Pojkar, grabbar, killar, snubbar å män

Ja, alltså jävlar i min låda hur skall jag kunna sluta tänka på den här boken?
("Björnstad" av Fredrik Backman som jag recenserar i två inlägg nedan.)
Utan att avslöja allt för mycket så gick mina tankar gång på gång till den där filmen som cirkulerade överallt på social medier för ett år sedan "Kära pappa", minns ni? när jag läste boken.
Båda två, var sitt uttryck för att beskriva hur mansroller formas, av hur pojkar fostras... och inte fostras... under sin väg till att bli man.
Om alla skämt som ju "bara var på skoj", om alla beteenden som ursäktas för att "pojkar är pojkar", om alla gånger som vi vuxna inte säger ifrån varesej mot barn eller våra vänner för "han menade ingenting."
En machokultur som pojkar dignar under och som gör världen till en farlig plats för alla som avviker. Inte minst för kvinnor.
Det finns mycket mer ur boken som är intressant att diskutera men vi tar det ämne för ämne. Nu handlar det om pojkarna.

Hur fostrar man pojkar? Hur bryter vi alla de normer som är skadliga för alla egentligen och hur skapar vi ett bättre samhälle än de vi har?
Det är ett samhälle som blir farligt för flickor och kvinnor, ett samhälle som är skadligt för pojkar och män och som hämmar oss alla.

Här om dagen var jag på ungdomsmottagningen på praktik och fick äran att vara med när en klass i åttan var där på besök. En barnmorska och en manlig kurator talade med dem om sex, kärlek, skydd och annat som hör ämnet till.
De var uppdelade i två gruppen, 1,5 timma vardera.
Fina ungdomar, jätte fina. Men jag slogs över hur lite som förändrats sedan jag själv var i den där åldern. Tjejerna tysta, (en del av) pojkarna väldigt pratiga och måna om att få alla att inse hur otroligt erfarna de är sexuellt.
Flickorna med benen i kors. Knappt någon av dem som vågade trä på en kondom på en dildo. Knappt någon som ens vågade se åt det hållet.
Och så pojkar. Med neddragna kepsar, höga röster, bullriga skratt, boxandes på varandras axlar och tiggandes om några extra kondomer än de tre var som alla fick för "dom behövde dem verkligen."
Inte en enkel samling att våga sticka ut i. Att våga vara annorlunda. Välja något bortanför mainstream. Älska någon av samma kön. Vara kille å klä sej i tjejkläder. Tala om mjuka ting som kärlek och rädsla.
Jag tror ändå att det är vanligare och mer accepterat att flickor bryter mot normer än att pojkar gör det. Att de vågar vara något annat än förväntat.

Desperat önskar jag ett annat klimat för mina barnbarn att växa upp i.
Fler roller att välja. Fler vägar att gå. Fler sätt att få vara på.
Förtvivlat vill jag förändra den kultur som råder bland pojkar och män.
Den som ärvs från generation till generation av män. Via föräldrar, tränare, äldre bröder och andra förebilder. Äldre pojkar och män som uppmuntrar det grabbiga... det sexistiska, det homofoba, det kaxiga... men även av äldre pojkar och män som inte säger ifrån. Som låter dem hållas och som förklarar bort med att pojkar är pojkar, han menade inte, han skojade bara, han växer nog till sej.
Bakom varje förövare, bakom varje våldtäktsman och varje kvinnomisshandlare, bakom varje man som tystar eller förlöjligar kvinnor finns en kultur. En kultur och ögon som blundat.

Puss/ Asta