Då så.
Då har jag arbetat sju av de senaste åtta dagarna och jag har gjort min första vecka "på egna ben på BB."
Inte så darrigt som jag befarat.
Kanske är det på grund av att jag jobbat så intensivt, men det känns som om jag varit där längre, som om det är åtminstone en månad.
Jag kom på det, med förvåning, när jag tittade i almanackan inför denna veckan att "oj, det har bara gått en vecka."
Massor, massor har jag lärt mej. Många nya intryck har passerat.
Massor är så klart ännu nytt och ovant. Information kring vissa delar kan vara krångligt eftersom jag knappt vet själv. Annat vet jag precis men inte hur jag ska förklara.
Men jag tror det är klokt.
Det är bättre att erkänna för kollegor eller patienter att man inte vet istället för att spela allan å låtsas som om det regnar å att man kan något man inte kan.
Jag känner det inte som en prestigeförlust på samma sätt som den gången för tretton år sedan när jag var "ny på riktigt" inom yrket.
Något av det jag trodde skulle vara svårast, att ta blodprov på bebisar, är faktiskt lättast.
Eller ja, går jättebra. Jag hade... trots att det inte kändes så när jag började på BB... nytta av alla svårstuckna vuxna jag "övat" på innan i min karriär.
Det är för mycket att säga att jag är en i gänget bland personalen.
Det vore nog för mycket att hoppas på efter sammanlagt fyra veckor på ett nytt ställe.
Men så gott som alla är trevliga, snälla och inkluderande.
Undersköterskorna superproffsiga, där kan man hämta mycket kunskap genom att se å lära.
Å jag älskar att sitta och lyssna på barnmorskorna när de berättar om yrket, patienter å situationer de minns, hur saker förändrats.
Talade länge med en pensionerad barnmorska som jobbade sin tredje sommar efter pensionen.
Hon berättade att hon skrivit ner samtliga sina förlossningar i en (förmodligen flera) bok.
Decennium av barnafödande och kunskap!
Faktiskt är det så roligt att det just nu inte gör mej något att jag inte får någon semester i år.
Det var rätt länge sedan jag kände så inom mitt vanliga jobb.
Tankarna återkommer... så klart... till vad som kommer att hända till hösten.
Om det blir någon utbildning eller om jag återvänder till medicin och sommaren på BB blir som ett udda gästspel i min karriär.
För jag känner starkt att det är nu eller aldrig jag ska läsa!
Nu är jag i miljön, tar mina första famlande tag, lär känna människor, insuper atmosfären, låter intresset vakna och blomma ut igen som aldrig förr för obstetriken.
Läser jag inte i höst utan går tillbaka till medicin, då känns det som om jag ger upp det.
Som om det var denna chansen men inte riktigt ville sej. Inte nådde ända fram.
Jag tänker om... om om om om... jag kommer in, får betalt, börjar läsa så ska jag börja föra dagbok från första stund, i pappersform eller som ännu en blogg vet jag inte... vad tycker ni?
Jag känner att jag vill bokföra den här resan i sådana fall.
Minnas tankar, känslor, farhågor, handledare, patienter, glädje, framsteg och skräck.
Oavsett format så ska det vara vackert. En vacker blogg eller en vacker tjock anteckningsbok.
Puss/ Asta
