Läser Cissi Wallins blogg då å då och här om dagen skrev hon om städhjälp.
Eller ja, all sorts hjälp man numera kan köpa för de hushållsnära tjänsterna.
Städ, tvätt, färdiga matkassar, barnflickor.
Jag läste hennes inlägg och alla kommentarer. Att ha städhjälp verkar vara väldigt vanligt förekommande numera.
Hos medel och överklassen skall väl tilläggas.
De ensamma morsorna som knegar halvt ihjäl sej inom hemtjänsten får fortfarande tvätta sin egen byk.
Egentligen har jag ingen rätt att lägga mej i det eller att tycka något om andras val.
Ja, så länge det inte handlar om statliga subventioner och skattemedel för då blir den en politisk fråga.
Då handlar det om skatter skall fördelas för att göra mest nytta i samhället.
Men annars, var å en gör vad den vill med sina pengar.
Fast detta är min blogg och här säger jag vad jag tycker.
Jag är uppenbart väldigt präglad av min arbetarklassbakgrund även om jag kanske egentligen med akademisk utbildning, villa och utlandsresor räknas till den lägre medelklassen.
I själ å hjärta är jag arbetarklass, vill inte tillhöra någon annan klass och tänker inte ändra mina ideal för att jag har mer pengar nu ändå. För att det inte är kris och tomt i kylskåpet två dagar innan barnbidrag längre.
Jag tror att arbetarklassen är mer uppfostrad och diad med Jante än andra i samhället och att det har både för å nackdelar.
Fördelen som jag ser det är att vi har ett större patos om andra. Att vi är av lite segare virke och sätter en ära i att klara oss själva och inte ta in nån fattig kvinna från Baltikum som får tvätta mina trosor eller bädda rent min säng.
Nackdelen är bland annat känslan av att inte tro vi är något, att varje framgång känns som fusk eller tur å att vi snart kommer bli avslöjade med det.
Talade med en psykolog om det. Oxå han var av klassisk arbetarbakgrund, den första som läste på universitetet och med en familj som en gång såg på hans yrkesval att prata med människor med stor skepticism. Även han kände den där känslan av att egentligen inte vara den han utgav sej för, medelklass och välutbildad, även han kände rädslan för att bli avslöjad och snuvad.
Men båda var vi ense om att Jante fört positiva delar med sej till vårt liv och vår personlighet.
I min värld är det en jävla skillnad på att arbeta som lokalvårdare på ett företag el i en skola eller att städa hos äldre människor som inte orkar/ kan själva längre än att göra det hemma hos nån karriärsfamilj som vill få livspusslet att gå ihop.
Ouppfostrade män som inte delar ansvaret och ungar som lär sej att det kommer hem en främling för att gno deras toaletter. Tvi.
Livspusslet går ihop om alla tar sin del. Nu säger jag inte att jag själv lyckats uppfostra min karl men det är mitt/ vårt misslyckande och att be nån annan ta hand om skiten skulle aldrig falla mej in.
Många av oss har all tänkbar bekvämlighet. Tvättmaskin, diskmaskin, hemmaspa, dubbla bilar och förskola som inte fanns förr eller som många i den verkliga arbetarklassen inte har än idag men vi är ändå utmattade och inte får ihop livspusslet. Kanske om vi hängde mindre på facebook?
Vi är så himla klena nu för tiden. Så bortskämda med att det ska vara roligt och bekvämt hela tiden.
Vad tänker du? Både om det här med klasstillhörighet och städhjälp?
Puss/ Asta
