Om det var vad som krävdes.

Trots att hon är så ung tänker jag på det ibland och jag vill frysa tiden.
Hon fyller snart två år och jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara unghund alltid.
Min make är INTE en hundmänniska. För honom är en så här stor hund kompromiss nog men jag har lovat mej själv...
Jag kommer ALDRIG att sätta mej i den sitsen igen jag var när Gottfrid dog och huset blev tomt på hund. Det är plågsamt och svårt nog ändå.
När Bente är fyra-fem år kommer jag att skaffa nästa hund och så får maken säga vad sjutton han vill. Jag gör det aldrig mer.
Jag får andnöd bara av att tänka på hur galen av sorg jag var den dagen han gick. Min vackra, fina, trygga gosse.




Bente min Bente. Måtte hon vara hos mej länge länge.
Jag kan inte leva Utan dina andetag. 

Puss/ Asta

Flocken är allt för din hund.

Vi människor är mycket för att förmänskliga våra hundar. Vi tillskriver dem gärna egenskaper och känslor utifrån oss själva.
Jag är inte bättre än någon annan, snarare tvärtom skulle jag vilja säga.
Jag pratar med min hund. Jag till å med svarar för min hund (med annan röst.)
Hundar är underbara.
De är helt livsnödvändiga för min mentala hälsa. Jag skulle kunna avstå det mesta i livet men inte att leva utan en fyrfota vän vid min sida.
Om jag blir nödd och tvungen skulle jag till å med kunna ha en annan ras än Dogue de Bordeaux.

Men hundar är (underbara) enkla varelser.
Det här med att hunden är den enda varelsen på jorden som älskar dej mer än sej själv låter ju jättegulligt men det stämmer inte.
Hunden drivs av instinkter. Hunden är ett flockdjur.
För hunden är det absolut livsnödvändigt att ha sin plats i flocken.
Därför älskar hunden dej. För du är en garant för överlevnad.
Genom att hålla sej väl med dej och inte mista sin plats i flocken vinner hunden alla de fördelar som är viktiga för den. Utan din kärlek och plats i flocken är den körd.

Jag har tänkt lite extra mycket på det här med betydelsen av sin flock sedan jag fick hem Bente. Jag tror att en hel del av hennes rädslor och beteende beror på att det ställs andra krav, levs ett annat liv i detta livet än i hennes tidigare.
Men jag tror oxå att det är ett trauma för hunden att brytas upp från sin flock.
Detta även om det nya hemmet är bättre.
Jag vet väldigt lite om Bentes tidigare liv. Det mesta är gissningar och spekulationer. Och egentligen skall man väl i det läget inte döma en annan hundägare?!
Men jag har anledning att tro att jag ger henne ett bättre hem. Ska jag slå mej lite för bröstet... och var ska man göra det om inte på sin egen blogg... tror jag få hem skulle kunnat vara bättre.
Här är hon ständigt älskad, har ständigt sällskap, får promenader, stimulans, barn hutas till att respektera henne, svindyr mat, massor av ben, hon är alltid i mitt centrum.
När Bente kom hit kunde hon inte enkla kommandon som sitt å ligg.
Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att kunna låta bli att lära en hund det på 1,5 år. Hon var noll miljötränad. Framförallt var hon undernärd. Fortfarande trots att hon mellanlandat hos uppfödaren i 3 veckor och där fått ordentligt med mat. Hon har god aptit så det har inte varit något problem att få upp henne i hull.
Ändå kan jag undra... och här kommer mina mänskliga känslor in... om hon fick möjlighet att komma tillbaka till sin ursprungsflock. Skulle hon välja det då?
Skulle hon rusa till sin första mamma om hon såg henne och vilja följa med?
Jag vet inte.

Puss/ Asta

Som en fåtölj

Då har Bente och jag varit på kurs igen. Tredje gången av sex.
Ja jösses.
Idag tog det emot. Det var blött och kallt ute och jag hade knappt hunnit få upp värmen efter vår långpromenad i vind och snöblandat regn utmed havet.
Med Gottfrid hade jag struntat i promenad i sånt väder. Han gillade det inte heller och var fullt nöjd med att kissa på tomten sådana dagar.
Bente har en anna energi och måste få komma ut rejält åtminstone en gång per dag.
Och ibland känns det lite hopplöst med kursen.
Som om jag, som är totalt utan taktkänsla och trots tre försök med buggkurser aldrig lärt mej ta ett steg, skulle delta i Let's Dance eller Noah 4½ år skulle sitta med på en mattelektion för högstadieelever.
Vi spelar lixom i en annan liga än de övriga jag å Bente-Nora.

Men. Jag går som sagt inte där för att lära henne olika övningar, att träna hund kan jag, utan vi går där för den sociala träningen det innebär och för att jag ska få en spark i baken att faktiskt träna.
Vi ska gå följeövningar mellan koner och nära varandra. De ska sitta kvar medan vi lämnar, viftar och frestar. Vi ska kalla in i en trång korridor av andra hundar och människor.
Hahaha.
För en hund som knappt kan sitt och som inte vill doppa rumpan på kallt underlag säger det sej själv att det inte går.
Och att zickzacka henne mellan konerna är som att släpa på en skinnfåtölj alldeles oavsett hur jag lockar å pockar med godis och leksaker.
Men idag gjorde vi en övning hon faktiskt var bra på.
Leka- slappna av. Och att hälften lekte och resten såg på. Det var inga problem.
Jag kan inte jämföra mej eller oss med den pigga arbetsvilliga labradoren eller den otroligt träningssugna pudeln. Vi har andra förutsättningar.
I ras. I ålder. I hormoner nu (Bente var allra mest intresserad av att kissa och sprätta runt idag) och i att hon är omplacerad och vi bara har känt varann i 2 månader.

Jag måste tänka på vad som faktiskt hänt sedan hon kom hit.
Hon är inte rädd för mej längre.
Hon är över lag mindre rädd.
Hon är mindre utåtagerande när man möter folk på promenad.
Hon vågar åka bil.
Hon har lärt sej sitt.
Jag kan lyfta hennes bakben.
Hon kan gå i trappor.
Hon är enormt duktig med Vega (dotterns valp.)
Hon är relativt duktig på inkallning i vardagen.
Hon börjar lära sej kommandot "stanna" (som jag tycker är det absolut viktigaste kommandot att kunna.)

Det tog emot idag men det är såååå skönt för samvetet när man kommer hem.
Bente är som alltid helt slut. Hon slänger sej ner vid mina fötter och sedan sover hon tungt tungt medan hjärnan bearbetar allt hon varit med om.
Det känns gott i mammahjärtat.
Min lilla flicka. Så duktig utifrån SINA förutsättningar.

Puss/ Asta

Första veckan med Bente

I en vecka har vi känt varandra nu Bente och jag.
Min allra första omplaceringshund om vi inte räknar med en gammal riesenschnauzer tik på 8 år jag tog över en gång för länge sen.
Hon blev knasig i huvudet. Om det berodde på henne eller mej vet jag faktiskt inte.

En vecka och hon är mycket räddare och osäkrare än vad jag hade trott och vad som märktes av hos uppfödaren. Det gör mej lite orolig för jag har haft en osäker tik en gång, förvisso dessutom med väldigt hög skärpa, vilket kanske är den svåraste kombon. Men även om jag älskade henne mer än allt är jag inte så sugen på samma slit igen.
Men som sagt, det är min första omplaceringshund och en del av det här osäkra kanske har just med byte av hem att göra och lägger sej?
Bente är duktig och van vid andra hundar däremot är hon nog inte så van vid människor eller social träning så bara vi boundat ihop oss lite är det där jag kommer att lägga krutet.
Hon är oxå rarare än jag kunnat ana. Älskar att sitta nära, tätt tätt och att pussas.
Väldigt tillgiven är hon. Väldigt fysisk i sin tillgivenhet.Väldigt lätt att älska.

Ett gäng framsteg har hon hunnit göra på en vecka i alla fall.
Hon sover bättre. Första natten (och dessvärre natten till igår) var väldigt orolig men annars har hon sovit bra.
Hon har så smått börjat våga leka med mej. Första dagarna backade hon från en leksak bara jag närmade mej.
Hon har lärt sej att gå i trappor och våga doppa tassarna i havet.
Hon börjar ana vad "sitt" är. Kontaktövningar går oxå framåt.
Hon har börjat vakta huset vilket jag ser som ett tecken på en viss hemmastaddhet.

Närmaste utmaningarna bortsett att hon ska sluta rygga för folk och hoppa en meter vid plötsliga ljud är att få krångelmajan att käka sin mat och träna vidare på att klotången inte är en avlivningsmanick.

Puss/ Asta

Förbjudna känslor

Jag känner förbjudna känslor...

En är att jag kan känna en liten bit av lättnad över att Gottfrid är död mitt i sorgen.
Det var så mycket med honom sista halvåret. Ända sedan i början av maj har han varit dålig på olika sätt utan längre avbrott.
Jag bar på en konstant rädsla för nästa grej. Nästa smärtgenombrott, nästa hotspot. Veterinären som avlivade honom sa att så sena hotspot (han hade ett precis läkt) tydde på att nåt var riktigt fel i hans kropp.
Han verkade ofta trött och lite nedstämd. Det fanns hela tiden en oro.
Den är borta nu. Jag vet att han inte har ont nåt mer. Att han har frid.
Han kommer för evigt vara min gudasände. Min råmodell för hur perfektion ser ut. Tårarna kommer bara jag tänker på honom, men jag gjorde rätt.
Jag satte honom före mej själv.
Använde mod som jag inte besatt.

En annan är kärleken till Bente. Det gick fort tror jag en å annan tänker sarkastiskt.
Jag tror att om jag köpt en harmonisk och trygg hund så hade det tagit längre tid.
Bente och jag är jämlika. Tilltufsade, övergivna, rädda.
Hon har en otrolig förmåga att vädja till mina beskyddarinstinkter. Min inre tigermamma.
Hon är så liten, så ängslig, så kärlekstörstande och hon har på nolltid nästlat sej in i min själ.
Och jag har lovat henne.
Jag har lovat att jag står kvar. Att det är vi nu. Och att hon ska bli en trygg och älskad hund. Min prinsessa.
Jag älskar henne redan. Som ett nyfött barn som läggs på bröstet älskar jag henne redan. Utan att fullt ut känna henne, utan att veta hur det ska bli, bara för att hon är hon. Gottfrid skulle avgudat Bente och min kärlek ska läka henne så som hennes kärlek ska läka mej.

Jag köper en halvvuxen hund så blir jag inte så involverad och besatt, då förblir hunden hund för mej sa jag till maken... jo men tjena.
Ingen valp har väckt så mycket så snabbt i mej som denna tossiga, ängsliga snutta.

Puss/ Asta

Dubbla måttstockar

Jag kör med dubbla måttstockar när det gäller att missbruka helljus.
Om jag får möte med någon som inte släcker helljuset tänker jag irriterat:
"Men släck helljuset ditt pucko!"
Tio minuter senare kan det vara jag som glömt och får sura blinkningar och då tänker jag:
"Ja men lugna ner dej så farligt var det väl inte!"
Lite likadan är jag med antidepressiv medicin, fast tvärt om.
Att äta det själv är ett enormt nederlag och får mej att känna mej klen och misslyckad. Att andra med uppenbart behov av medicinering tvekar väcker frustration "Det är en medicin för bövelen, skulle du struntat i att ta antibiotika om du fick lunginflammation med?!"
Märkligt det där.

Hur som helst har jag börjat med mina antidepressiva igen. Cipralex 10 mg per dag. Det får gå som det (dvs åt helvete) med lusten, jag orkar inte må så här mer.
Hösten har varit oerhört... alltså oerhört... tung.
Det har varit grej på grej på grej.
Och varje sak har sänkt mej ytterligare.
Ångesten har blivit mer å mer lättriggad. Motståndskraften allt klenare.
Och om flertalet av dagarna är kämpiga att ta sej igenom under en längre tid då måste man göra något.
För min del blir det både medicin och terapi.
Jag tänker mej att det är för ett kortare tag den här gången, några månader, tills en del faktiska problem löst sej själv.

För er som inte är så insatta i antidepressiv medicinering. SSRI preparat är inget lugnande eller beroendeframkallande. Det tar inte bort sorgen efter Gottfrid eller mina andra problem. Jag känner fortfarande alla känslor.
Men det ger ett litet skydd. Det ökar trösklarna till att ångest ska triggas igång, de gör en nedstämdhet mer hanterbar.
Det blir till ett verktyg helt enkelt, en krycka som jag behöver just nu.

Störst och bäst effekt har ändå Bente. Hon är minsann inget lyckopiller, hon är mer av en stukad olycksfågel och jag tror att det faktum att våra känslor är samma, att vi båda är lite tilltufsade av livet just nu, får oss att lättare knyta an till varandra.
Hon har en fantastisk själ den här norska flickan. Så varm och så kärlekssökande.

Jag kommer bli okej igen.

Puss/ Asta