Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos.

Ja men precis som rubriken säger... Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos. En hotande diagnos. En svår sjukdom.
Jag har alltid sagt det... tänkt det... för man har ju mött en å annan människa i sitt liv med livshotande sjukdom, både på jobbet och i det privata, och många är så fruktansvärt modiga.
Stridslystna rent av.

Jag minns när min vän Lena fick cancer och läkaren gick igenom behandlingen med henne. Den skulle bli tuff. Hon skulle avmagra. Kräkas. Tappa håret. Bli förlamande trött.
Lena var ensamstående mamma till tre barn och trettiotre år och gissa vad hon sa?
Bring it on! Kom igen bara! Ge mej skiten, jag ska besegra det här, jag KAN INTE DÖ!
Och hon avmagrade. Hon kräktes. Hon tappade allt hår. Hon blev förlamande trött. Men hon hytte ändå med näven åt cancerjäveln och upprepade "Kom igen då!"
Lena besegrade cancern. Trodde vi. Hon besegrade den ett tag och sen kom den tillbaka. Hon slogs lika tappert. Tog ännu mer stryk. Hade upptill det första svåra smärtor. Sår som inte läkte. Kunde inte gå.
Cancern vann. Beskedet om palliativ vård kom, alltså vård i livets slutskede.
Uppriktig och rak information om att "ordna det för sina barn."
Men inte ens då gav hon sej hän åt självömkan.
"Varför du?" grät jag. "Det är orättvist!"
"Varför inte jag" svarade hon. "Vem är mer värd att få det?"

Jag skulle aldrig kunna vara sån där.
Så där stridslysten, tapper och modig. Så där ödmjuk inför nyckfullheten i livets villkor. Åtminstone tror jag inte det.
Det finns så mycket skuldbeläggande kring det där, det har jag oxå sett både som närstående och som sjukvårdspersonal.
Så stora krav och förväntningar på människor med potentiellt dödliga diagnoser om att kämpa, slåss, tro.
"De som har en optimistisk syn klarar sej"
Tack som fan för den.
Eller som Lena fick höra. "Du måste be. Gud låter inte en småbarnsmamma  som tror på honom dö." Detta var några veckor innan hon faktiskt gjorde det... dog. Hon hade försonats med att dö. Med det ofattbara att inte kunna finnas och skydda sina barn. Hon hade försonats.
Jag ville slå personen som sa det hårt i ansiktet.
Lena bad mej oxå... nej inte om att slå men sätta ner foten...
"Få henne att sluta. Jag orkar inte höra sånt mer. Det är nog nu. Jag SKA dö."
Och dog gjorde hon. Trots att hon var trettiofyra år. Trots att hon hade tre barn med usla fäder och en socialtjänst som sket fullständigt i vad hon önskade för sina barn. Trots att hon var en fighter av guds nåde och att vi nog alla bett till högre makter för henne.

Jag hade en annan vän. Hon var oxå småbarnsmamma, bara fyrtio år och oxå hon en kämpe av rang. Hon ägnade hela sitt sista år, som hon visste var hennes sista, att mellan behandlingarna som gjorde henne skallig, trött, rörelsehindrad att resa och skapa minnen åt barnen och mannen. Hon gick på quiss med vännerna fram till alldeles på slutet. Hon hade till å med en stor fest när hon fyllde 40 för att "fira livet" nån månad innan hon dog.
Nina min Nina. Så modig. Så galet stark.

Jag skulle aldrig kunna vara sån. Jag tror inte det. Jag har inte det i mej.
Jag skulle bli panikslagen, deprimerad, livrädd och handlingsförlamad.
Jag har beställt av Gud som jag till vardags inte ens tror på att få dö i sömnen när jag är ish 87. Jag är ju för fan en dramqueen av lite magkatarr.

Puss/ Asta

Martin

En rejäl baksmälla och tre timmars orolig, berusad sömn satte liksom tonen för den här dagen. Den här fredagen i mars när vi följde en vän till den sista vilan.

Vi har alltså varit på begravning idag maken å jag.
En jämnårig vän som vi känt länge och träffat sporadiskt... men som vi båda tyckte väldigt mycket om och har många fina minnen med... rycktes hastigt bort i sömnen förra månaden och efterlämnade bland övrig familj och vänner två barn i skolåldern.
Det är overkligt och orättvist när en människa på lite drygt femtio dör utan förvarning men när små barn är inblandade rör det upp så mycket känslor utöver den sorg som är min.
Jag känner... ilska.
När prästen talade om Guds kärlek och stora nåd så är det en inre röst i mej som protesterar å gormar, en röst som vill komma ur, en utskällning som skulle heta duga.
Jag funderade på om jag har nån gudstro i kyrkan. Tvivlen och misstron är stark, men varför blir jag i så fall arg... skitförbannad... på Gud om jag nu inte tror att han finns?

Det blev en väldigt vacker begravning. Fina psalmer och stämningsfullt vald musik i övrigt. Vackra blommor och en otrolig värme och kärlek till dagens huvudperson. Värmen till Martin gick faktiskt att ta på. Omtanken om hans familj som är kvar likaså.
Det var många som var där och ville hedra honom/ familjen och ta avsked.
Jag tror inte jag ens känner så många människor. Inte ens om jag räknar med alla som verkligen inte tycker om mej.

Efteråt var både mannen och jag helt utpumpade. Jag la mej och sov tre timmar som en klubbad säl. Drömlöst och tungt.
Jag är fortfarande trött och tom. Det var så många känslor, och känslor kostar på.
Många tankar på andra man mist och saknat. Tankar på vem som står på tur.
Tankar på den egna döden och på livet... mitt enda liv... som jag helst ska hinna få ut så mycket som möjligt av innan det är över. Om det är över imorgon eller om fyrtio år vet man aldrig.
Martin verkar bara ha somnat. Men om han hann förstå, vad tänkte han då?
Hur summerade han? Hur nöjd var han?
Hur kommer jag själv summera den dagen? Vad kommer jag vara nöjd med, vad kommer jag ångra?
Som bekant är det ytterst få människor som på sin dödsbädd faktiskt grämer sej över att de aldrig simmade med vilda delfiner. Våra relationer är viktigast.
Hur vi blir ihågkomna och för vad.

Jag kommer minnas Martin för hans humor och värme. Jag kommer minnas honom för att han tyckte att jag var jordens lyckligaste kvinna med en make som min. Det sa han alltid. "Visst är du lycklig Asta, visst är du tacksam?"
Jag ler nu. Himlar med ögonen som jag alltid gjorde när han sa så där och så saknar jag dej. Jag ångrar att vi inte tog oss mer tid till varann.
Vila i frid vännen. Vila i frid.

Puss/ Asta

Asta om gudstro

 

Jag fick några spännande frågor ändå från några av mina läsare. Än är det inte försent om du undrar något... det är det ju för övrigt aldrig... det allvetande oraklet Asta finns alltid till er tjänst. :)

Nina skrev så här:
Min fråga rör religion -har läst tidigare att du tror på Gud men du har inte specificerat en särskild religion så antar att du har din egen tolkning... Hur ser du på religion i dagens samhälle? Gör religion egentligen någon nytta i dagens samhälle eller ställer den mest till med bekymmer? Då pratar vi islam/kristendom/katolicism/hinduism/buddhism - alla religioner...

Jag har i hela mitt liv varit en sökare...
Funderat mycket på "De stora frågorna" i livet.
Varför är vi här? Vad är meningen med våra liv? Vad händer efter döden? Kommer de göra fler säsonger av "Bonde söker fru" Finns Gud? Existerar det någon högre mening?
Jag är andlig och öppen till mitt sinnelag men oxå en realist av stora mått vilket krånglar till det för mej.
Min Gudstro bygger mer på en önskan om att det finns en Högre makt som ser efter oss än en övertygelse om att så är fallet.

I olika perioder har jag tyckt mej komma närmare Gud. I perioder har jag också arbetat hårdare för att göra det. Jag kan känna avund på de som är djupt troende, som alltid har någon att förlita sej på.
Det verkar så tryggt och mysigt... i synnerhet för en trygghetsknarkare som jag.
Men så kommer min realistiska och analyserande sida in och förstör emellanåt.
När jag inte får ihop det...
Hur mycket ont som drabbar människan i världen. I synnerhet kvinnor och barn.
Om Gud ser allt detta men låter det ske är han då god?
Om Gud ser men inte kan göra något är han då allsmäktig?
Det teologiska problemet är svårt att få ihop för mej som för så många andra.

Ändå kan jag ibland känna en närvaro. En tröst.
I riktigt oroliga och svåra situationer har jag... opåkallat utan att ha bett eller tänkt på Gud... känt det som att "något" tar mej i sin famn och jag blir lugn. "Något" har lovat mej att det ska gå bra eller att jag åtminstone kommer att klara av det.
Jag kan inte riktigt beskriva, men det är en väldigt stark och påtaglig känsla.
I sådana stunder så har det känts självklart att det är Guds närvaro.
Att Guds uppgift av någon anledning inte är att förändra eller påverka det som sker här på jorden... gott och ont... men att han håller oss i handen och leder oss igenom.

Min Gud bryr sej inte om ifall man går i kyrkan.
Han bryr sej sannerligen inte om vilken nationalitet eller sexuell läggning du har.
Min Gud ser din strävan och dina handlingar.
Alla religioner har samma Gud. Det är bara olika tolkningar.
Men för mej är just kristendomen en så vacker tolkning då det är förlåtelsens tro.
Jesus dog på korset för din och för min skull.
Så älskade Gud människorna att han offrade sin egen son.
Så vad vi än gör, hur vi än i vår strävan misslyckas, vad än våra tillkortakommanden är så är vi förlåtna.
För mej är det så vackert. Så tröstande.

Jag tror inte Gud bryr sej om hur gärna du vill ha grannens bil (eller om du suktar efter hans hustru) i hemlighet. Jag tror Gud inte har tid med att banna dej över hur ofta du ber eller om du stoppar in ett smakprov i affären när du handlar lösgodis.
Jag tror Gud bryr sej om hur väl du förvaltat ditt liv. Hur du har älskat. Hur du har arbetat med dej själv och dina demoner.
Det finns ingen plats som är Helvetet... helvetet bär vi alla inom oss. Bara vi kan begränsa det och mata de goda sidorna hos oss själva. En dag får vi kanske svara för de valen vi gjort i livet. Eller de val vi inte har gjort.
Gud kommer alltid, oavsett, förlåta oss.

Krig som uppstår i Guds namn...
Religion orsakar inga krig. Det är människor som gör det. Fattigdom. Utbildningsbrist. Orättvisor. Fanns inga religioner så skulle människor kriga av andra orsaker. Det finns ingen religion som rättfärdigar övergrepp. Både bibeln och koranen tolkas av människor.

Jag tror att behovet av att tro på Gud kommer att bestå.
Människor kommer alltid att söka en djupare mening och större svar.

Puss/ Asta

Breaking up with god

... är en himla bra låt med The Ark tycker jag.
Den får mej osökt, varje gång, att tänka på när jag själv låg i skilsmässa med Gud.

Jag kommer inte från en troende familj.
Men det var ändå så att jag som barn gick i kyrkans barntimma och att vi fick läsa "Gud som haver" innan vi skulle sova. Jag hade en barnbibel hemma med bilder från klassiska berättelser.
Man kan väl säga att jag fick en kristen fostran även om vi sällan gick i kyrkan eller talade om Gud.

Jag har i hela mitt liv varit en sökare.
Sökandet har varit intensivare vissa perioder, mer slumrande andra men det har alltid funnit där.
Inte bara rört sig kring Gud och kristendom utan andlighet i stort.
Som så många andra har jag bett regelbundet till Gud i perioder men kanske framförallt när jag varit rädd och på något vis känt mig hotad.
Säker på att Gud finns har jag aldrig egentligen varit. Helt övertygad.

Men det konstiga är, att när en av mina allra närmaste vänner blev sjuk då för 8 år sedan i en sjukdom med usel prognos och sedan dog och efterlämnade tre små barn efter sej så blev jag rasande på Gud.
Jag talade väldigt mycket till honom i samband med det.
Svor.
Informerade honom om att han kunde fara å flyga. Att jag inte var intresserad av en Gud som kunde låta en så ung levnadsglad, god människa dö och lämna tre barn till en osäker framtid.
Jag bröt upp med Gud.
Å jag har...märkligt nog... aldrig varit så säker på Guds existens som då när jag var rasande.

Så småningom kom insikten till mig. En dag när jag låg och vilade på sängen å tänkte på annat dök den upp bara så där... Gud kan inte förhindra att ont sker, men Gud kan ta dig i handen och hjälpa dig igenom.
Så... vi är sams nu igen. Jag och Gud.
Om han finns, Vilket jag tror och hoppass.

Puss/ Asta