Gubbar

Fy fasiken vad ilsk jag kan bli.
Blev det alldeles precis. Så ilsk så jag blev högröd i ansiktet när en främmande äldre man läxade upp mej i vad feminism är. Mej!
Jag kan bli väldigt arg väldigt fort (min man brukar säga det, det är oftast honom det drabbar.)
Jag kan bli rosenrasande om man drar i rätt tåtar. Och då smäller det... verbalt alltså. Dödligt giftig kan jag vara om jag blir tillräckligt arg eller sårad.
Å andra sidan är jag oxå en väldigt förlåtande person som när ilskan lagt sej vill förstå och göra mej förstådd.
Men idag blev jag alltså väldigt väldigt arg.
Efter någon minut började jag fnissa. Fnissa över min egen ilska (jag blir helt rabiat) och över den här mannen.
Den här otrooooligt fåniga mannen. Så jävla självcentrerad. Så jävla oförmögen. Så ohyggligt fåfäng.
En man som tror han kan droppa vilka sanningar som helst till kvinnor angående deras vikt, utseende, åsikter (självklart medan han ser sej som den perfekta gentlemannen) men som blir ohyggligt förolämpad av att bli kallad "äldre." Så givetvis var det precis på den hälen jag drämde till honom på... och om jag inte vore den otroligt väluppfostrade människa jag är, kunde drämt till än värre.

På tal om gubbar och ilska.
Jag minns en gång för länge sedan (men jag var gott och väl fullvuxen), det var kanske 10-12 år sen.
Jag hade det kämpigt med min tik, min Märta, som kastade sej efter andra hundar.
En äldre man, som jag småpratat med någongång då o då, såg på mina ansträngningar vid ett utfallstillfälle, såg hur jag försökte få kontroll på hunden och samtidigt stå kvar på benen.
Han sa något tyket. Minns inte, men typ "Och herre gud, henne kommer du aldrig få någon ordning på" och hondjävulen i mej blixtrade till.
"Gubbjävel" sa jag och höjde långfingret.
Vi blev nog lika paffa båda två. Jag vände på klacken både förfärad och full i skratt.
Jag hade inte kallat någon gubbjävel sen jag var typ fjorton.
Jag gör inte sånt. Men oopps, jag gjorde det visst då.
(Vi blev så småningom vänner igen jag och "gubbjäveln" men det är en annan historia.)

Faktum är att gubbar brukar gilla mej. De förstår sej kanske inte på mej men de gillar mej. Gubbar och fyllon.

Det måste ha med min väna uppsyn att göra.

Puss/ Asta

Fyrtiosex

Idag när jag var på biblioteket och pluggade kom en man i femtioårsåldern och satte sej vid mitt bord.
Efter någon minut bröt han tystnaden, nickade ner mot min bok och sa:
"Läser du till  barnmorska?"
"Ja" svarade jag å log stolt.
"Det var nu eller aldrig, eller hur tänkte du?" frågade han då.
...
Ja. Vad säger man?
Jag har tydligen gått å blivit så gammal att det är okej för rena främlingar att konstatera det.
Patriarkalt fostrad som man är skrattade jag bara till å höll med trots att jag var tämligen oroad.

För han, biblioteksmannen, träffade en punkt som ömmar emellanåt.
Den att jag börjar bli gammal. Att mina studier nu inte ses som att jag har en massa erfarenheter främst utan att jag gör ett sent karriärsbyte.
Modigt har folk påpekat många gånger.
Jag har reflekterat många gånger över att det kräver mod (och kyla å värme å självständighet å skinn på näsan å empati å...) för att vara barnmorska men innan studierna har jag inte tänkt tanken att det är modigt just det där med att läsa, med att byta väg bara för att jag är fyrtisex.
Jag har tjugo år kvar att jobba och jag har mer sett mej som mogen snarare än snart körd om ni förstår hur jag menar.

Vad skulle det inneburit om jag inte valt att läsa nu vilket ju faktiskt bara var summan av en massa tillfälligheter. Eller så slog ödet mej hårt i skallen eftersom jag inte uppfattat de mer subtila tecknen innan.
Tja. Jag skulle haft en lön istället för studiebidrag.
Jag skulle jobbat på kvar på Medicin men eftersom "min" avdelning stängde så skulle jag fått lära mej mer om hematologi och gastro... något som jag känner mej måttligt intresserad av.
Jag skulle haft ny chef och delvis nya kollegor (även om jag känner de flesta lite grann.)
Jag skulle fortsatt vara någon med pondus och som alla vet är erfaren.
Jag skulle fortsatt stångas under mina dagliga arbetspass med att det är för få platser å för många patienter.
Jag skulle förmodligen ha fortsatt pendla mellan att vara uttråkad och att vara glad över min plats.
Då och då skulle jag fortsatt vara med om de där skimrande mötena man kan ha mellan sjuksköterska och patient men jag skulle mestadels varit frustrerad å stressad.
Hade jag inte hamnat i gräl med chefen i somras så skulle jag inte ha hamnat på BB, jag skulle inte ha sökt utbildningen (igen) och om jag gjort det skulle jag förmodligen inte tackat ja.
Men nu blev det så. Fyrtiosex år fyllda.

Det här med att läsa till barnmorska är inte det lättaste jag gjort. Och då är det inte främst studierna utan snarare arbetet jag gör med mej själv som kostar på. Och jag antar att denna första termin teoretiska är "lätt" jämfört med resten.
Men det är kul. Det är jätteroligt!
Jag lär mej nya saker varenda dag. Får mängder av aha upplevelse.
Jaha, så det är såååå det funkar eller Jahaaa, så det var därför vi gjorde si eller så på BB.
Massor som jag trots fyra ungar inte haft en aning om.
Jag mår bättre. Jag är gladare, socialare, snällare, roligare för mina nära att ha å göra med.

Jag känner mej jävligt lyckligt lottad som kommer att få världens vackraste yrke.
Trots att jag är fyrtiosex.

Puss/ Asta