En investering

Att skriva om någon som helst form av träning är lite förbjudet i feministiska kretsar. I alla fall i de kretsar där jag hänger. Det kan anses triggande och kroppshetsande och ja, allmänt fel.
Jag fattar det, förstår delvis kritiken.
Men...

Men, jag är femtio år. Jag har levt 2/3 av mitt liv om jag har tur och nu... nu om inte förr... är ingenting gratis längre. Tvärtom är det hög tid och i elfte timman att börja ta hand om sej om man vill att den sista tredjedelen ska bli någorlunda skaplig.
För mej handlar träning... eller det är ett för pretentiöst ord för vad jag tänker mej, rörelse är bättre... för mej handlar rörelse inte ett skit om att bli smal(are) eller snygg(are.) Det är åtminstone inte det jag VILL med min rörelse (sen kan jag ha jäkligt lätt att bli fixerad och att tappa fokus på vad som egentligen är viktigt och där får jag vakta på mej själv.)
Jag vill helt enkelt orka.
Orka fortsätta ha stora hundar.
Orka leka med mina barnbarn.
Orka leva.

Jag är i mitt livs o-form.
Ja, jag väger mer än någonsin men jag har oxå mindre muskelstyrka, sämre kondition, bejakar allt för lätt alkohol å skräpmat, är stel å osmidig och relativt ofta låg i humöret.
Jag spenderar allt för mycket tid på saker som på kvällen ger mej ånger... som att glo in i en skärm allt för många timmar. Bråka med rasister jag inte känner, tjafsa med mansgrisar jag aldrig träffat, kolla hur många som gillar mina inlägg och bilder och annat nonsens.
Kalla det åldersnoja eller vad som helst men det ger mej ångest att slösa bort så mycket liv.

Sen nån vecka tillbaka har jag levt mer aktivt. Rört på mej mer. Sprungit (läs: lunkat) flera gånger och gått rundor med Bente på det. Brytt mej mindre om sociala medier och jag märker redan stor skillnad, kanske inte på konditionen än... är fortsatt i mitt livs o-form... men på mående och inställning.
De förhatliga insomningstabletterna gör oxå sitt till. Man orkar mer och är en roligare människa om man får sova.

Jag hoppas att jag orkar hålla i det här nu. Utan att få problem med luftrören allt för snart, vilket jag får allt som oftast och som ofta är det som knäcker min ytterst sköra motivation. För trots att jag VET att det här är viktigt för mej så är jag i grunden en så genuint lat människa att allt som är det minsta tråkigt eller jobbigt kan skjutas upp till sen.

Jag kommer inte att skriva särskilt många inlägg om träning här. Kanske gör jag det någon annanstans, kanske skriver jag lite om ni vill?
Jag vill inte hetsa. Inte framkalla nån ätstörning eller viktfixering el dåligt samvete. Jag vill investera lite tid i mej själv.
Jag vill bara leva och inte bli gammal-gammal i förtid.
Bara så.

Puss/ Asta