Stand by kristen

Är du kristen? Eller har någon annan tro? Vad har du för relation till religion?

Jag skulle inte säga att jag är kristen, eller religiöst lagd över lag.
Jag är allt för pragmatisk och allt för vetenskapligt lagd.
Jag kan inte låta bli att ifrågasätta sådant jag i mitt huvud inte får att gå ihop och kan inte chilla med att "det är som det är."
Därmed inte sagt att jag inte är andlig. Inte är en sökare, för det är jag och har alltid varit.
Jag avskriver liksom inte möjligheten att Gud finns, jag skulle mer än gärna vilja bli överbevisad och jag är lite, som Fredrik Lindström menade i sitt vinterprat (minns inte den exakta beskrivningen men typ) "vid behovs troende."
Kanske kallade han det stand by troende?

Jag går inte i kyrkan till vardags utan mer typ vid dop, bröllop och begravningar och uppskattar då lugnet och den där heliga känslan som finns i en kyrka.
Jag kan prata om att jag vill gå på ex julottan men jag kommer aldrig iväg.
Jag är inte direkt kristet uppfostrad men minns att vi hade som nattningsritual att be "Gud som haver" när jag var liten.
"Den Gud älskar lyckan får." Och jag tänkte, den Gud inte älskar då? Är det jag? För jag kände mej inte särskilt lycklig.
Jag gick i kyrkans barntimma. Mormor talade om Gud ibland, eller ja... mest vad Gud kunde tänkas bli förbannad över.
Jag tycker att tanken på kristendomen, så som jag tolkar den, är vacker.
Det är nåden och förlåtelsens religion. Till och med Jesus, Guds son, tvivlade på korset och sa: "Min Gud, varför har du övergivit mej."
Och så tänker min rationella sida att en Gud förstås inte skulle behöva offra sin enfödda son till något så hemskt som spikar genom händer och fötter och att förblöda/ brännas ihjäl under den stekande solen för att bevisa sin storhet.
Men ändå... det är vackert med han... Jesus... som hängde med de utstötta och sökte sej det annorlunda.

Jag har alltid velat vara troende.
Tänk vad coolt. Att verkligen tro. Att vara övertygad om en högre mening och ett Guds beskydd. Jag har alltid avundats människor som är troende, det är som att de har en helt annan trygghet. Om allt skiter sej så finns ju Gud.
Man dör inte, man kallas hem. Hem till nåt större, snällare, vackrare.
Periodvis har jag läst bibeln, jag har bett om ett tecken, jag höll till å med på att gå med i Jehovas vittnen en gång.
Och... det är lite pinsamt (känns svagt på nåt vis, nästan lite hycklande) men jag ber när jag är riktigt rädd.
Jag bad att Gottfrids smärtor skulle lägga sej (det gjorde de inte), jag bad när mitt lilla barnbarn lades i respirator (hon klarade sej), jag bad när min son och sonhustru fått en dålig prognos under deras graviditet (hon kallades "hem.")
Och jag har bett nu. Med magsmärtorna och illamående som jag haft i tre veckor.  När läkarna "vill utesluta malignitet."
Snälla Gode Gud, låt det vara nåt banalt. Låt det vara nåt som går att behandla snabbt och lätt. Jag är så mycket hellre en dramaqueen än en palliativ patient.


Enligt Fredrik Lindström är jag alltså inte ensam om att vara "stand by kristen."
De flesta är det. Sjunker båten knäpper de händerna.
De flesta vänder sej till Gud om de blir sjuka, deras äktenskap håller på att gå åt fanders, om något på allvar hotar dess existens.
För säkerhet skull. Om hen finns. Onödigt att inte försöka då.
Gode Gud. Knäppta händer. Kanske ett försök att behålla en innerlighet och samtidigt minnas Fader vår. Hur gick den nu?
Fader vår, du som är i himmelen. Helgat varde ditt namn...

Puss/ Asta

Lär av din granne

Jag lyssnade igår i P1 på ett program om Danmark och hur Dansk folkeparti påverkat landet.
Där uttalade bland annat politiker, sakkunniga, statsvetare och danskar av olika etnicitet.
Danskt Folkeparti som nu är största parti i Danmark och som har haft stor... för att inte säga radikal... påverkan på Danmark, alla politiska partier där och på folket.

Mycket av det som sades äcklade och förfärade mej. Skrämmer också, med tanke på att vi går mot en liknande utveckling i Sverige.
Men det som berörde mej mest var två kvinnors berättelse, mor och dotter.
Mamman kom till Danmark 1971 från Pakistan och bosatte sej på Fyn.
Hon berättade att det rådde en nyfikenhet när hon kom. Grannar kom förbi å hälsade med danska gåvor. De blev inbjudna på kaffe. De fick snabbt vänner.
Danskarna var öppna och gemytliga, ville lära henne om deras kultur och ta del av hennes.
När dottern var liten passades hon ibland av en dansk kvinna om dagarna.
När den danska kvinnan var ute med det lilla mörkhyade barnet möttes de även då av nyfikenhet och glädje. "Var har du fått tag på den här lilla pralinen" sa de.

Men så flög två flygplan in i World trade center och hela världen förändrades. Inte minst Danmark.
Dansk Folkeparti bildades 1995 som en utbrytning ur Framskridspartiet. Ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna bildats ur olika rasistiska partier och grupperingar.
1998 fick partiet 7,4%, 2001 12 %.
Enligt väljaropinionen är partiet just nu största parti med 21,2%.

De två kvinnorna fortsätter att berätta om Danmark som förändrats.
Nu bosatta i Köpenhamn.
De berättar om den öppna misstron och om det, av  politikerna stödda eller accepterade föraktet.
Om hur "vi mot dom" vuxit fram. Hur ingen längre var gemytlig eller nyfiken.
Den yngre kvinnan berättade om hur det finns unga människor, födda i Danmark, som aldrig kommer tillåta sej känna sej som danskar.
De har aldrig varit någon "liten pralin" som det gullats med och nyfiket frågats kring.

Politiken i Danmark har efter Dansk Folkeparti normaliserat rasismen.
De andra partierna har anpassat sej efter dem istället för tvärtom.
För de konservativa och liberala krafterna. Nu på senare år även Socialdemokraterna.
En statsvetare berättade om att det för något år sedan varit flera attacker mot muslimska kvinnor.
De hade blivit trakasserade och slagna, gäng hade dragit av dem deras slöja.
Då hade den socialdemokratiska partiledaren yttrat sej och mer eller mindre sagt att
"Antingen anpassar man sej och blir dansk eller så drar man därifrån eller så får man ha förståelse för att man blir trakasserad."
Över lag pratas det sällan el aldrig i vårt grannland om något positivt med invandringen.
Det pratas bara problem och begränsningar.
Precis som inom Sd tycker man på bred front i Danmark att invandrare skall anpassa sej.
Inte bara integreras utan assimileras. Det vill säga överge sin kultur, sin religion, sin identitet.
I somras hade det anordnats en demonstration i vilken alla danska muslimer starkt uppmanades att delta för att uttrycka sin avsky över IS.
Den yngre kvinnan hade gått. Men väl i demonstrationen hade hon ställt sej och sina vänner frågan
"Är det inte nåt sjukt med att vi uppmanas/ tvingas göra det här? Varför skulle inte vi ta avstånd från mord och terror? Varför är inte det självklart?" 

I Sverige har vi måhända andra traditioner av att ta emot folk på flykt.
Vi har stått upp mot rasismen längre än många andra Europeiska länder och jämfört med våra grannländer.
Men vi bär på intet sätt immunitet. Demokrati och mänskliga rättigheter måste gång på gång på gång vara beredda att försvaras.
Sverigedemokraterna ÄR ett nyfascistiskt parti. Men det spelar ingen roll hur mycket "bevis" som läggs fram för det eller hur många debatter som förs. Det spelar ingen roll hur ofta deras siffror å deras statistik slås tillbaka som felaktig eller hur många gånger deras företrädare och fotfolk gör bort sej.
Sverigedemokraterna vet förstås om vilken politik de för och vad som är deras mål.
Många av deras väljare är rasister el ignoranta över att partiet "oxå" är främlingsfientligt el dumma i huvudet.
Det är de som är oinsatta, de som har proteströstat, de som lockats av Åkessons lugna stämma som vi ev kan vinna över. Vi som fortfarande tror på demokrati och allas lika värde. Vi som inte vill ha ett "vi och ett dom" som i Danmark.
Framförallt behöver vi mobilisera alla de som inte orkar/ vill/ tycker det är någon idé att rösta.
Det handlar om vårt land, våra barn och barnbarns framtid och hur vi som nation vill identifiera oss och uppfattas!

Puss/ Asta

Asta om gudstro

 

Jag fick några spännande frågor ändå från några av mina läsare. Än är det inte försent om du undrar något... det är det ju för övrigt aldrig... det allvetande oraklet Asta finns alltid till er tjänst. :)

Nina skrev så här:
Min fråga rör religion -har läst tidigare att du tror på Gud men du har inte specificerat en särskild religion så antar att du har din egen tolkning... Hur ser du på religion i dagens samhälle? Gör religion egentligen någon nytta i dagens samhälle eller ställer den mest till med bekymmer? Då pratar vi islam/kristendom/katolicism/hinduism/buddhism - alla religioner...

Jag har i hela mitt liv varit en sökare...
Funderat mycket på "De stora frågorna" i livet.
Varför är vi här? Vad är meningen med våra liv? Vad händer efter döden? Kommer de göra fler säsonger av "Bonde söker fru" Finns Gud? Existerar det någon högre mening?
Jag är andlig och öppen till mitt sinnelag men oxå en realist av stora mått vilket krånglar till det för mej.
Min Gudstro bygger mer på en önskan om att det finns en Högre makt som ser efter oss än en övertygelse om att så är fallet.

I olika perioder har jag tyckt mej komma närmare Gud. I perioder har jag också arbetat hårdare för att göra det. Jag kan känna avund på de som är djupt troende, som alltid har någon att förlita sej på.
Det verkar så tryggt och mysigt... i synnerhet för en trygghetsknarkare som jag.
Men så kommer min realistiska och analyserande sida in och förstör emellanåt.
När jag inte får ihop det...
Hur mycket ont som drabbar människan i världen. I synnerhet kvinnor och barn.
Om Gud ser allt detta men låter det ske är han då god?
Om Gud ser men inte kan göra något är han då allsmäktig?
Det teologiska problemet är svårt att få ihop för mej som för så många andra.

Ändå kan jag ibland känna en närvaro. En tröst.
I riktigt oroliga och svåra situationer har jag... opåkallat utan att ha bett eller tänkt på Gud... känt det som att "något" tar mej i sin famn och jag blir lugn. "Något" har lovat mej att det ska gå bra eller att jag åtminstone kommer att klara av det.
Jag kan inte riktigt beskriva, men det är en väldigt stark och påtaglig känsla.
I sådana stunder så har det känts självklart att det är Guds närvaro.
Att Guds uppgift av någon anledning inte är att förändra eller påverka det som sker här på jorden... gott och ont... men att han håller oss i handen och leder oss igenom.

Min Gud bryr sej inte om ifall man går i kyrkan.
Han bryr sej sannerligen inte om vilken nationalitet eller sexuell läggning du har.
Min Gud ser din strävan och dina handlingar.
Alla religioner har samma Gud. Det är bara olika tolkningar.
Men för mej är just kristendomen en så vacker tolkning då det är förlåtelsens tro.
Jesus dog på korset för din och för min skull.
Så älskade Gud människorna att han offrade sin egen son.
Så vad vi än gör, hur vi än i vår strävan misslyckas, vad än våra tillkortakommanden är så är vi förlåtna.
För mej är det så vackert. Så tröstande.

Jag tror inte Gud bryr sej om hur gärna du vill ha grannens bil (eller om du suktar efter hans hustru) i hemlighet. Jag tror Gud inte har tid med att banna dej över hur ofta du ber eller om du stoppar in ett smakprov i affären när du handlar lösgodis.
Jag tror Gud bryr sej om hur väl du förvaltat ditt liv. Hur du har älskat. Hur du har arbetat med dej själv och dina demoner.
Det finns ingen plats som är Helvetet... helvetet bär vi alla inom oss. Bara vi kan begränsa det och mata de goda sidorna hos oss själva. En dag får vi kanske svara för de valen vi gjort i livet. Eller de val vi inte har gjort.
Gud kommer alltid, oavsett, förlåta oss.

Krig som uppstår i Guds namn...
Religion orsakar inga krig. Det är människor som gör det. Fattigdom. Utbildningsbrist. Orättvisor. Fanns inga religioner så skulle människor kriga av andra orsaker. Det finns ingen religion som rättfärdigar övergrepp. Både bibeln och koranen tolkas av människor.

Jag tror att behovet av att tro på Gud kommer att bestå.
Människor kommer alltid att söka en djupare mening och större svar.

Puss/ Asta