Är jag falsk?

"Du borde inte öpnna munnen. Du har gjort allt. Du är den mest falska feministen jag kan tänka mig. Du är falsk rakt igenom. Ombytlig. De som följer dig måste vara blinda som inte kan se hur mycket du ljuger. Du ljuger om allt människa. Skäms."

Den här kommentaren. Ganska säker på att det är någon jag känner. Har några aspiranter.
Den fick mej att le men oxå att få uppslag till ännu ett inlägg, ett viktigt sådant.
Till "Anonym" som skrivit, jag skulle kunna kolla upp vem du är men ids inte. Är inte tillräckligt intresserad.
Det rör mej inte i ryggen med vad en människa som inte ens vågar uppge sitt namn kastar för förolämpningar. Har du belägg för min falskhet och mina lögner så återkom gärna men då med namn. Ha det gott, hej.


Men till inspirationen då.
Jag förstår inte riktigt hur Anonym kunde bli så provocerad mitt inlägg "Ge mej dina håriga tankar"   då jag verkligen försökte att klandra fenomen och ingen enskild kvinnas val. Om du inte läst det inlägget så gör gärna det först, det är länkat å klart här.
"Du har gjort allt" skriver hen. Och DET är nåt värt att diskutera.
Nej, inte riktigt allt faktiskt men ja en hel del. Allt ifrån att raka snippan till att vara hemmafru till att framhålla hur förträffligt härliga, raka och enkla män är jämfört med skvallrande, hysteriskt kvinnfolk. 
Är det ljug å falskhet eller är det utveckling å förändring?
Det får läsaren avgöra.
Men vad mer intressant är, jag GÖR fortfarande en hel del som aldrig kan ses som feministiskt hur feministisk jag än vill vara.
Jag sminkar mej när jag ska ut i sociala sammanhang.
Jag tycker om att klä mej så som den manliga blicken uppskattar... framhäva tuttar, gömma undan valkar.
Jag gillar högklackat.
Jag lever med en högst ojämställd man.
Jag kan fortfarande döma kvinnor snabbare än män på en reflexmässig basis.
Osv.
Inget av det är feminism. Men det som ändå gör mej till feminist är att jag reflekterar och problematiserar  varför jag reagerar/ agerar/ känner som jag gör.

Ingen av oss är fullkomlig. Allra minst jag. Jag är inte särskilt falsk men jag har en mängd andra tillkortakommanden. Det fina i kråksången är att vi inte behöver vara perfekta heller. Vi behöver inte ens jobba med oss själva. Fast jag tycker det är utvecklande att göra det, en rörelse framåt.
Feminism är att inse att kvinnor och män inte har samma rättigheter och plats samt att vilja synliggöra och förändra det.
Men systerskapet handlar om att inkludera olika sorters kvinnor och att istället för att kritisera den enskilda individen lyfta ett fenomen som är problematiskt.
För mej i alla fall.
Hur tänker du? 

Puss/ Asta

Exkluderande feminism

Lotta Grey eller Vimmelmamman som hennes bloggalias heter skriver ett inlägg om feminism. Jag tycker att ni ska läsa det först, ni hittar det HÄR.
Jag har läst Vimmelmammans blogg i många år och Lotta Grey är ju en fantastisk kvinna med stort engagemang för Afrika och fattiga människor, inte minst genom sitt samarbete med en glasögonkedja som förser fattiga människor med synfel med glasögon. Jag känner stor beundran för Vimmelmammans stora medmänskliga hjärta.
Hon är en kontrasternas kvinna. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av sina dieter och att hon regelbundet gör skönhetsingrepp. Hon lägger till och med ut sponsrade inlägg från kliniken hon använder. Utseende och yta betyder mycket för Lotta.
Och jag tänker att människor måste väl få vara både ock.
Både djupa och ytliga.
Jag tror de flesta människor är det i varierande grad, jag är det sannerligen.

Men i det här inlägget om feminism är hon ändå fel ute tycker jag.
Eller "fel", det är ju så här hon känner men jag har ändå en del synpunkter på hennes resonemang.
Lotta säger att hon inte alls känner sej trygg och inkluderad i feminismen, att hon är rädd för att säga fel och hamna i blåsväder.
Hon upplever feminismen som dömande.

"Jag har lika stor rätt att vilja vara smal, eller att fylla kindbenen med fillers, eller att lyfta brösten, eller fettsuga magen, accepteras inte. Av feminister. För då är  jag  en fallen ängel, en svikare, ett offer för de ideal och det köttsliga förtryck vi kvinnor har lärt oss följa sedan istiden.
Passa in, vara objekt, inte acceptera våra kroppar, vilja förändra oss, vara offer för patriarkala strukturer, fylla  våra läppar och ta bort våra valkar, medan de andra, de riktiga feministerna, kan spy galla över sina svaga systrar och knyta näven mot himlen över vårt bakåtsträvande, vår ständiga vilja att bli knullbara och valbara och det kan vi bara bli om vi möter männens önskan om normbilden av den perfekta kvinnan."

Hon frågar, vad hände med det fina inkluderandet och känner sej trött på att stå till svars för andra kvinnor.

Mina reflektioner.
Hur ofta får en smal och "över normsnygg snittet" skit?
Jo det händer förstås och det är beklagligt, men jämförelsevis med ex  feta människor?
Det finns forskning på att hela samhället diskriminerar tjocka.
De har ex svårare att få adekvat vård. Svårare att få jobb de är kompetenta för.
De får leta kläder i särskilda kedjor eller förvisas till nån skämshörna i butikerna.
Det finns alltså en direkt nytta av kroppspositivismen där "icke normsnygga" kvinnor syns. Att alla typer av kroppar visas. Den unga, smala, vackra kvinnan får obegränsat utrymme överallt som det är.

Alla kvinnor (och män) kan vara feminister men allt de gör är inte feminism.
Det gäller mej med.
Jag har inte opererat tuttarna, jag pysslar inte med fillers och botox. Jag drar min gräns vid fransförlängning.
Men jag är en feminin kvinna. Jag rakar armhålor och ben. Jag sminkar mej nästan dagligdags. Jag älska klänningar... gärna som uppvisar byst... och höga klackar. Och egentligen är det uttryck för samma sak.
Det är jag, men det är inte feminism.
Allt jag tar mej för är inte feministiska handlingar även om jag är uttalad feminist.
Vi måste kunna analysera varför vi gör det vi gör. Varifrån valen kommer.
Varför lena ben känns bra, fladdrande fransar, blodröda långa naglar eller 10 cm klack.
Vi är alla... kvinnor och män... del av en patriarkalisk struktur.
Gilla det eller avsky det, så är det.
Någonstans har vi lärt oss vad som är fördelaktigt för oss.
Och för flickor/ kvinnor/ till å med tanter är utseendet det viktigaste.

Ingen enskild kvinna skall skammas för de val hon gör vad det gäller utseendet.
Men fenomenet måste man kunna ifrågasätta!
Har man den minsta feministiska analys måste man kunna säga att Nej, det är inte rätt att en femtioåring till varje pris måste ha ansikte och byst som en artonåring.
Det är inte rätt att fullt friska kvinnor lägger sej under kniven och genomgår avancerad kirurgi på friska kroppsdelar för att de påverkats av ålder, graviditet eller för att det är ytterst sällsynt med en naturlig D-kupa om man i övrigt knappt har något underhudsfett.
Att ifrågasätta sjuka ideal, utan att skuldbelägga enskilda personer,  kan aldrig vara osysterligt.
Det ÄR feminism.

Så nej Lotta. Du skall inte klandras för de val du gör gällande att förbättra ditt utseende. Men fenomenet skall klandras. Skall granskas. Så in i helvete.
Eller?

Puss/ Asta

Feminism och systerskap

 

Det twittras å det facebookas å det bloggas å det pratas om Belinda Olssons program på Svt igår- Fittstim.
Jag har ännu inte sett det, det SKA jag göra, del I av en serie, men jag vill ändå lägga några tankar på det här med feminism och systerskap.
"Vad är systerskap för dej" frågar Lady Dahmer, kanske den enda feministblogg som jag faktiskt följer även om jag långt ifrån alltid delar hennes tankar, särskilt när det kommer till feminism.

För som medelålders tant, 44 bast. Mitt emellan -68 rörelsen och dagens feministrörelse så känner jag mej annorlunda. Utanför.
När jag... eller de som tänker ungefär som jag... kring feminism är på olika forum där feminism diskuteras så får vi ofta höra att vi är mellanmjölk, vi är mer jämställdhetsister, vi förstår inte problemet, vi försvårar för feminismen osv.
Jag kan känna av att det är en elitfeminism där mina tankar inte är välkomna eller intressanta.

Jag kallar mej feminist. Som Jonas Gardell sa "Motsatsen till att vara feminist är att vara dum i huvudet."
För mej handlar feminism om att kvinnor och män skall ha samma rättigheter i samhället. Juridiskt, socialt, sexuellt, ekonomiskt...
Det handlar om att se de patriarkaliska mönstren i samhället och vilja förändra dem.
Men jag har svårt för den här ilskan, det här kollektiva hatet mot män.
Män borde spärras in, alla män är skyldiga, alla män vill våldta och slå kvinnor men en del är inte beredda att betala priset osv osv. Ni vet säkert hur jargongen går.

Jag har ju ändå valt att bejaka min heterosexualitet, det vill säga att attraheras av och leva med män. Jag har en son som är man. En pappa som är man. Väntar ett barnbarn av manligt kön. Har en Lillebror som är man. Goda vänner som är män.
Jag tycker om män och jag tror att flertalet män varken är godare eller ondare än flertalet kvinnor.
Hur ska jag då kunna hata män? Ställa alla män till svars för hur världen ser ut?
Jag är ju emot kollektiv skuld i andra sammanhang.
Jag förstår inte heller vad feminismen, samhället, världen vinner på dessa skyttegravskrig?
Å jag förstår verkligen inte varför så många av dessa feminister som säger sej vara stolta över att hata män lever i heterosexuella relationer?!?!

Att jag tycker om män i allmänhet och männen i mitt liv i synnerhet betyder inte att jag inte kan se de problem som finns till följd av patriarkatet. Det betyder inte att jag är blind för att män står för huvuddelen av alla våldsbrott, våldtäkter, mord och krig.
Det betyder inte att jag accepterar att manliga yrken har högre lön än kvinnliga, att jag tycker det är okej med olika sexuella ramar för vad som är heroiskt och vad som är slampigt.
Jag blir våldsamt upprörd och ledsen över de uppmärksammade våldtäktsmål vi läst om senaste tiden när gärningsmännen friats på veka eller obefintliga grunder eller av det faktum att tio tusentals kvinnor misshandlas i sina hem av sina män varje år.
Jag SER problemen. Men det är inte mer min sons fel än det är mitt!

Jag ska inte säga att det är fånigt att diskutera vilken färg bebisar skall ha på kläderna eller att använda ordet hen (jag gör det själv när jag inte vet om/ könet är orelevant) men jag tycker det finns större frågor att lägga krut på.
Högklackat eller inte. Läppstifts vara eller inte vara. Rakad mutta eller hårig.
Lord!

Delad föräldraledighet. Lika löner. Jämställdhet i hushållsarbete å kring barnen. Kvinnors rätt att slippa våld i hemmet eller på krogen. Kvinnors rätt till att bejaka sin sexlust på samma sätt som män. Unga flickors rätt att inte bli kallade horor.
Förövare som straffas och frihetsberövas istället för offren osv osv.
Det finns ju HUR mycket som helst.
I uppfostran av barn tror jag att ungar lär sej hundra gånger mer om feminism och kvinnors kapacitet av att ha en självförsörjande mamma som kan ta hand om sej själv och de sina, som står upp för sina fajter och inte tar skit än av vilken typ av kläder eller leksaker som finns att tillgå.
Jag är FÖR mångfald och vidgade könstillhörigheter men jag tror att ovanstående har mycket större betydelse.

Å varför kan inte alla sorters kvinnor och feminism få finnas?
Varför kan vi inte få vara förebilder på olika sätt?
Jag har aldrig följt Blondinbellas blogg, är inte särskilt förtjust i henne, men hon har fått mycket skit för att hon "bejakar sin kvinnlighet" samtidigt som hon faktiskt har flera företag och omsätter miljoner.
Kan inte hon få vara en förebild hon med?
Lady Dahmer eldar sina unga läsare, rakar inte benen, struntar i sin fetma och i kroppsideal och vågar låta. Hon är en annan typ av förebild.
Måste det vara svårare än så?

Slutligen...
Systerskap för mej är att vi kvinnor ska värna varandras mångfald och skydda varandras ryggar. Att vi ska bli sämre på att snacka skit om varandra och att konkurrera och istället glädjas åt varandra. Med varandra.
Systerskap är att vi gemensamt arbetar för ett bättre land, en bättre värld, en bättre arbetsplats.

Puss/ Asta

Samla ihop sina tankar.

Dagens Gottebild. Tillhörande Kicki Engman


Ett litet "duttinlägg" då. Ett "samla ihop tankarna inlägg."
På tal om bloggtroll,läs inlägget nedan, så finns det å har alltid funnits nåt fint med Bloggdala och det är att man sluter sej samman kring en inkräktare som bara vill söndra.
Egentligen oavsett sina egna politiska hemvister och åsikter. I ett slags systerskap när det är som bäst.
Jag tycker att systerskap är vackert.
Det är... känns det som?... ovanligare än broderskap.
Ofta är det kvinnor som hugger andra kvinnor i ryggen. Som kritiserar hårdast.
Jag är inte särskilt mycket bättre el sämre än de flesta andra där.
Vi behöver se på varann med större förlåtelse. Högre acceptans. Skydda varandras ryggar.

På tal om ryggar.
För någon vecka sedan var det en katt i området som släpade sej hem blodig och sönderbiten med krossad rygg. Från VÅRT håll dessutom. Jag hoppas ingen tror att det var Märta...
Ägaren till katten hade sett en räv i samma veva med ungar.
Förmodligen var det den.
Samma kväll som katten släpade sej hem döende hade vi hört ett fruktansvärt liv nån timma innan.
Ikväll hörde jag det igen.
Nervöst kollade jag till min egen katt som låg å sov i en säng på övervåningen tack å lov.
Vår lilla kisse... hon är rädd för allt, går aldrig ut på vägen, aktar sej för bilar å människor.
Vi har sagt att hon kommer att leva till hon blir jättegammal så försiktig som hon är.
Men det är klart, en räv rår hon inte på om det vill sej illa.
Lite olustigt att den smyger runt här i bostadsområdet. Vi har väldigt mycket räv, jag ser dem ofta.

Annars är det en underbar kväll.
Ljummet ute å det luktar av sommar. Kaprifol tror jag bestämt.
Jag å Märta gick en runda alldeles nyss.
Njöt av skymningen å dofterna. Av värmen å tystnaden.
Utan henne är jag en mörkrädd fegis. Med henne, mitt ankare i livet, inte rädd för en levande varelse.

Jag ska strax gå å lägga mej. Sov gott bästaste läsare...

Puss/ Asta