Superkrafter som krackelerar en smula

Jag är... som många kvinnor har jag märkt... rätt "bra" på att vara självkritisk och på att känna till mina svagheter och dåliga karaktärsdrag. Och jag har många!
Därför tycker jag att jag kan kosta på mej att stoltsera lite med mina bra sidor också. Två av dem, kanske de främsta, är att jag är rysligt bra på att fungera utan sömn och att jag är en av de minst avundsjuka kvinnor jag känner.
Numera alltså. Förr var jag inte bra på nåt av det.

Fast emellanåt krackelerar även detta...

Sömnen. Det sista har jag faktiskt börjat bli orolig.
Jag känner att det sliter på min hälsa, både psykiskt och fysiskt.
Jag har sedan veckor tillbaka konstant ont i huvudet. En huvudvärk som inga Treo i världen tar bort. Jag har svårt att känna glädje till jobbet då det medför dygn av extra svårt att sova. Jag har svårt att hitta på saker när jag är ledig eller att ta mej för nåt för jag är bara så matt.
Jag känner mej alltid lite yr, lite ostadig på benen och börjar få svårt med närminnet.
Jag har börjat fundera på vad det gör med min kropp på sikt och det i sin tur skapar ångest och ännu mer sömnsvårigheter.
Jag borde förstås söka läkare men det tar emot för jag vet inte vad de skulle kunna göra? Jag har redan prövat allt känns det som.

Avundsjuka. Det finns ett å annat jag kan bli avundsjuk på. Det handlar sällan om materiella ting och aldrig om utseende. Jag avundas helt enkelt inte den som är ung/ sanslöst snygg och rik. Jag är gammal nog att veta att de flesta får sin beskärda del av sorger ändå och det är ingenting som vackra drag eller ett välfyllt konto kan avhjälpa.
Men ibland händer det att jag känner den där... avundsjukan.
I relationer. I att ha en massa vänner. Ett varmt äktenskap. Kärleksfulla föräldrar. Syskon att hänga med. Umgänge och skratt i all anspråkslöshet.
Det där verkar så... så enkelt för många. Och jag unnar dem det självklart men ibland får det mitt liv att kännas så... tjorvigt.

Underbara Clara. Följer ni henne? Jag gör det sporadiskt.
Hon är som en feelgood film hela hon. Och hon väcker ingen avundsjuka för hennes liv är FÖR bra, det är som en saga, och därför blir det som en vila.
Spana in detta inlägget tex. HÄR.
Det är färskpressad juice MED vattenmelon, det är morgondopp, trädkojorm  barn som leker (utan att slåss) i skuggan av ett träd, myskvällar med vänner, te och sällskapsspel, långfrukostar med hembakat bröd, sommarsmutsiga ungar som går i landen och frossar på morötter (!)
Jag vet ingen som fullkomligt drunknar i sådan harmoni och idyll, kanske inte ens Underbara Clara men det är vilsamt att förlora sej i. En stund.

Nu ska jag ta i tu med diskbänken där 1003 gröna flugor håller party.

Puss/ Asta

Jag har EN akilleshäl

 


Jag är inte en särskilt avundsjuk människa, jag skulle säga att den egenskapen sällan uppdagar sej hos mej. Att jag till och med är extremt lite avundsjuk.
Och NÄR jag är avundsjuk handlar det i stort sätt alltid om egenskaper jag oxå skulle vilja ha, färdigheter jag skulle vilja besitta, familjeidyller jag kan sukta efter.
Miriam Bryant beskrev det träffande i sitt sommarprat, familjer med svampplockaraura, Långa äktenskap där kärleken och intimiteten är påtaglig, sunda relationer, skratt och lycka på familjedagarna. Genuin trygghet och samvaro. Sånt kan jag vilja ha. Sällan materialistiska ting.

Jag skulle faktiskt inte vilja vara rik. Åtminstone inte så där läskigt rik.
Att ha hyfsat med pengar och en stadig ekonomi är inte att förakta.
Jag har, då jag var tonåring och ung vuxen och barnen små, prövat motsatsen.
Prövat hur det är när ett läkarbesök innebär att det inte finns matpengar sista dagarna innan barnbidraget eller när man får kränga kära ägodelar på pantbanken för att laga en fallfärdig bil.
Det är inte kul.
Mat för dagen, en klänning då å då, kunna resa nån gång om året, köpa en pizza om man har lust... det är helt okej nivå för mej.
Mer behöver jag inte och mer går jag aldrig omkring å drömmer om.
Det finns ju till och med forskning på. Pengar och lycka hör ihop upptill en månadslön på 40 000 kr. Mer pengar gör dej inte lyckligare. Vid 40 000 kr i månaden har man tid och råd att ägna sej åt saker som gör en lycklig.
Jag har förvisso en bit kvar till 40 000 kr i månaden men vi har två fasta löner, låg boendekostnad och det går ingen nöd på oss alls.

Men jag har EN akilleshäl. En ytlig materiell dröm jag har och där avundsjukan kan dyka upp.
Jag skulle vilja ha ett hus vid havet! Alltså inte nära havet utan allra helst vid havet.
Fann detta himmelska nybygge i Röds hamn på Hönö på 171 kvadratmeter och 6 rum å kök och blev förälskad. Påkostat och smakfullt. Utgångspris 6 900 000 kr för den som har samma goda smak som jag men tjockare plånbok.
Utsikt från matplatsen:



Fast egentligen behöver det inte alls vara så här stort nytt, mäktigt å flådigt.
Jag skulle kunna klara mej med en gammal isolerad fiske/ sommarstuga. Knakig trappa, slitna golv, små rum. En egen brygga vore mer värt än detta enormt vackra kök som just huset här erbjuder.
Det är havet som är nyckelordet. Att se, dofta, känna närheten till vattnet. Och ja, jag skulle älska det även stormiga höstnätter och blåsiga vinterdagar.

Ja just det. För bättre bemedlade. Länk till det fantastiska huset ovan har ni här. 

Puss/ Asta

Avundsjuka

 

Avundsjuka.
Mmmm. Bara ordet väcker känslor.
Det är en riktigt ful känsla. En skamlig sak att känna.
Lite som bitterhet eller skadeglädje.
Något som de allra flesta människor känner ibland men som väldigt få vill kännas vid.
Är det något bibliskt över det, för att det till och med står i De 10 Guds ord, eller vad kommer denna skam ifrån?
Någon som vet? Någon som funderat över det?

Själv var jag mycket mer avundsjuk förr.
Avundsjuk på människor som bodde flott, som kunde sticka iväg på en utlandsresa när de ville.
Avundsjuk på människor som var så där pluttinuttit kära i sin partner och som verkade ha perfekta äktenskap.
Avundsjuk på de som var vackra och populära.

Jag är sällan avundsjuk numera.
Dels har jag jobbat med mej själv för att göra mej av med denna icke sympatiska egenskap.
Det är ju så härligt med genuint generösa människor. Sådana som blir alldeles lyckliga hela tiden för andras skull. Det kan jag faktiskt bli lite avundsjuk på :)
Men oxå för att livet lärt mej att vi alla bär våra kors.
Även den mest ekonomiskt välsignade människa råkar ut för sorger inga pengar rår på.
Alla vackra äktenskap är inte vad de ser ut att vara.
Livet ÄR tufft för oss alla, bara på olika vis.
Och det där med skönhet, det sitter ju i betraktarens öga. Å även om det nu inte är så, så falnar det med tiden.

För den som fortfarande lider av avundsjukans förtärande gift skulle jag vilja ge ett litet tips.
Det fungerar på nästan allt.
Fake it until you make it.
Låtsas.
Låtsas vara generös. Låtsas vara glad över att grannen kommer iväg på sin tredje utlandsresa detta året trots att det var 10 år sen du gjorde det. Låtsas att de gläds med kollegan som kommer i samma jeans som hon kunde ha när hon var fjorton.
Le och säg "Men gud vad kul, vad roligt för dej att just du fick det jobbet/ vann den miljonen/ kunde springa två mil på första försöket/ har en man som dyrkar jorden du går på" eller vad det nu må vara.
Ju mer du tränar desto mindre konstlat kommer det att kännas, efter ett tag inte falskt alls och så småningom så kommer du faktiskt att kunna glädja dej.

Det finns mycket jag skulle vilja ha mer av. Eller mindre.
Jag skulle tex vilja skriva den där romanen, jobba hemifrån, bo mer lantligt, ha fler djur omkring mej osv osv och ibland kan jag känna avundsjuka över sådana saker.
De som kan stå utanför hamsterhjulet.
Men jag har mer än de flesta om man ser till jordens befolkning.
Jag har verkligen dragit vinstlotten i livets tombola.
Jag har så jäkla mycket som jag är tacksam över och även om livet inte alltid är enkelt (vilket gudarna ska veta att det inte är) så är jag ännu så länge förskonad från de riktiga katastroferna som att överleva ett barn eller ett barnbarn.
Å jag tänker att bara jag slipper det så ska jag aldrig avundas någon annan.
Jag är tacksam för all kärlek jag har omkring mej.

Puss/ Asta

Man vet att man har levt för tråkigt...

... när man blir bitterfittig av att någon annan har roligt.

Halvvägs in i min låååååånga arbetsvecka fick jag ikväll ett sms av maken.
Han skrev att han var på väg in till stan med en kompis för att partaja och för att lyssna på Torsten Flinck och Nationalteatern.
Alltså, lyssna på MIN Torsten Flinck. Min Torsten som maken rynkar på näsan åt när hans låtar spelas på Spotify.
Å jag blev plötsligt så barnsligt grinig.
Ut?!
Jaha?!
Bränn fan inte en massa pengar, kom fan inte hem och var för full, väck inte mej för fan och en massa andra "fan" som svar på hans glädje över att få göra något roligt.

Självklart drabbade  det dåliga samvetet mej och självklart fick jag be om ursäkt.
Försöka förklara att det känns som om jag bara jobbar, jobbar, jobbar och när jag kommer hem så städar, tvättar och lagar jag mat.
Rutiner rutiner. Tråk tråk.
Men det är ju faktiskt ingen som tvingar mej till att leva så.
Ska sanningen fram känns det inte så lockande längre att yra runt på stan i 10 kyliga grader ens för Torstens skull...
Jag har det rätt skönt här i stugvärmen med tända ljus och ett glas rött.
Å jag ska upp klockan fem imorgon bitti.

Men så otäckt bitterfittig och elak man kan bli av ren avundsjuka?!
Usch.

Trevlig lördagskvällpå er.

Puss/ Asta

Come to mama...

Vem säger att man inte kan shoppa bara för att man är lite krasslig?!
Jag kan!
Jag kan allting... utan att åka slalom som Lotta på Bråkmakargatan å Märta brukar säga.
Lätt som en plätt förlängde jag mitt abonemang med 3 (som jag svurit över sååå många gånger) i 24 månader och som tack för hjälpen "fick" jag en Iphone 4s för 349 kr ink allt.

Feels good!
Även om Mini som har en annan billigare smartphone blev väldigt avundsjuk å sur.
"Men du! Nu kan vi ju spela Worldfeud" sa jag glatt.
"Det är ingen som spelar det längre. Det är ute.Alla har tröttnat på den skiten" svarade dottern.

Typiskt!

Puss/ Asta