Korvstoppning och mental pepp

Idag har jag varit iväg på utbildning hela dagen. Fullspäckade timmar mellan kl 08-17.
Helt slut när jag kom hem och bara morrade ondskefullt åt Mini då hon frågade om jag skulle med på promenad.
Men sedan fick jag ändå dåligt samvete för Gotteman som inte fått nån långrunda och hängde på vilket jag på intet sätt ångrade när jag satt med tårna nedkörda i fuktig sand vid havet och såg Gottfrid bada i Kattegatt och Noah förtjust tumla runt vid strandkanten.

När jag är trött blir jag mer neurotisk än annars.
Mer sårbar, längtar mer "hem" än annars.
Att se på mina killar medan solen klättrade nedåt var helande.
Detta är vad jag är, detta är vad jag har, detta är vad som betyder nåt.
Resten... ja, det är just det. Resten.

Intensiv dag som sagt. Korvstoppning.
Först om amning, sedan om Anna profylaxen.
Därefter olika akuta situationer, först teoretiskt och sedan i praktik.
Det snurrar i huvudet.
Hemma har jag läst igenom dagens anteckningar. Skrivit ner stödanteckningar i min bok, min "nybörjarbok" med bra "kom ihåg grejer."
Insett att det är så mycket som jag inte kan men att jag trots allt kan mer än igår.

Tröttande med så mycket information.
Tröttande att känna sej "efter" då jag varken läst teoretiskt eller upplevt situationer i praktiken som de talar om. Att inte ha en susning.
Tröttande med allt det sociala. Vart man ska sitta, kaffepauser, lunch, gå i grupp tillbaka.
Alla som känner varandra, pratar otvunget med varann medan man själv växlar mellan att tjuvlyssna och hänka på någons samtal alt se oberörd ut och le rakt ut i tomma intet.
Nåt så nytt och obekvämt som att fråga om man får sitta ner vid lunchbordet eller om platsen redan är tagen. Att famla efter någons lika förvirrade blickar och inte se dem.
Mötte några av "mina" gamla läkare (tre st faktiskt) i matsalen och det var så skönt att bli sedd på med igenkänning, att få en kram, höra att man var saknad.
Alla är snälla. Ingen är dum mot mej. Men det är svårt att vara ny. Jag tycker det.

På kursen pratades det om vikten av budskap till föräldrarna redan på mödravården.
Att de lär sej förprogrammera sej med positiva sköna bilder.
Lura hjärnan. Trygg, lugn, säker.
Fake it until you make it.
Det gäller i hög grad mej själv med.
Jag upprepar peppande budskap till mej själv...

Jag är normalbegåvad.
Jag har lång akut erfarenhet med mej.
En klinisk blick.
En tålighet för stress.
Är omtalat socialt begåvad.
Tycker om att vara nära patienter, fysiskt så väl som mentalt.
Jag kan.
Jag är trygg, lugn, säker.
Jo jag sa att jag kan.
Jag är trygg, lugn, säker.

Puss/ Asta

En liten rapport om hur det går för mej på nya jobbet (eller Kvinnan som inte har något självförtroende.)

 

Jag har gjort en av mina tre hospiteringsveckor på BB.
En annan värld, där jag är en främmande fågel, och så klart har jag samlat på mej massor av intryck!
Lite grann har jag hunnit lära mej å få kläm på, annat går sämre och vissa saker har jag bara nosat på.
Jag har lärt mej att man som barnmorska har en mjuk hand, en fast hand och en hård hand när man känner på livmodern och hur väl den dragit samman sej.
Den mjuka på nysnittade, den fasta på de som snittats för några dagar sen och den hårda på vaginalt förlösta mammor.
Jag har börjat greppa det nya journalsystemet, var någonstans jag skriver vad och var jag inte ska göra det...
Jag har stuckit små synålstunna bebiskärl och faktiskt lyckats en gång, jag har kommit så långt att jag kunnat ge viss information självständigt utan min handledare. Jag har sett hur man kontrollerar hörseln på nyfödda och hur det går till när bebisar får sola för att de har gulsot.
Jag försöker finna mitt eget sätt att hålla koll på patienterna å vad jag ska göra... och det faktum att varje patient är två... en mamma å ett barn.
Jag som, om jag får säga det själv, varit duktig på att ge klara adekvata rapporter famlar nu och har fått bassning över att jag gör det "fel." Försökt igen men ändå inte fått till det.

Jag har lärt mej massor om mej själv.
Lärt mej att vara "ny" alltid är att vara "ny" och att det inte är en behaglig känsla.
Påmints om de höga krav jag har på mej själv och hur obarmhärtigt jag slår ner på mej själv när jag inte lever upp till det jag vill.
Kommit ihåg hur bräckligt det nya självförtroendet är, hur lätt det som byggts upp raseras.
Ett litet tonfall, ett fniss (som jag tolkar som åt mej), en kritik, en utebliven feedback.
Mina tretton år som sjuksköterska med all kompetens och erfarenhet som det givit mej är mej bara behjälplig i vissa situationer, i andra är det som att det inte spelar någon som helst roll.
Bland många märker jag ett erkännande av att jag har en kompetens som de inte besitter och som de kan ha nytta av, bland andra känner jag mej som luft.
Jag funderar mycket på hur jag själv betett mej mot nya?
Jag har alltid inbillat mej att jag varit kollegial och uppmuntrande men kanske har även jag haft tonfall eller framfört kritik på ett sätt som sårat och snarare stukat min nya kollega än stärkt dem.
Jag tänker att jag ska försöka komma ihåg den här känslan. Minnas den när jag själv är varm i kläderna och möter någon som inte är det.

Ångrar ingenting.
Inte ännu. Detta att jag bytt. Inte får sommarsemester osv.
Men jag saknar mina kollegor. Jag saknar att kunna, vara trygg, ha min givna plats i gruppen.
Att någon blir glad när jag kommer, att någon faktiskt tycker det är kul att just jag ska jobba.
Jag saknar många (en del mer än andra) men jag saknar Lillebror på fler sätt än som vän.
Jag saknar att han kan allting å att jag alltid kan be honom om hjälp, stöd eller bara en kram.

Att plugga i höst.
Aktierna för och emot har båda stärkts.
I studentrollen är man än mer utlämnad, än mer blottad.
Att lära sej, visa framfötterna, prestera, leverera.
Många vittnar om att barnmorskeutbildningen är tuff, mycket tuffare än grundutbildningen, både teoretiskt och (ffa) praktiskt.
Å andra sidan har intresset för obstetrik verkligen vaknat till liv igen.
Jag tycker barnmorskor är fantastiska. Jag tycker att yrket är det vackraste.
Världens äldsta yrke (nej, det är inte prostitution som är det) och jag ser på dem med näst intill idolstatus.
Att hjälpa liv till världen. Att se en ny människa födas. Att stötta en kvinna genom den hårdaste fysiska ansträngningen hon någonsin kommer att utstå. Att se två människor bli föräldrar med allt vad det innebär.
Det är magiskt!
En magi som jag vill uppleva. Som jag... trots vacklande självförtroende... tror jag skulle kunna lära mej att bemästra.

Men det är verkligen ingen glassig promenad i solsken att lära nytt.

Puss/ Asta