Det twittras å det facebookas å det bloggas å det pratas om Belinda Olssons program på Svt igår- Fittstim.
Jag har ännu inte sett det, det SKA jag göra, del I av en serie, men jag vill ändå lägga några tankar på det här med feminism och systerskap.
"Vad är systerskap för dej" frågar Lady Dahmer, kanske den enda feministblogg som jag faktiskt följer även om jag långt ifrån alltid delar hennes tankar, särskilt när det kommer till feminism.
För som medelålders tant, 44 bast. Mitt emellan -68 rörelsen och dagens feministrörelse så känner jag mej annorlunda. Utanför.
När jag... eller de som tänker ungefär som jag... kring feminism är på olika forum där feminism diskuteras så får vi ofta höra att vi är mellanmjölk, vi är mer jämställdhetsister, vi förstår inte problemet, vi försvårar för feminismen osv.
Jag kan känna av att det är en elitfeminism där mina tankar inte är välkomna eller intressanta.
Jag kallar mej feminist. Som Jonas Gardell sa "Motsatsen till att vara feminist är att vara dum i huvudet."
För mej handlar feminism om att kvinnor och män skall ha samma rättigheter i samhället. Juridiskt, socialt, sexuellt, ekonomiskt...
Det handlar om att se de patriarkaliska mönstren i samhället och vilja förändra dem.
Men jag har svårt för den här ilskan, det här kollektiva hatet mot män.
Män borde spärras in, alla män är skyldiga, alla män vill våldta och slå kvinnor men en del är inte beredda att betala priset osv osv. Ni vet säkert hur jargongen går.
Jag har ju ändå valt att bejaka min heterosexualitet, det vill säga att attraheras av och leva med män. Jag har en son som är man. En pappa som är man. Väntar ett barnbarn av manligt kön. Har en Lillebror som är man. Goda vänner som är män.
Jag tycker om män och jag tror att flertalet män varken är godare eller ondare än flertalet kvinnor.
Hur ska jag då kunna hata män? Ställa alla män till svars för hur världen ser ut?
Jag är ju emot kollektiv skuld i andra sammanhang.
Jag förstår inte heller vad feminismen, samhället, världen vinner på dessa skyttegravskrig?
Å jag förstår verkligen inte varför så många av dessa feminister som säger sej vara stolta över att hata män lever i heterosexuella relationer?!?!
Att jag tycker om män i allmänhet och männen i mitt liv i synnerhet betyder inte att jag inte kan se de problem som finns till följd av patriarkatet. Det betyder inte att jag är blind för att män står för huvuddelen av alla våldsbrott, våldtäkter, mord och krig.
Det betyder inte att jag accepterar att manliga yrken har högre lön än kvinnliga, att jag tycker det är okej med olika sexuella ramar för vad som är heroiskt och vad som är slampigt.
Jag blir våldsamt upprörd och ledsen över de uppmärksammade våldtäktsmål vi läst om senaste tiden när gärningsmännen friats på veka eller obefintliga grunder eller av det faktum att tio tusentals kvinnor misshandlas i sina hem av sina män varje år.
Jag SER problemen. Men det är inte mer min sons fel än det är mitt!
Jag ska inte säga att det är fånigt att diskutera vilken färg bebisar skall ha på kläderna eller att använda ordet hen (jag gör det själv när jag inte vet om/ könet är orelevant) men jag tycker det finns större frågor att lägga krut på.
Högklackat eller inte. Läppstifts vara eller inte vara. Rakad mutta eller hårig.
Lord!
Delad föräldraledighet. Lika löner. Jämställdhet i hushållsarbete å kring barnen. Kvinnors rätt att slippa våld i hemmet eller på krogen. Kvinnors rätt till att bejaka sin sexlust på samma sätt som män. Unga flickors rätt att inte bli kallade horor.
Förövare som straffas och frihetsberövas istället för offren osv osv.
Det finns ju HUR mycket som helst.
I uppfostran av barn tror jag att ungar lär sej hundra gånger mer om feminism och kvinnors kapacitet av att ha en självförsörjande mamma som kan ta hand om sej själv och de sina, som står upp för sina fajter och inte tar skit än av vilken typ av kläder eller leksaker som finns att tillgå.
Jag är FÖR mångfald och vidgade könstillhörigheter men jag tror att ovanstående har mycket större betydelse.
Å varför kan inte alla sorters kvinnor och feminism få finnas?
Varför kan vi inte få vara förebilder på olika sätt?
Jag har aldrig följt Blondinbellas blogg, är inte särskilt förtjust i henne, men hon har fått mycket skit för att hon "bejakar sin kvinnlighet" samtidigt som hon faktiskt har flera företag och omsätter miljoner.
Kan inte hon få vara en förebild hon med?
Lady Dahmer eldar sina unga läsare, rakar inte benen, struntar i sin fetma och i kroppsideal och vågar låta. Hon är en annan typ av förebild.
Måste det vara svårare än så?
Slutligen...
Systerskap för mej är att vi kvinnor ska värna varandras mångfald och skydda varandras ryggar. Att vi ska bli sämre på att snacka skit om varandra och att konkurrera och istället glädjas åt varandra. Med varandra.
Systerskap är att vi gemensamt arbetar för ett bättre land, en bättre värld, en bättre arbetsplats.
Puss/ Asta
