Barn av vår tid.

 

"Vi är barn av vår tid, vi är barn av vår tid. Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma."

Dageby som sjunger om betongens ungar. De som ränner ute och är kungar när mörkret lagt sej. De som slår pensionärer på käften. Sniffar thinner. Längtar efter kärlek.
Det är min barndom. Min barndom på fler än ett sätt.

Jag är uppvuxen i Högsbohöjd i Göteborg. På -70 talet.
Kanske den förort i världen där sniffning bland vuxna var som mest utbredd.
Givetvis testade ungarna med, men det är kanske inte lika ovanligt.
Men alla dessa vuxna. I gäng. Med sina småbarn och sina rottweiler som satt överallt på lekplatser och torg.
Sniffade, spelade musik. Blev inneslutna i sej själva eller högljutt stökiga.
Vi barn av vår tid lekte sida vid sida bredvid dem.
Något avvaktande men ändå rätt vana.
Förorten á la -70 tal.

Förorten idag.
Kanske har våldet blivit grövre. Kanske är det bara jag som i min medelklassidyll lever på avstånd.
Problematiken är den samma.
Ungar som tar över om natten. Vuxna som inte orkar eller vågar se.
Nu pratar vi, och Sd, om integrationsproblem. Då talade man om olika socialgrupper.
Same same but different.
Fattiga människor som marginaliserats.
Det handlar inte om etnicitet, det handlar om utanförskap.

Dagens "Så mycket bättre" var fantastiskt.
Jag har vuxit upp med Ulf Dageby. Jag är fostrad under deras politiska och fackliga budskap. Jag kan varenda text, varenda melodislinga. Det är mitt liv... min uppväxt... som finns i låtarna.
Tanken slog mej när jag satt å lyssnade på dagens program att jag är tacksam över min uppväxt, jag är glad över att ha vuxit upp med i förorten och med ett starkt arbetarklasspatos.
Det är min identitet som jag är stolt över att bära.
Den har gett mej insikter som lätt går förlorade om livet är för mycket räkmacka och putsade fasader.

Vackrast tolkade Titiyo. Fast kanske är jag inte rättvis?
"Bara om min älskade väntar" är min absoluta favoritlåt av National Teatern och har alltid varit. Å faktiskt har jag precis som Titiyo tänk tanken att "wow att ha en man som kan tänka/ känna så här... jag blir avundsjuk."
Tack tv 4 för storslagen underhållning.

Puss/ Asta