Kanske har jag missbedömt mej själv en smula?

Mitt passagekort på jobbet behövde bytas ut. Det är som ett id kort ungefär med foto och används både i datorn för att identifiera och signera samt för att komma in genom låsta dörrar.
Jag har ingen aning om hur gammalt det var men jag hade långt hår på det och var... jo men faktiskt rätt snygg.
För några veckor sedan var jag på "sits enheten" och skulle förnya det.
Jag kom dit direkt efter att ha jobbat 10 stressiga nattimmar, hade håret i en tofs och brydde mej inte nämnvärt.
Jag har ju blivit så himla obrydd å härlig när det gäller mitt yttre.
Riktigt jävla o-fåfäng!
Jag hade glasögonen på sniskan uppe på huvudet och hon som fotade frågade om jag ville ha det så?
Jag tog av dem, strök med handen över håret, fotot knäpptes och jag fick inte se resultatet. Brydde mej inte heller.
Idag hämtade jag ut det.
Kan vi andas i fyrkant en stund?
Jag ser... jag ser inte klok ut!
Jag ser inte bara ut att vara femton år äldre ut, jag ser även ut att vara lågbegåvad och som om mina föräldrar vore syskon eller nåt.
Jag hade god lust att lämna tillbaka det å kräva att de skulle göra om det.
Well, åtminstone ingen chans att jag lär glömma kvar det kortet i datorn.
Det begravs djupt ner i fickan på jobbklänningen.

När jag skulle gå hem mötte jag en gammal bekant.
Han påpekade just det... det måste varit minst tio år sedan vi sågs.
Jag svarade "Du är dej lik" för det var han och det är så man säger.
Han granskade mej leende och när jag slog ut händerna sa han: "Åren går."
Jag var med andra ord mej inte så väldigt lik...

Kanske är jag inte så härligt o-fåfäng och obrydd som jag inbillar mej? :)

Puss/ Asta

Asta tipsar

Det är inte så himla ofta som jag tipsar om smink å sånt där men idag tänkte jag göra det.
Dels för att bloggen mår bra av att bryta av med någonting annat än svensk politik och dels för att det är en jäkla bra och prisvärd produkt.

Essie Treat love & color är kanske det bästa lack jag prövat.
Det sitter lätt en vecka och då utsätter jag mina händer och naglar för en hel del.
Jag har det i två färger. Nr 10 som är ett glatt bubbelgumrosa nyans väldigt fin till lite solbrända händer och nr 13, en grå-brun-lila färg som är hur snygg som helst alla årstider.
Och som Emil i Lönneberga säger om sina djur, "Med tiden ska jag nog ha fler."

Så här står det om produkten: Den första avancerade enstegsprodukten för vård & färg från essie ger omedelbar och långtidsverkande effekt för torra, sköra naglar. Naglarna ser direkt förbättrade ut tack vare de uppljusande pigmenten i de skira färgerna. Denna vårdande, väl beprövade formula innehåller kollagen och Camelia-extrakt.

Rekommenderas varmt. Priset ligger på mellan 100-150 spänn beroende på var du handlar.

Puss/ Asta

Scanning av andra damer och allt som följer i dess spår.

Jag önskar att jag kunde säga att jag slutat bry mej om mitt utseende.
Eller ja, att jag åtminstone inte gör något med mitt utseende för andras skull.
Men riktigt så är det inte, riktigt så långt har jag inte kommit.

Men!
Så länge som jag kan minnas har jag jämfört mitt utseende med andra kvinnors utseende. Jag tror det är extremt vanligt.
Jag har liksom blixtsnabbt och utan att reflektera över det scannat av varenda kvinna jag mött. Från topp till tå.  Jämfört mej. Analyserat. Vackert hår, fint fall på det, uttrycksfulla ögon, fult sminkad, stora bröst, coola tatueringar, tjockare än jag, osv.
På en nanosekund har jag värderat henne, jämfört mej, vem av oss är snyggast?
Smalast? Ballast? Mest knullbar.
Och drog jag det kortaste strået infann sej en viss underlägsenhet.
Det där är inte riktigt fint. Att erkänna att man jämför sej, bryr sej eller känner underlägsenhet. För som kvinna ska man förvisso vara allt det där... knullbar... men man får för allt i värden inte visa att man bryr sej. Att man ansträngt sej.
(Fast förstås, ve dej om du inte har det...)
Det är därför så många kvinnor igenkännande skrattat generat åt huvudpersonen i Bridesmade när hon kliver upp medan älskaren sover, borstar till tänderna och bättrar på make up'en för att därefter smyga tillbaka mellan lakanen och försöka se sovande ut.
Jag är inte fri från utseendehets eller fåfänga. Jag scannar fortfarande men... och det är ett rätt viktigt och för mej stort men... jag bryr mej inte så mycket om utvärderingen. Det gör inte så mycket om jag är tjockare, ser äldre ut eller inte har lika fina anletsdrag.
Jag tar det med betydligt större ro än någonsin förr.

Jag tycker att smink är kul. Jag klär mej nästan alltid i klänning.
Jag älskar högklackade skor och vällackerade naglar och ja, jag rakar mej fortfarande under armarna och färgar över min grå utväxt.
Jag vet att jag tror att jag gör allt detta för att jag vill. För att jag mår bra av att göra det mesta av mitt utseende, det ger mej en annan självkänsla att känna mej snygg. Men samtidigt gör jag förstås analysen.
Nån (eller snarare ett helt samhälle) har lärt mej allt det här.
Nån (eller det där jävla samhället) har från barnsben belönat mej för det.
Att vara "söt" som flicka är allt.
Att vara tilltalande som kvinna är oxå allt.
Kul om du är smart, driven, empatisk och kul oxå men kom fan inte med orakade armhålor.

Sakta men säkert har i alla fall utseendet och framförallt andras utseende kommit att betyda allt mindre. Fåfängan har flagnat och tappat i styrka.
Andra egenskaper och åsikter har fått ta större plats.
Och vet ni, det ÄR befriande.
Det är befriande att skita rätt högaktningsfullt i valkar och putmage.
Att använda stranden till att njuta på och inte till att visa upp sin bästa posé (eller åtminstone undvika den sämsta.)
Det är ljuvligt att gå utan bh ibland. Att ha shorts för att man vill trots tjocka lår.
Att strunta i sminket och dra på ett par glammiga solbrillor istället.
Det blir så mycket mera LIV när man inte måste hålla på hela tiden.

Pröva vet jag!
För dej som inte vet hur man gör kommer nästa inlägg innehålla tips om det.

Puss/ Asta

Bli stark eller bli snygg. Spelar det nån roll?

I många av de bloggar som jag följer talas det om vikt, träning, tjockisförakt, synen på kvinnan osv och jag känner mej minst sagt ambivalent i vad jag själv tycker.
Bloggare som Lady Dahmer har öppnat ögonen på mej vad det gäller synen på överviktiga, jag följer en del kvinnor på Instagram med samma tema oxå.
Samtidigt följer jag tex Eleines blogg och är sjukt imponerad av hennes syn på träning. Camilla Läckberg bloggar även hon på temat och har en sund syn på hälsa tycker jag. Och ändå förstår jag kritiken mot budskapet hon sänder ut...

Det är inte lätt att vara kvinna.
Efter att själv ha gått upp till en högre vikt än någonsin tidigare så känner jag mej delvis obekväm i det. Jag har väl egentligen ingen ohälsosam övervikt men det är ändå en spegelbild som jag inte känner igen mej i, en halv garderob vars kläder jag inte kommer i osv. Jag är inte van vid den obekväma känslan av att folk ser på mej och tänker "Hoppsan, vad hon har gått upp i vikt!" eller att främlingar slänger menande blickar på min chipspåse i ICA kön.
Jag har lärt mej... och förstått... att övervikt signalerar inte alltid ohälsa och smalhet signalerar inte alltid hälsa. Min Mini har gått ner väldigt mycket i vikt ungefär samtidigt som jag gått upp i vikt och jag lever betydligt mer hälsosamt än vad hon gör i fråga om kost och motion.

Jag vill bli stark. Det säger jag hela tiden. Jag vill bli stark och sund.
Men är det hela sanningen? Vill jag inte bli "snygg" oxå?
Vill jag inte visa andra att "Nu är den där rultigheten borta igen!"
Skulle inte det få mej att må lite bättre?
Jo så är det nog tyvärr. Skammen eller obehaget med att ha gått upp i vikt handlar mer om andras syn på mej än vad jag själv faktiskt känner.
Och jag är 47 år. Sannolikt påväg in i klimakteriet. Hur är det då inte att vara tjugo?
Och när den tanken väl fått fäste så skäms jag för den med.
Då skäms jag inte bara för valkarna runt midjan utan även för min fåniga fåfänga.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Vikt, metabolisk ålder och drömmen om att bli stark.

Läste i Aftonbladet att Charlotte Perelli ska banta 10 kg till sommaren för att vara fin när hon ska gifta sej. Å det är det ju många som gör och vill... vara sitt vackraste jag på sitt bröllop.
Hon ville inte ha en massa "fläbb" hängande under armarna sa hon.
Där började jag känna någon slags obehag. Fläbb?
Å när det sedan står att hennes man tränat i smyg för att vara snygg då han friade tycker inte jag det är ett dugg gulligt utan bara... hur ytliga ÄR dom i den där familjen?
Samma blivande make var tidigare gift med sportjournalist Susanne Sjöberg och på den tiden stod det i en intervju att hennes man brukade säga till henne när han tyckte hon blev för fet.
Jag minns det för att jag tyckte det var så osympatiskt.
Kanske är det därför jag reagerade lite extra negativt på artikeln om Perellis planer.

Det och lite avundsjuka för jag önskar att jag själv hade karaktären.
Jag vill få bättre flås och jag vill bli jäkligt mycket starkare... jag har lixom bara ingen lust att jobba för det. Jag ljuger inte när jag säger så, kondis å styrka känns så här mitt i livet viktigare för mej än att "bli smalare." Det är dessutom något jag skulle få på köpet.
Jag önskar att jag på något sätt kunde drabbas av en sådan där träningsabstinens.
Känslan av att jag bara måste få gå till gymmet en stund för att bli människa... och så springer jag hem efteråt.
Men det...
Det är som om det helt enkelt inte är "jag."

Idag hjälpte min kollega mej med nåt himla spännande.
Jag fick väga mej på hennes specialvåg. Hon är Herbalifeförsäljare och allmänt tokig i träning och hälsa.
Jag vill betona att jag hade jobbkläder på mej, både klänning och byxor. Peanger, tejprullar, pennor och lite annat så, kan kanske dra av nåt kilo.
Men resultatet blev som följande.
Kvinna. 45  år. 162 cm lång.
Vikt 63,8 kg.
BMI 24,3
Fett 31,9 %
Vatten 49,9 %
Muskler 41,2 %
Bukfetma 5,5 %
Fysisk gradient 5
Metabolisk ålder 40.
Vätskenivån är alltså normal och alla värdena är "okej" och visar ganska väl att jag är en aktiv, icke tränande person. Jag går mina promenader, jag rör mej en hel del men jag kunde ha mindre fettprocent och högre muskelprocent.
Min metaboliska ålder är 5 år yngre än den som står i passet.

Jag blev jävligt pepp av det här.
Tror att resultatet var precis lagom dåligt å tillräckligt bra för att jag ska känna att det går att förändra.
Promenader och löpning och sen bygga muskler.
Jag har det egentligen jävligt förspänt med ett gym på jobbet som är gratis och tydligen helt okej.
Hemmaövningar är ju en annan variant som kan vara precis lika effektiva om man bara ser till att komma till skott.
Så är det ju med all träning... den bästa träningen är den som blir av.
Vad gör du? Vad önskar du att du gjorde?
Vilka är dina bästa tips? Vill ni ha mina tips?


Ska 2015 verkligen bli året som jag börjar träna?!

Puss/ Asta

Ps. Nej, jag vet att BMI inte alltid är ett bra sätt att mäta. Muskler väger mer än fett osv.
Men på mej stämmer den rätt bra och jag ser nog ut ungefär som kvinnan på senare delen av "normal."

Profilbilder å frisyrtyckande

Här nedan följer profilbilder från facebook. Har valt sådana där jag är motivet.
För att visa ålderdom å förfall För att visa hur min frisyr och färg ändrats. Lugg å inte lugg.
Har ni synpunkter eller tankar om vilket som är bäst?
Tycker ni jag åldrats med värdighet? Det tycker nog jag i alla fall.
Jag har blivit tant med stil.
Oändligt med frisörer har alltid sagt att jag bör inte ha långt hår eftersom jag har så avlångt ansikte.
Max till käkbenet har de sagt.
Å jag tänker på boken jag läser "Britt-Marie var här" där huvudpersonen (som är ständigt passivt aggressiv men förnekar det lika ofta) säger till en flicka på Arbetsförmedlingen:
"Modigt av dej att ha en sån frisyr när du har så mycket panna." :)
Jag har oxå "mkt panna" och borde kanske därför ha lugg.
Eller?

2008.
Min allra första profilbild på facebook. Som jag fick hjälp av en kollega att lägga in.
Lite ljusare, lite rödare, lite tunnare än nu. Fem år sen.



2010
På Samos i aug. Nu är jag mörkare. Har mer "ordentlig frisyr"



Oxå 2010
Nyårsafton. Lika mörk som nu. Men med lugg. Betydligt kortare hår. Har längre på ena sidan.



2011
Denna bild la jag BARA in för att demonstrera att oavsett vad du har på dej... till å med en lurvig tantmössa... så ser du glammig ut i ett par riktiga och stora Rayban



Oxå 2011
Håret hann bli kortare ändå.



Å 2011 igen
Och ännu något kortare.



Senare 2011
Här är jag på Landvetter påväg till Grekland. Börjat spara ut håret igen.



2012
Hämtar Gottfrid i juli. Fortf olika längd på sidorna. Längre på vänster än höger.



2013
I somras. Håret börjar bli långt nu även om det växer fan så sakta.



2013
Här om dagen, snart 2014.
Mitt hår är axellångt, har det väldigt sällan utsläppt men gillar att kunna sätta upp det.
Känner mej mer feminin än med mitt kort även om jag nog inser att jag passade bättre i det.
Jag tror att jag kör på långt hår till nästa höst. Då bör det ha blivit "långt" på riktigt.
Sen åker det nog.



Har ni några synpunkter kära vänner? :)
Ärliga sådana ska det så klart vara, de andra kan jag vara utan.
Tycker ni jag är piffigare i kort?

Puss/ Asta

Yta, bryr du dej?

 

Jag minns en gång på stranden. Ungarna var små och vi hade packat matsäck för en heldag vid havet. Barnen sprang ner till vattnet och jag sjunk ner i en solstol, satte mej till rätta och fällde ner blicken.
Var sin hårbuske uppenbarade sej på varsin sida av bikinigrenen.
Lurv i ljumskarna!
Jag knep snabbt ihop benen igen.

På den tiden var jag inte särskilt noga med ansningen. Det var armhålorna som hölls efter resten lämnade en hel del att önska. Om man nu tycker sånt är viktigt.
Idag är risken obefintlig att jag skulle överraskas av en oväntade buskar.
På sin höjd lite fult stubb.

Förr var jag väldigt noga med mina naglar. Hade alltid långa, perfekt lackade klor.
De masserades och smordes och filades enligt alla konstens regler.
Men så plötsligt för 3-4 år sen gick de från att vara av utmärkt till usel kvalité och det hjälpte inte ett dugg att jag duttade med dom.
Nu är de oftast väldigt långt från perfekta.
Men avskavt nagellack är nåt av det fulaste jag vet, liksom naglar av väldigt olika längd.
Ungefär lika skitfult som den grå utväxt jag får i hårbotten var 3:e vecka.

Förr solade jag solarium regelbundet varje vecka under vinterhalvåren, var alltid brun och fräsch. Nu gör jag det aldrig. Jag accepterar att vara likblek så här års.
Förr tvättade jag håret var annan dag, nu är det var fjärde- var femte dag.
Duschar alternativt vaskar av mej gör jag varje dag och jag sminkar mej alltid på jobbdagar.
Men jag kan åka in till stan i mjukisbyxor, hundkängor, håret i en tofs och med gårdagens smink.

Mina fötter är mitt stora sorgebarn.
Fruktansvärda. Torra, fula hälar med sprickor och skorv på. Naglar som jag bryter av hela tiden så de är obefintliga.
Ibland filar jag och smörjer. Nån vecka. Sen tröttnar jag.
Ungefär som med tandtråd.
Eller att tvätta av sminket inför natten.

Det är märkligt, ingen ny rynka kan undkomma mina granskande blickar i spegeln.
Jag noterar dem. Accepterar dem. För att jag inte har nåt annat val. Men jag ser!
Ögonbrynen däremot kan jag fullständigt glömma bort.
Tills jag en dag inspekterar en selfie och ögonbryn är allt som får plats på bilden.
Jag är grymt kass på att noppa ögonbryn.

Vad är du noga med vad det gäller skönhetsvård och vad är dina sorgebarn?

Puss/ Asta

Bristande hygien och sminktips

Idag har jag haft lite skönhetsvård.
Lite med betoning på just det... lite.
Jag har gjort manikyr. Tagit bort mitt gamla avskavda lack, filat, masserat naglarna med olja och till sist målat om med ett av mina favoritlack.
Mavala nr 396 Velvet.
Men det var en gammal flaska, som jag fick späda, det kommer nog inte hålla så bra.




 
Jag har även  noppat brynen.
Är riktigt skitkass på det och försöker bara hålla efter dom lite.
I övrigt är jag ett ras rent utseendemässigt.
Håret är flottigt å läskigt och har flera centimeters utväxt av grått.
Måste fixa det senast imorgon.
Bara för att man inte är fåfäng behöver ju förfallet inte vara totalt.

Idag såg Mini mina armhålor där det är stubb på säkert nån halv centimeter och hon utbrast förfärat och äcklat "Men USCH!!! Varför rakar du dej inte?! Du har ju MASSOR av hår under armarna"
Här om dagen klagade hon på mina håriga ben (och då har jag ändå väldigt gles och ljus hårväxt på benen.)
Jag kan inte minnas att jag någonsin LÄRT henne det här.
Att jag sagt att man ska/ måste/ bör raka sej.
Fast jag har "alltid" rakat mej, hon har äldre systrar, skolkamrater, ser på tv osv så klart.
Nu... utlöst av hennes äcklade utrop... tog jag upp saken till diskussion.
Sa som det var, att jag inte hade hyvlar hemma och att det inte legat överst på min prioriteringslista.
"Men det är ju onaturligt" nästan halvskrek hon.
"Det finns väl ingenting onaturligt med hår" kontrade jag.
"Ehhh jo, i vårt samhälle... det är... ofräscht."
Å fastän jag fortsatte diskussionen med henne, om att det snarare är "ofräscht" att ta bort håret så höll jag ju tyst med.
Jag känner mej inte helt... tipp topp precis... med håriga armhålor och stålull som lite käckt tittar ut från troskanten.
Även jag är indoktrinerad.
Att inte raka sej både här å där som kvinna idag har nästan blivit synonymt med att missköta sin hygien.
Det är rätt... sjukt.
Sjukt att det är ett "måste" och att de som inte gör det ses som konstiga eller smutsiga.
Jag kan inte säga att jag tänker så, men jag reagerar.
Minns ni den här tjejen i publiken på Melodifestivalen för nåt år sen eller två som glatt hejjade med lurviga armhålor... dessa zoomades in och sen blev det värsta nyhetsvärdet.
Märkligt eller hur?

När jag ändå är inne och skriver ett ytligt inlägg vill jag bara tipsa om det bästa budgetsmink jag upptäckt på år och dar. Hintade lite lätt för det första gången jag prövade det, men nu ett par tuber senare är jag HELSÅLD.
Garnier B.B cream.
Det är en färgad kräm som täcker lite grann, precis lagom, som döljer och ger lyster utan att ge ett spacklat intryck.
För brudar (ni över 35 åtminstone), det är INTE snyggt med för mkt puder i foundationen som lägger sej i linjer och rynkor.
Jag tycker egentligen inte det är snyggt på någon för ansiktet blir som en mask.
Nej, denna produkt kan jag varmt rekommendera.
Snäll mot plånboken med.
Enda knuxet är att Garnier tydligen inte är "fint nog" att säljas där smink normalt säljs. Trots att den är hundra gånger bättre än andra budgetmärken som Isadora och Max Factor.
Jag köper min på Coop.


Hur har ni det med håret å fåfängan?

Puss/ Asta