Kanske har jag missbedömt mej själv en smula?

Mitt passagekort på jobbet behövde bytas ut. Det är som ett id kort ungefär med foto och används både i datorn för att identifiera och signera samt för att komma in genom låsta dörrar.
Jag har ingen aning om hur gammalt det var men jag hade långt hår på det och var... jo men faktiskt rätt snygg.
För några veckor sedan var jag på "sits enheten" och skulle förnya det.
Jag kom dit direkt efter att ha jobbat 10 stressiga nattimmar, hade håret i en tofs och brydde mej inte nämnvärt.
Jag har ju blivit så himla obrydd å härlig när det gäller mitt yttre.
Riktigt jävla o-fåfäng!
Jag hade glasögonen på sniskan uppe på huvudet och hon som fotade frågade om jag ville ha det så?
Jag tog av dem, strök med handen över håret, fotot knäpptes och jag fick inte se resultatet. Brydde mej inte heller.
Idag hämtade jag ut det.
Kan vi andas i fyrkant en stund?
Jag ser... jag ser inte klok ut!
Jag ser inte bara ut att vara femton år äldre ut, jag ser även ut att vara lågbegåvad och som om mina föräldrar vore syskon eller nåt.
Jag hade god lust att lämna tillbaka det å kräva att de skulle göra om det.
Well, åtminstone ingen chans att jag lär glömma kvar det kortet i datorn.
Det begravs djupt ner i fickan på jobbklänningen.

När jag skulle gå hem mötte jag en gammal bekant.
Han påpekade just det... det måste varit minst tio år sedan vi sågs.
Jag svarade "Du är dej lik" för det var han och det är så man säger.
Han granskade mej leende och när jag slog ut händerna sa han: "Åren går."
Jag var med andra ord mej inte så väldigt lik...

Kanske är jag inte så härligt o-fåfäng och obrydd som jag inbillar mej? :)

Puss/ Asta