Första veckan på BB

Då så.
Då har jag arbetat sju av de senaste åtta dagarna och jag har gjort min första vecka "på egna ben på BB."
Inte så darrigt som jag befarat.
Kanske är det på grund av att jag jobbat så intensivt, men det känns som om jag varit där längre, som om det är åtminstone en månad.
Jag kom på det, med förvåning, när jag tittade i almanackan inför denna veckan att "oj, det har bara gått en vecka." 

Massor, massor har jag lärt mej. Många nya intryck har passerat.
Massor är så klart ännu nytt och ovant. Information kring vissa delar kan vara krångligt eftersom jag knappt vet själv. Annat vet jag precis men inte hur jag ska förklara.
Men jag tror det är klokt.
Det är bättre att erkänna för kollegor eller patienter att man inte vet istället för att spela allan å låtsas som om det regnar å att man kan något man inte kan.
Jag känner det inte som en prestigeförlust på samma sätt som den gången för tretton år sedan när jag var "ny på riktigt" inom yrket.
Något av det jag trodde skulle vara svårast, att ta blodprov på bebisar, är faktiskt lättast.
Eller ja, går jättebra. Jag hade... trots att det inte kändes så när jag började på BB... nytta av alla svårstuckna vuxna jag "övat" på innan i min karriär.

Det är för mycket att säga att jag är en i gänget bland personalen.
Det vore nog för mycket att hoppas på efter sammanlagt fyra veckor på ett nytt ställe.
Men så gott som alla är trevliga, snälla och inkluderande.
Undersköterskorna superproffsiga, där kan man hämta mycket kunskap genom att se å lära.
Å jag älskar att sitta och lyssna på barnmorskorna när de berättar om yrket, patienter å situationer de minns, hur saker förändrats.
Talade länge med en pensionerad barnmorska som jobbade sin tredje sommar efter pensionen.
Hon berättade att hon skrivit ner samtliga sina förlossningar i en (förmodligen flera) bok.
Decennium av barnafödande och kunskap!

Faktiskt är det så roligt att det just nu inte gör mej något att jag inte får någon semester i år.
Det var rätt länge sedan jag kände så inom mitt vanliga jobb.
Tankarna återkommer... så klart... till vad som kommer att hända till hösten.
Om det blir någon utbildning eller om jag återvänder till medicin och sommaren på BB blir som ett udda gästspel i min karriär.
För jag känner starkt att det är nu eller aldrig jag ska läsa!
Nu är jag i miljön, tar mina första famlande tag, lär känna människor, insuper atmosfären, låter intresset vakna och blomma ut igen som aldrig förr för obstetriken.
Läser jag inte i höst utan går tillbaka till medicin, då känns det som om jag ger upp det.
Som om det var denna chansen men inte riktigt ville sej. Inte nådde ända fram.

Jag tänker om... om om om om... jag kommer in, får betalt, börjar läsa så ska jag börja föra dagbok från första stund, i pappersform eller som ännu en blogg vet jag inte... vad tycker ni?
Jag känner att jag vill bokföra den här resan i sådana fall.
Minnas tankar, känslor, farhågor, handledare, patienter, glädje, framsteg och skräck.
Oavsett format så ska det vara vackert. En vacker blogg eller en vacker tjock anteckningsbok.

Puss/ Asta

Ska jag bli jordemor tro?

I tisdags var jag på intervju angående att jag sökt betald vidareutbildning till Barnmorska.
Jag fick sitta ner med de två chefer som jag har på BB samt med chefen från en gynekologisk avdelning, den sistnämnda "känner" jag lite grann eftersom hon till relativt nyss arbetade som syrra å vårdplatskoordinator.
Den ena av cheferna frågade om jag tyckte det kändes jobbigt att de var tre stycken men ingen av dem är nya för mej så det kände jag inte alls.

Jag fick veta att sex-sju stycken sökt den här möjligheten att läsa till Barnmorska med betalning och att de hade en, kanske två platser.
Jag vet åtminstone två stycken andra, mycket kompetenta sjuksköterskor, som sökt och som arbetar inom kliniken och mitt mod sjunk rätt rejält.
Det måste vara ett delikat men svårt val för dessa tre chefer att besluta vilka som skall få platserna så vida de inte i förväg har någon favorit.

Jag fick svara på en mängd frågor.
Varför jag vill bli Barnmorska? Vad jag tror förväntas av en sådan? Vilka kvaliteter jag har som är lämpliga? Hur jag ser på Barnmorskans yrke? Vilka skillnader jag kan se mellan att vara Sjuksköterska och Barnmorska samt om jag kommer att läsa även om jag inte får utbildningen betald.
Det var ungefär vad jag förväntat mej.
Efteråt kändes det... så klart... som att jag skulle kunna gjort bättre ifrån mej och tryckt mer på ditten eller datten men... asch, vi får se.
Jag tror inte att jag får det, sådan är känslan och intuitionen, och jag tror inte det bara är min vanliga pessimism som smittar. Jag tyckte mej kunna läsa det i ansiktet å på kroppsspråket på de tre cheferna. 

Jag är stolt över att vara Sjuksköterska. Jag tycker att det är ett... tungt/lågbetalt/stressigt jobb... men också ett ständigt utvecklande å lärande jobb.
Jag är intresserad av människor, jag räds varken fysisk kontakt eller svåra ämnen och det är fantastiskt att få hjälpa en patient till någonting bättre, varesej det handlar om god och ömsint omvårdnad av en döende patient eller alert hanterande av akut dålig patient.
Jag har trivts med min roll, med mitt yrke, med mina patienter och min avdelning men jag har faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av hjärtan eller njurar. Jag hade lika gärna kunat jobba med blodsjukdomar eller magar.
Med obstetrik och i viss mån gynekologi är det skillnad. Jag ÄR intresserad.
Jag har plockat fram min gamla bok från grundutbildningen i ämnet och läst den såpass mycket att jag förmodligen skulle kunna skriva en tenta i ämnet imorgon.
Jag läser och läser om vissa bitar, jag slår upp saker, jag blir frustrerad över att mycket inte står med för det är ju ingen bok för barnmorskestudenter, den är till för grundutbildningen till Sjuksköterska.
Jag ser oerhört mycket fram mot utbildningen och nästan mest de teoretiska bitarna för att jag tycker ämnet är så spännande.
Så har jag aldrig känt inom sjuksköterskeriet.

Jag har många kvaliteter som man behöver som Barnmorska tror jag.
Jag är som sagt genuint intresserad av ämnet. Jag är en fysisk person och det finns inget yrke som är intimare och mer fysiskt än att vara nära en naken födande kvinna som blottar både sin kropp, sina instinkter, sin fruktan och sin kraft. Att där massera, hålla om, undersöka, andas tillsammans, det kräver en mognad i att förtränga sin egen personliga sfär.
Jag är inte rädd för att möta ångest eller aggression. Jag vågar stå kvar och hålla fast blicken i sådana lägen.
Under min grundutbildning och hela min karriär är det det som jag alltid fått mest cred för, mitt bemötande av patienten och min förmåga att läsa av och anpassa bemötandet.
Sen har jag genom mina år inom akutmedicin, där jag jobbat mycket kvällar då doktorerna inte är på avdelningen och ofta tillsammans med oerfarna kollegor utvecklat min kliniska blick, min förmåga att agera snabbt när det behövs, att jobba metodiskt och att söka doktorn när jag behöver hen.
Det är barnmorskans stora självständiga ansvar som tidigare skrämt mej och som... jag erkänner... fortfarande delvis gör så.
Det FÅR inte gå fel. Man FÅR inte göra en felaktig bedömning. Man FÅR inte missa något.
Men jag tänker att ett visst mått av ödmjukhet kanske inte är fel heller.
I nuläget kan jag inte. Som ny kommer jag att vara just ny och får be erfarna kollegor om hjälp och jag är varken dummare eller smartare än andra barnmorskor som jag känner.

Samtidigt skrämmer utbildningen mej.
Den är tuff, både teoretiskt och praktiskt. Teorin känner jag att jag fixar.
Studentrollen känns läskigare. Handledare som jag klickar med å som förmår ge mej den där stöttningen och självförtroendet känns som a och o.
För barnmorskor kan vara ett hårt släkte och som student har man mycket att bevisa.
Kommer jag läsa om jag inte får betalt?
Tveksamt som jag sagt tidigare. Hur klarar man sej på så där lite pengar?
Lån, bilar, Mini å hennes familj.
Fransarna slopar jag icke men kläder får jag väl låta bli där ett tag, men GÅR det?
Skulle vi klara oss om jag fick ut sju och ett halvt tusen?

Säg nåt peppande! :)

Puss/ Asta