Korvstoppning och mental pepp

Idag har jag varit iväg på utbildning hela dagen. Fullspäckade timmar mellan kl 08-17.
Helt slut när jag kom hem och bara morrade ondskefullt åt Mini då hon frågade om jag skulle med på promenad.
Men sedan fick jag ändå dåligt samvete för Gotteman som inte fått nån långrunda och hängde på vilket jag på intet sätt ångrade när jag satt med tårna nedkörda i fuktig sand vid havet och såg Gottfrid bada i Kattegatt och Noah förtjust tumla runt vid strandkanten.

När jag är trött blir jag mer neurotisk än annars.
Mer sårbar, längtar mer "hem" än annars.
Att se på mina killar medan solen klättrade nedåt var helande.
Detta är vad jag är, detta är vad jag har, detta är vad som betyder nåt.
Resten... ja, det är just det. Resten.

Intensiv dag som sagt. Korvstoppning.
Först om amning, sedan om Anna profylaxen.
Därefter olika akuta situationer, först teoretiskt och sedan i praktik.
Det snurrar i huvudet.
Hemma har jag läst igenom dagens anteckningar. Skrivit ner stödanteckningar i min bok, min "nybörjarbok" med bra "kom ihåg grejer."
Insett att det är så mycket som jag inte kan men att jag trots allt kan mer än igår.

Tröttande med så mycket information.
Tröttande att känna sej "efter" då jag varken läst teoretiskt eller upplevt situationer i praktiken som de talar om. Att inte ha en susning.
Tröttande med allt det sociala. Vart man ska sitta, kaffepauser, lunch, gå i grupp tillbaka.
Alla som känner varandra, pratar otvunget med varann medan man själv växlar mellan att tjuvlyssna och hänka på någons samtal alt se oberörd ut och le rakt ut i tomma intet.
Nåt så nytt och obekvämt som att fråga om man får sitta ner vid lunchbordet eller om platsen redan är tagen. Att famla efter någons lika förvirrade blickar och inte se dem.
Mötte några av "mina" gamla läkare (tre st faktiskt) i matsalen och det var så skönt att bli sedd på med igenkänning, att få en kram, höra att man var saknad.
Alla är snälla. Ingen är dum mot mej. Men det är svårt att vara ny. Jag tycker det.

På kursen pratades det om vikten av budskap till föräldrarna redan på mödravården.
Att de lär sej förprogrammera sej med positiva sköna bilder.
Lura hjärnan. Trygg, lugn, säker.
Fake it until you make it.
Det gäller i hög grad mej själv med.
Jag upprepar peppande budskap till mej själv...

Jag är normalbegåvad.
Jag har lång akut erfarenhet med mej.
En klinisk blick.
En tålighet för stress.
Är omtalat socialt begåvad.
Tycker om att vara nära patienter, fysiskt så väl som mentalt.
Jag kan.
Jag är trygg, lugn, säker.
Jo jag sa att jag kan.
Jag är trygg, lugn, säker.

Puss/ Asta