Att gråta

Jag slutade med mina antidepressiva som jag ätit i många år förra våren.
Jag började igen i december när Gottfrid dog som kulmen på ett mörker jag inte orkade hantera.
Jag åt dem bara ett kort tag sen slutade jag igen.

Jag märker inte så stor skillnad.
Jag har lite mera lust. Känner av nyanser i livet mer.
Men framför allt... den stora skillnaden... är att jag gråter.
Från åren med antidepressiva när jag bara grät om jag var riktigt, riktigt ledsen till nu, nu när jag gråter för allting.

Jag gråter när jag blir glad... ibland.
Jag gråter när jag blir rörd... rätt ofta.
Jag gråter när nån är snäll... då å då.
Jag gråter... väldigt lätt... om nån tycker synd om mej.
Jag gråter för att jag älskar Bente så och för att hon älskar mej mer än nåt annat.
Jag gråter för att hon inte ska finnas jämt. För att gåvan är begränsad. Vår tid utmätt.

Och jag gråter när jag blir ledsen.
Jag lyssnade på Marie Nilsson Linds Sommar i P1. Hon är... var... syster till Josefin Nilsson om någon missat det.
Och hon är så varm, så skör, så uppriktig och ärlig. Hon är så kärleksfull, så innerlig, så stukad. Och hennes ord och hennes låtval får tårarna att flöda.
Någonting inom mej släpper. Brister. Lossnar.
Jag gråter för att jag är sååå ledsen och jag kan inte sätta ord på vad det är.
Det är liksom allting. Det är för Marie Nilsson Lind. Det är för kärleken. Döden. Livet. Mej.
Allt som hänt och allt som inte hänt. Allt som är och allt som inte blev.
Det är som en livssorg som kommer där i bilen.
Som om Marie Nilsson Lind sagt: Så. Varsågod. Släpp ut det. Alltihop. 

Jag vet inte.
Det är skönt att ha lättare att gråta igen.
Det känns bra.
Det är bara det att det kanske är lite för lätt och lite för bra.
Nästan lite konstigt att börja böla för allt och ingenting.
Nästan lite märkligt att kl 08 i en bil gråta som om världen rämnat.

Puss/ Asta