Pojkar, grabbar, killar, snubbar å män

Ja, alltså jävlar i min låda hur skall jag kunna sluta tänka på den här boken?
("Björnstad" av Fredrik Backman som jag recenserar i två inlägg nedan.)
Utan att avslöja allt för mycket så gick mina tankar gång på gång till den där filmen som cirkulerade överallt på social medier för ett år sedan "Kära pappa", minns ni? när jag läste boken.
Båda två, var sitt uttryck för att beskriva hur mansroller formas, av hur pojkar fostras... och inte fostras... under sin väg till att bli man.
Om alla skämt som ju "bara var på skoj", om alla beteenden som ursäktas för att "pojkar är pojkar", om alla gånger som vi vuxna inte säger ifrån varesej mot barn eller våra vänner för "han menade ingenting."
En machokultur som pojkar dignar under och som gör världen till en farlig plats för alla som avviker. Inte minst för kvinnor.
Det finns mycket mer ur boken som är intressant att diskutera men vi tar det ämne för ämne. Nu handlar det om pojkarna.

Hur fostrar man pojkar? Hur bryter vi alla de normer som är skadliga för alla egentligen och hur skapar vi ett bättre samhälle än de vi har?
Det är ett samhälle som blir farligt för flickor och kvinnor, ett samhälle som är skadligt för pojkar och män och som hämmar oss alla.

Här om dagen var jag på ungdomsmottagningen på praktik och fick äran att vara med när en klass i åttan var där på besök. En barnmorska och en manlig kurator talade med dem om sex, kärlek, skydd och annat som hör ämnet till.
De var uppdelade i två gruppen, 1,5 timma vardera.
Fina ungdomar, jätte fina. Men jag slogs över hur lite som förändrats sedan jag själv var i den där åldern. Tjejerna tysta, (en del av) pojkarna väldigt pratiga och måna om att få alla att inse hur otroligt erfarna de är sexuellt.
Flickorna med benen i kors. Knappt någon av dem som vågade trä på en kondom på en dildo. Knappt någon som ens vågade se åt det hållet.
Och så pojkar. Med neddragna kepsar, höga röster, bullriga skratt, boxandes på varandras axlar och tiggandes om några extra kondomer än de tre var som alla fick för "dom behövde dem verkligen."
Inte en enkel samling att våga sticka ut i. Att våga vara annorlunda. Välja något bortanför mainstream. Älska någon av samma kön. Vara kille å klä sej i tjejkläder. Tala om mjuka ting som kärlek och rädsla.
Jag tror ändå att det är vanligare och mer accepterat att flickor bryter mot normer än att pojkar gör det. Att de vågar vara något annat än förväntat.

Desperat önskar jag ett annat klimat för mina barnbarn att växa upp i.
Fler roller att välja. Fler vägar att gå. Fler sätt att få vara på.
Förtvivlat vill jag förändra den kultur som råder bland pojkar och män.
Den som ärvs från generation till generation av män. Via föräldrar, tränare, äldre bröder och andra förebilder. Äldre pojkar och män som uppmuntrar det grabbiga... det sexistiska, det homofoba, det kaxiga... men även av äldre pojkar och män som inte säger ifrån. Som låter dem hållas och som förklarar bort med att pojkar är pojkar, han menade inte, han skojade bara, han växer nog till sej.
Bakom varje förövare, bakom varje våldtäktsman och varje kvinnomisshandlare, bakom varje man som tystar eller förlöjligar kvinnor finns en kultur. En kultur och ögon som blundat.

Puss/ Asta

Vi måste prata med pojkarna.

Jag ser inte på Big Brother, jag tycker programidén är idiotisk och den lockar i första hand arbetarklassens barn. Den tindrar som en ädelsten med löften om att skandaler och naken hud kan ta dej hela vägen till berömmelse.
Se bara på Carolina Gynning.
Lite sex i tv, ett par sekunder av flashade bröst och sen kan du göra karriär inom preeecis vaaad du vill! 

Nåväl, nu var det inte Big Brother som programidé jag skulle prata om utan om mäns sexuella övergrepp mot kvinnor... ja, igen.
Händelsen i Da House var tragisk på alla sätt men det kan i de bästa av fall leda till fler samtal med och mellan pojkar å män. Med söner, bröder, polare.
För er som har missat händelsen handlar det om att två killar stänger in sej med en tjej och tjatar/ pressar/ påtrycker om en avsugning. Hon skall helt enkelt inte få komma ut innan hon haft den i halsen.
Detta kablas ut i direktsändning!
De två manliga deltagarna sparkas ut från tvserien och huset, de riskerar nu någon form av åtal.
Kvinnan har fått stöttning av en psykolog.

Jag skulle önska att jag blev chockad. Att vi alla kunde förklara det med att det uppstått nån form av psykologisk delirium inne i det där huset men så är det inte.
Sånt här händer var enda helg.
Det händer på fester, det händer i pojkrum, det händer på nollningar och i andra sammanhang där unga människor (företrädesvis, tyvärr kan det hända senare med) vistas och framför allt där alkohol intagits.
Det händer inte för att tjejen hade för kort kjol, flirtade med förövaren innan, var berusad, hade sexuell erfarenhet! Det händer för att pojkar och män inte lärt sej gränser, inte förstår och respekterar ett nej.
Vems fel det är törs jag inte svara på? Jag tror curlande föräldrar är ganska oskyldiga i det här sammanhanget för jag tror att det alltid varit så här.

När jag som ung blev utsatt för övergrepp, när jag till och med blev utsatt för en våldtäkt av två äldre killar som band fast mina ben, höll fast mina armar, turades om att ta för sej så fattade jag inte att jag blivit våldtagen.
Våldtagen? Det blir man väl av en läskig okänd gubbe som hoppar fram i mörkret bakom en buske?!
Inte av killar som man känner, som man varit förälskad i innan det skedde, som man sett upp till, tiggt som en hundvalp att få vara med, tagit en cigg med efteråt medan de torkade tårarna och med skratt i rösten sa "Nä men, blev du ledsen? Vi skojade bara. Hade det lite skönt. Visst var det skönt?"
Å man nickade å torkade tårarna och kände sej som en nolla och en mes som inte förstod lekens regler, som gjort bort sej och börjat grina. Tänk om de berättade vilken tönt man var?!
Jag berättade inte för någon. Jag skämdes när jag mötte killarna i kvarteret senare.
Inte förrän jag blev vuxen förstod jag. En våldtäkt kräver inte per automatik rädsla för att mista livet.
En våldtäkt är när man sagt nej och inte respekteras utan tvingas/ pressas till sex.
Jag är inte ens övertygad om att killarna i det läget förstod vilket övergrepp de utsatte mej för.
Visst, lite småtaskiga och lite grabbiga kanske de var... men hallå, en våldtäktsman?! De är ju sjuka i huvudet. De våldtar ju för fan.
Jag känner så många kvinnor som befunnit sej någonstans i mitten av vad jag gjorde i det där pojkrummet i Högsbohöjd i början av -80 talet och var kvinnan från BB befann sej.
Så många! Där tjat övergått till tvång, där att backa inte funnits som en accepterad väg ut, där de gått med på, okejat trots att det inte känt bra och efteråt mått skit men fått hålla masken.

Gråzonen mellan vad som är jävligt tjatigt och vad som är ett brott må vara luddig för unga människor.
Därför ska pojkar lära sej... banne mej att de ska! att respektera andra människors röst.
Ett nej är ett nej men det räcker inte, de ska ta me fan lära sej att vänta på ett ja tack!
Riktiga män får till å med ett snälla före...
Vi måste prata med våra unga pojkar i vår närhet om detta. Vi måste prata om vad som är manligt och ändra på den typen av matchoideal som råder.

Puss/ Asta