Kanske har jag missbedömt mej själv en smula?

Mitt passagekort på jobbet behövde bytas ut. Det är som ett id kort ungefär med foto och används både i datorn för att identifiera och signera samt för att komma in genom låsta dörrar.
Jag har ingen aning om hur gammalt det var men jag hade långt hår på det och var... jo men faktiskt rätt snygg.
För några veckor sedan var jag på "sits enheten" och skulle förnya det.
Jag kom dit direkt efter att ha jobbat 10 stressiga nattimmar, hade håret i en tofs och brydde mej inte nämnvärt.
Jag har ju blivit så himla obrydd å härlig när det gäller mitt yttre.
Riktigt jävla o-fåfäng!
Jag hade glasögonen på sniskan uppe på huvudet och hon som fotade frågade om jag ville ha det så?
Jag tog av dem, strök med handen över håret, fotot knäpptes och jag fick inte se resultatet. Brydde mej inte heller.
Idag hämtade jag ut det.
Kan vi andas i fyrkant en stund?
Jag ser... jag ser inte klok ut!
Jag ser inte bara ut att vara femton år äldre ut, jag ser även ut att vara lågbegåvad och som om mina föräldrar vore syskon eller nåt.
Jag hade god lust att lämna tillbaka det å kräva att de skulle göra om det.
Well, åtminstone ingen chans att jag lär glömma kvar det kortet i datorn.
Det begravs djupt ner i fickan på jobbklänningen.

När jag skulle gå hem mötte jag en gammal bekant.
Han påpekade just det... det måste varit minst tio år sedan vi sågs.
Jag svarade "Du är dej lik" för det var han och det är så man säger.
Han granskade mej leende och när jag slog ut händerna sa han: "Åren går."
Jag var med andra ord mej inte så väldigt lik...

Kanske är jag inte så härligt o-fåfäng och obrydd som jag inbillar mej? :)

Puss/ Asta

En investering

Att skriva om någon som helst form av träning är lite förbjudet i feministiska kretsar. I alla fall i de kretsar där jag hänger. Det kan anses triggande och kroppshetsande och ja, allmänt fel.
Jag fattar det, förstår delvis kritiken.
Men...

Men, jag är femtio år. Jag har levt 2/3 av mitt liv om jag har tur och nu... nu om inte förr... är ingenting gratis längre. Tvärtom är det hög tid och i elfte timman att börja ta hand om sej om man vill att den sista tredjedelen ska bli någorlunda skaplig.
För mej handlar träning... eller det är ett för pretentiöst ord för vad jag tänker mej, rörelse är bättre... för mej handlar rörelse inte ett skit om att bli smal(are) eller snygg(are.) Det är åtminstone inte det jag VILL med min rörelse (sen kan jag ha jäkligt lätt att bli fixerad och att tappa fokus på vad som egentligen är viktigt och där får jag vakta på mej själv.)
Jag vill helt enkelt orka.
Orka fortsätta ha stora hundar.
Orka leka med mina barnbarn.
Orka leva.

Jag är i mitt livs o-form.
Ja, jag väger mer än någonsin men jag har oxå mindre muskelstyrka, sämre kondition, bejakar allt för lätt alkohol å skräpmat, är stel å osmidig och relativt ofta låg i humöret.
Jag spenderar allt för mycket tid på saker som på kvällen ger mej ånger... som att glo in i en skärm allt för många timmar. Bråka med rasister jag inte känner, tjafsa med mansgrisar jag aldrig träffat, kolla hur många som gillar mina inlägg och bilder och annat nonsens.
Kalla det åldersnoja eller vad som helst men det ger mej ångest att slösa bort så mycket liv.

Sen nån vecka tillbaka har jag levt mer aktivt. Rört på mej mer. Sprungit (läs: lunkat) flera gånger och gått rundor med Bente på det. Brytt mej mindre om sociala medier och jag märker redan stor skillnad, kanske inte på konditionen än... är fortsatt i mitt livs o-form... men på mående och inställning.
De förhatliga insomningstabletterna gör oxå sitt till. Man orkar mer och är en roligare människa om man får sova.

Jag hoppas att jag orkar hålla i det här nu. Utan att få problem med luftrören allt för snart, vilket jag får allt som oftast och som ofta är det som knäcker min ytterst sköra motivation. För trots att jag VET att det här är viktigt för mej så är jag i grunden en så genuint lat människa att allt som är det minsta tråkigt eller jobbigt kan skjutas upp till sen.

Jag kommer inte att skriva särskilt många inlägg om träning här. Kanske gör jag det någon annanstans, kanske skriver jag lite om ni vill?
Jag vill inte hetsa. Inte framkalla nån ätstörning eller viktfixering el dåligt samvete. Jag vill investera lite tid i mej själv.
Jag vill bara leva och inte bli gammal-gammal i förtid.
Bara så.

Puss/ Asta

Kåta Gun

Här om dagen provade jag en klänning på Gina Tricot i leopard och la ut frågan på facebook "Hiss eller diss?"
Eller ja, mer bestämt "Söt eller Kåta Gun?"
Den överväldigande majoriteten av de som svarade sa diss/ kåta Gun.
Jag var själv väldigt tveksam. Leopard blir lätt "desperat tant" på kvinnor i min ålder.
Men... till slut så vann ändå den positiva känslan och jag köpte den.
149 kr är ju inga pengar och Gud, va glad jag är för det för jag äääälskar den när jag fått lite betänketid. Ni ser ju hur nöjd jag ser ut.

Och det är det som är det fina med att bli äldre.
Andras åsikter kan vara trevliga att ta in men till slut gör jag ändå som jag vill själv utan ångest.

När jag var barn och tonåring ville jag hela tiden bli äldre.
Ha makten över mitt eget liv.
Som ung vuxen var jag så osäker hela tiden.
Mina bästa år... från fyrtio ungefär... är nu.
Jag är snyggare, klokare, smartare, tryggare och roligare än vad jag var som ung. Jag vågar vara jag utan att (för det mesta) be om ursäkt.

Därför bär jag leopardklänningen och ser ut som kåta Gun och vet ni...
Jag är så jävla nöjd.

Puss/ Asta