Ett välbevarat lik

Som jag sagt tidigare så följer jag många... mååååånga... kroppspositiva konton på instagram och det kan jag verkligen rekommendera.
Det har gett mej så mycket kunskap, så många nya tankar, en större acceptans till mej själv men kanske framför allt en insikt över hur horribel det är att vi kvinnor lägger så oerhört mycket energi, kraft och tid på att passa in i den smala normen medan livet pågår, dagarna försvinner, tiden rinner ut.
Det är förspilld kvinnokraft och livslust som vi skulle kunna använda så oerhört mycket smartare och roligare och mer meningsfullt.
Vill du ha tips på bra konton på instagram så skriv gärna en kommentar, berätta lite om vem du är så ska jag matcha ihop dej med några av mina favoriter.

Men. Trots att det finns massor av fantastiska kroppspositiva konton så finns det väldigt få som representerar oss medelålders kvinnor. Kvinnan någonstans mellan fertilitet och ålderdom.
Inte så märkligt må hända. Vi är dåligt representerade överallt och pryder sällan några tidningsomslag. I filmer är den manliga huvudrollsinnehavaren nästan alltid gift med en tjugo år yngre kvinnor och de som ska spela "den lite äldre kvinnan" är ofta fräscha fyrtioåringar.
@notondietanymore är en av mina favoritinstagrammare. Hon råkar oxå vara den enda som är i min ålder.

Jag var ute och gick med Gottfrid nu på kvällen en långrunda.
Väldigt skönt. Folktomt (det kan ha berott på att det regnade) och gott om tid att låta tankarna vandra.
Och då funderade jag på det här med ålder och ålderstecken.
På kroppsdelar och acceptansen för dem och vilken märklig syn som råder.
Som om en kropp bara är en bra kropp när den är tjugoett. När den är fast å fin å slät. När tuttar pekar uppåt å bristningarna lyser med sin frånvaro. När allt är slätt å piffigt och orört.
Det talas hela tiden om att få tillbaka formen efter graviditeten, mota rynkorna, smörj smörj smörj. Få ungdomlig lyster, fyll i, lyft upp, skär bort.
Åt 800 kcal. Tappa 10 kg till midsommar. Bevara. Konservera.
Åtgärda och återställ.

Men en kropp är en kropp.
Den ser ut på ett sätt när den är barn. Ett när den är tonåring.
Den ser ut på ett sätt före graviditeter och på ett annat efter.
Kollagen försvinner. Spänsten minskar.
Det är inget fel. Det är tid. Det är normalt.
Det finns inte en kropp som är rätt och en som är fel.

Så här sommartid hör man ju ofta om att det är viktigt att smörja in sej med hög solskyddsfaktor för annars kan man bli rynkig!
Nää ve å fasa!
Jag erkänner, jag slarvar med solskydd och det borde jag verkligen INTE med tanke på risken för malignt melanom och sen den lite ytligare anledningen att färgen håller längre om den får grunda ordentligt.
Men rynkor?

Jag är snart 50, när jag ligger för döden och förhoppningsvis är gammal så har jag många förhoppningar om hur jag ska känna inför livet jag levt och döden som väntar men att jag ska begravas i så gott skick som möjligt, det hör verkligen inte dit!

Puss/ Asta

Fyrtiosex

Idag när jag var på biblioteket och pluggade kom en man i femtioårsåldern och satte sej vid mitt bord.
Efter någon minut bröt han tystnaden, nickade ner mot min bok och sa:
"Läser du till  barnmorska?"
"Ja" svarade jag å log stolt.
"Det var nu eller aldrig, eller hur tänkte du?" frågade han då.
...
Ja. Vad säger man?
Jag har tydligen gått å blivit så gammal att det är okej för rena främlingar att konstatera det.
Patriarkalt fostrad som man är skrattade jag bara till å höll med trots att jag var tämligen oroad.

För han, biblioteksmannen, träffade en punkt som ömmar emellanåt.
Den att jag börjar bli gammal. Att mina studier nu inte ses som att jag har en massa erfarenheter främst utan att jag gör ett sent karriärsbyte.
Modigt har folk påpekat många gånger.
Jag har reflekterat många gånger över att det kräver mod (och kyla å värme å självständighet å skinn på näsan å empati å...) för att vara barnmorska men innan studierna har jag inte tänkt tanken att det är modigt just det där med att läsa, med att byta väg bara för att jag är fyrtisex.
Jag har tjugo år kvar att jobba och jag har mer sett mej som mogen snarare än snart körd om ni förstår hur jag menar.

Vad skulle det inneburit om jag inte valt att läsa nu vilket ju faktiskt bara var summan av en massa tillfälligheter. Eller så slog ödet mej hårt i skallen eftersom jag inte uppfattat de mer subtila tecknen innan.
Tja. Jag skulle haft en lön istället för studiebidrag.
Jag skulle jobbat på kvar på Medicin men eftersom "min" avdelning stängde så skulle jag fått lära mej mer om hematologi och gastro... något som jag känner mej måttligt intresserad av.
Jag skulle haft ny chef och delvis nya kollegor (även om jag känner de flesta lite grann.)
Jag skulle fortsatt vara någon med pondus och som alla vet är erfaren.
Jag skulle fortsatt stångas under mina dagliga arbetspass med att det är för få platser å för många patienter.
Jag skulle förmodligen ha fortsatt pendla mellan att vara uttråkad och att vara glad över min plats.
Då och då skulle jag fortsatt vara med om de där skimrande mötena man kan ha mellan sjuksköterska och patient men jag skulle mestadels varit frustrerad å stressad.
Hade jag inte hamnat i gräl med chefen i somras så skulle jag inte ha hamnat på BB, jag skulle inte ha sökt utbildningen (igen) och om jag gjort det skulle jag förmodligen inte tackat ja.
Men nu blev det så. Fyrtiosex år fyllda.

Det här med att läsa till barnmorska är inte det lättaste jag gjort. Och då är det inte främst studierna utan snarare arbetet jag gör med mej själv som kostar på. Och jag antar att denna första termin teoretiska är "lätt" jämfört med resten.
Men det är kul. Det är jätteroligt!
Jag lär mej nya saker varenda dag. Får mängder av aha upplevelse.
Jaha, så det är såååå det funkar eller Jahaaa, så det var därför vi gjorde si eller så på BB.
Massor som jag trots fyra ungar inte haft en aning om.
Jag mår bättre. Jag är gladare, socialare, snällare, roligare för mina nära att ha å göra med.

Jag känner mej jävligt lyckligt lottad som kommer att få världens vackraste yrke.
Trots att jag är fyrtiosex.

Puss/ Asta

Jag fick en kommentar...

... från en bloggsyster (Freja.)

"Du har helt rätt i det du skriver! Vi lever i en kultur där ungt går före gammalt. Så pass att det bara för något år sedan skrevs in i diskrimineringslagen. Även om det i bland är yngre som diskrimineras är den allra största delen äldre, och då främst äldre kvinnor. Det finns till och med forskning (fast just nu har jag inte källan och ooorkar inte leta reda på den, skäms Freja) som visar att kvinnor över 50 är osynliga. På arbetsmarknaden och i samhället. Jag har märkt av det. För några år sedan väjde folk undan när jag stod och väntade på bussen, nu är det som om jag inte syns. Ungdomsgäng kan ställa sig runt mig och prata med varandra över mitt huvud som om jag inte var där... Så anonym kan ta sin kommentar och "stoppa upp..." för ålder är en viktig kulturell kod i vårt samhälle, och det ändras inte genom att en går runt och talar om för folk hur gamla de ser ut och vad det beror på! Visst vore det skönt om den ändrades, men då får en använda andra verktyg. Som att istället sluta säga att folk ser yngre ut än de är... Och du ser INTE ut att vara 50! Du är inte osynlig..."

Jag funderar över vad det beror på.
Vad det är som gör att vi hyllar ungdomen så... framför allt i västvärlden inbillar jag mej.
Under min högskoletid var jag på den intressantaste föreläsningen jag någonsin varit på. Den hette "Kulturmöten och kulturkrockar" och det var en mycket karismatisk och livserfaren kvinna som höll i den.
Trots att det är många år sedan jag hörde henne så lever hennes resonemang kvar i mej.
Hon hade varit chef för någon flyktingförläggning, arbetat på migrationsverket, levt bland indianer och även ett antal år i Iran. Hon hade vänner från jordens alla hörn och hon talade om olika kulturer och varför vi är som vi är, tänker som vi gör, handlar så som vi handlar osv.
Hon synade även den svenska kulturen och fick oss att skratta både igenkännande och generat.
Bland annat berättade hon om en nära väninna från Iran som sagt till henne nåt i den här stilen "Ni västerländska kvinnor tycker att ni är så frigjorda och ni talar om slöjans förtryck. Men vem är förtryckt? Ni är tvungna att yrkesarbeta OCH sköta ansvaret hemma. Ni måste se ut som om ni är 25 år hela livet för annars är ni ingenting värda."
Det är tänkvärt...

Överallt syns en typ av kvinna. Den unga och den smala.
Både jag och Mini reagerade sist när HM's höstkatalog kom i dagarna och kläder för stora kvinnor visades upp av en modell som var i min size. Hon drog max stl 40.
Varför då?
Finns det inga vackra lite större kvinnor?
Självklart finns det det. Jag känner flera.
I dagarna har det ju diskuterats när Salong Bernt's skämde ut sej genom att gestalta Josephine Baker med hjälp av en vit kvinna som smetat in sej i brunkräm?!
Som om inga färgade artister fanns att tillgå.
Å så detta med ålder då...
Att vara "körd" i 40-50 års åldern. Förbrukad. Osynlig.
Stina Dabrowski gick nyligen ut och sa att hon får inga jobb längre. Hon anses som för gammal. Hon är en av vår tids främsta journalister. Hon har intervjuat storheter från världens alla hörn. Men med rynkor i ansiktet så FUNKAR det bara inte längre.
Tydligen!

Vad är det som gör detta?
Är det tittarna/ konsumenterna som kräver slät hy?
Är det så viktigt för oss att programledaren är ung å smal att det går före kunnande å kompetens?
Finns det inte plats för båda i så fall?
Bland män är det ju inte så där.
GW Persson får breda ut sej. Christian Luuk är med överallt.
De är underbara men knappast unga å bildsköna.

Å faktiskt är jag inte bättre själv.
Jag fasar över att tappa mitt attraktionsvärde och bli sedd på gatan som just "tant."
Osynlig som Freja skriver.
Jag kan längta/ se fram emot andra fördelar... så som pondus och att man kan strunta i att vara så jävla polerad hela tiden men det här med att ändå bli sedd... som kvinna... är av någon anledning viktigt för mej.
Jag är inte rädd för att bli 50... för alternativet vore fruktansvärt... men jag vill bara inte vara där än. Å med det menar jag inte att det inte finns vackra 50+'are för världen är full av dem.

Puss/ Asta

Här är en av världens vackraste kvinnor. Enjoy.