Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos.

Ja men precis som rubriken säger... Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos. En hotande diagnos. En svår sjukdom.
Jag har alltid sagt det... tänkt det... för man har ju mött en å annan människa i sitt liv med livshotande sjukdom, både på jobbet och i det privata, och många är så fruktansvärt modiga.
Stridslystna rent av.

Jag minns när min vän Lena fick cancer och läkaren gick igenom behandlingen med henne. Den skulle bli tuff. Hon skulle avmagra. Kräkas. Tappa håret. Bli förlamande trött.
Lena var ensamstående mamma till tre barn och trettiotre år och gissa vad hon sa?
Bring it on! Kom igen bara! Ge mej skiten, jag ska besegra det här, jag KAN INTE DÖ!
Och hon avmagrade. Hon kräktes. Hon tappade allt hår. Hon blev förlamande trött. Men hon hytte ändå med näven åt cancerjäveln och upprepade "Kom igen då!"
Lena besegrade cancern. Trodde vi. Hon besegrade den ett tag och sen kom den tillbaka. Hon slogs lika tappert. Tog ännu mer stryk. Hade upptill det första svåra smärtor. Sår som inte läkte. Kunde inte gå.
Cancern vann. Beskedet om palliativ vård kom, alltså vård i livets slutskede.
Uppriktig och rak information om att "ordna det för sina barn."
Men inte ens då gav hon sej hän åt självömkan.
"Varför du?" grät jag. "Det är orättvist!"
"Varför inte jag" svarade hon. "Vem är mer värd att få det?"

Jag skulle aldrig kunna vara sån där.
Så där stridslysten, tapper och modig. Så där ödmjuk inför nyckfullheten i livets villkor. Åtminstone tror jag inte det.
Det finns så mycket skuldbeläggande kring det där, det har jag oxå sett både som närstående och som sjukvårdspersonal.
Så stora krav och förväntningar på människor med potentiellt dödliga diagnoser om att kämpa, slåss, tro.
"De som har en optimistisk syn klarar sej"
Tack som fan för den.
Eller som Lena fick höra. "Du måste be. Gud låter inte en småbarnsmamma  som tror på honom dö." Detta var några veckor innan hon faktiskt gjorde det... dog. Hon hade försonats med att dö. Med det ofattbara att inte kunna finnas och skydda sina barn. Hon hade försonats.
Jag ville slå personen som sa det hårt i ansiktet.
Lena bad mej oxå... nej inte om att slå men sätta ner foten...
"Få henne att sluta. Jag orkar inte höra sånt mer. Det är nog nu. Jag SKA dö."
Och dog gjorde hon. Trots att hon var trettiofyra år. Trots att hon hade tre barn med usla fäder och en socialtjänst som sket fullständigt i vad hon önskade för sina barn. Trots att hon var en fighter av guds nåde och att vi nog alla bett till högre makter för henne.

Jag hade en annan vän. Hon var oxå småbarnsmamma, bara fyrtio år och oxå hon en kämpe av rang. Hon ägnade hela sitt sista år, som hon visste var hennes sista, att mellan behandlingarna som gjorde henne skallig, trött, rörelsehindrad att resa och skapa minnen åt barnen och mannen. Hon gick på quiss med vännerna fram till alldeles på slutet. Hon hade till å med en stor fest när hon fyllde 40 för att "fira livet" nån månad innan hon dog.
Nina min Nina. Så modig. Så galet stark.

Jag skulle aldrig kunna vara sån. Jag tror inte det. Jag har inte det i mej.
Jag skulle bli panikslagen, deprimerad, livrädd och handlingsförlamad.
Jag har beställt av Gud som jag till vardags inte ens tror på att få dö i sömnen när jag är ish 87. Jag är ju för fan en dramqueen av lite magkatarr.

Puss/ Asta