Döden och karma

Efter min senaste läsupplevelse "Dålig karma", se inlägget nedan, känns det naturligt att fundera lite på det här med bokens huvudteman. Döden å karma.
Vad tror ni?

Är det möjligt att återfödas som myra om man gjort riktigt taskigt ifrån sej i sitt senaste människoliv?
Det kanske låter lite lockande att tänka så, åtminstone om du betraktar dej som en god människa (vad det nu är?!) Det kan kanske även uppfattas som inspirerande, som ett högre syfte att göra gott ifrån sej i livet.
Men innebär det i så fall att alla som lider har förtjänat det på något sätt och alla som har det förbannat bra just nu belönas?
Njä. Jag tror inte riktigt på den där... du blir som du lever teorin som Buddisterna tror.

Flera liv då? Att vi återföds, kanske inte efter förtjänst utan efter slumpen eller någon gudomlig försorg?
Många människor tror ju på det där mer eller mindre vagt. Många människor har vittnat om diffusa minnen från tidigare liv, deja vu. Det finns medier som ägnar sej på heltid åt att hjälpa människor minnas eller komma över sina ärr från tidigare liv.
Jag vet inte...
Jag tror det finns en jävla massa lurendrejeriare, minst 999 på 1000 medier, men att alla ljuger vill jag låta vara osagt.
Jag tror att det finns en väldig massa som vi människor inte förstår oss på eller kan se å uppfatta.
Sen om jag VILL leva ännu ett liv låter jag vara osagt.
Visst gillar jag livet, jag är inte alls suicidal på något sätt, men sååå jäkla roligt att jag vill göra om det vet jag inte om jag tycker det är. 
Å varför skulle jag nästa gång ha turen att födas i Sverige?
Nästa gång kanske det blir i som flicka i Pakistan och det verkar inte allt för lattjo.
Eller som liten gosse rakt in i en Sverigedemokratisk familj i Upplandsväsby?
Nej, det räcker bra med detta livet. Som gärna får bli långt å friskt.

Tanken med karma i livet som pågår tilltalar många av oss.
"Karma is a bitch" å "What goes around comes around."
Alltså att människor får vad de förtjänar av någon form av slump.
Den som är elak får på något vis under livets gång smaka på sin egen medicin.
Tyvärr tror jag inte att det fungerar.
Om det finns ett eller annat som talar för karma så finns det desto mer som talar för tesen att "Livet är jävligt orättvist-punkt slut!"
En del människor drabbas av allt möjligt elände. Sjukdomar, död, sorger och bedrövelser och andra seglar genom livet med kanske en skilsmässa som värsta prövning.

Ja, det var mina fredagstankar om döden å gudomlig rättvisa det. Hur ser dina ut?

Puss/ Asta 

Jag tror jag tror på sommaren.

 

Jag känner på mej att detta kommer att bli den bästa sommaren på mycket länge.
Kanske rent av någonsin...
Jag ser sällan fram emot sommaren så där jätte mycket, eftersom den innebär att jag är så sjuk i min astma, men i år så är det mer än en längtan.
Det är en tillförsikt.
Den bästa sommaren.
Jo, jag tror det.

Nu är jag inte ett dugg synsk så kom inte till mej å klaga i höst om det inte stämmer, men jag tror på en ganska varm sommar.
Jag tror att maj är si så där, rätt kylig.
I juni smäller det till med värmen och juli blir torr å varm å solig.
Det är helt enkelt lite payback time för vädergudarna.

Jag har en så lugn och glad känsla inuti mej angående sommaren.
Det är inte särskilt likt mej att våga tro så på framtiden men denna gång gör jag det och känner mej rätt så säker.
Jag ska ta tillvara på den, så som jag tagit tillvara på våren.
Jag ska vara ute mycket och greppa varje ögonblick.
Inte kravfyllt och pressande utan mer bejakande.
De små sakerna.
Min familj, min hund, mina vänner.
Havet, trädgården, stranden.
Å så barnbarnet så klart.

Nu är det inte så lång tid kvar.
Jag längtar jätte mycket.
Fysiskt mycket.
Jag vill doppa min näsa i den där lilla hjässan, snusa på den där lilla nacken, känna med läpparna över fjunen och andas in... fyllas av... att det här är mitt.
Mitt barnbarn.
Min lycka.
Mitt att skämma bort och ge viktiga pusselbitar till en lycklig barndom.

Jag tänker blanda min almanacka med roliga saker och lediga dagar.
Hur mycket jag än uppskattar roliga aktiviteter så trivs jag ändå bäst här hemma.
Gottfrids första sommar som "stor."
Jag hoppas på långa kvällspromenader och svalkande dopp.
Hur mycket jag än saknar Märta så är det så skönt med en hund som Gottfrid.
En hund som är positiv till sin omgivning, som man kan ta med sej.
Funderar på om jag ska våga ställa ut honom i sommar?
Jag har ingen aning om hur han reagerar bland så mycket människor och hundar och jag kan ingenting om hur man uppför sej i en utställningsring men det vore roligt. Kanske?

Student.
Barnbarn.
Semester i juli.
Gyllene tider konsert
Köpenhamn
Cypern
Å alla guldstunder där emellan.
Det blir bra tror jag.

Längtar ni efter sommaren och har ni planerat nåt speciellt?

Puss/ Asta

Duktig idiot

 

Jag måste säga att jag är en lydig patient.
Eller en "duktig idiot."
Hur som helst gör jag som jag blir tillsagd.

Jag ställde klockan på nio.
Duschade. Satte på mej smink.
Ni ser det på bilden va om ni tittar noga.
Visst ser jag halvfräsch ut?
Ja, men J Ä M F Ö R E L S E V I S  så gör jag väl det.

Åt två mackor. Med pepparsalami.
Jag äääälskar korv i alla former, särskilt kryddstarka.
Drack kaffe.
Tog på mej en jäkla massa kläder å gick ut i denna vintervärld med min hund.
Det är vackert med all snö.
I den mörka himlen sprack solen igenom och i lurarna sjung Coldplay "Fix you" för mej och plötsligt kände jag mej nästan glad. Nästan lite hoppfull.
Och Gottfrid... så glad å lydig å snäll.
Vilken glädje han är den pojken.
Vilken skatt.

Känslan av att ha varit på bottnen och att simma uppåt igen.
Mot ljuset. Mot livet.
Känslan som jag saknat sista tiden... tillförsikt.
Att lita på att det onda kommer att göra mindre ont, att livet kommer att bli snällt igen, att jag bärs fram och inte är ensam.
Visst, visst... det kommer sämre stunder igen, det är jag övertygad om, men här och nu så finns det ett hopp.

Puss/ Asta

Asta om gudstro

 

Jag fick några spännande frågor ändå från några av mina läsare. Än är det inte försent om du undrar något... det är det ju för övrigt aldrig... det allvetande oraklet Asta finns alltid till er tjänst. :)

Nina skrev så här:
Min fråga rör religion -har läst tidigare att du tror på Gud men du har inte specificerat en särskild religion så antar att du har din egen tolkning... Hur ser du på religion i dagens samhälle? Gör religion egentligen någon nytta i dagens samhälle eller ställer den mest till med bekymmer? Då pratar vi islam/kristendom/katolicism/hinduism/buddhism - alla religioner...

Jag har i hela mitt liv varit en sökare...
Funderat mycket på "De stora frågorna" i livet.
Varför är vi här? Vad är meningen med våra liv? Vad händer efter döden? Kommer de göra fler säsonger av "Bonde söker fru" Finns Gud? Existerar det någon högre mening?
Jag är andlig och öppen till mitt sinnelag men oxå en realist av stora mått vilket krånglar till det för mej.
Min Gudstro bygger mer på en önskan om att det finns en Högre makt som ser efter oss än en övertygelse om att så är fallet.

I olika perioder har jag tyckt mej komma närmare Gud. I perioder har jag också arbetat hårdare för att göra det. Jag kan känna avund på de som är djupt troende, som alltid har någon att förlita sej på.
Det verkar så tryggt och mysigt... i synnerhet för en trygghetsknarkare som jag.
Men så kommer min realistiska och analyserande sida in och förstör emellanåt.
När jag inte får ihop det...
Hur mycket ont som drabbar människan i världen. I synnerhet kvinnor och barn.
Om Gud ser allt detta men låter det ske är han då god?
Om Gud ser men inte kan göra något är han då allsmäktig?
Det teologiska problemet är svårt att få ihop för mej som för så många andra.

Ändå kan jag ibland känna en närvaro. En tröst.
I riktigt oroliga och svåra situationer har jag... opåkallat utan att ha bett eller tänkt på Gud... känt det som att "något" tar mej i sin famn och jag blir lugn. "Något" har lovat mej att det ska gå bra eller att jag åtminstone kommer att klara av det.
Jag kan inte riktigt beskriva, men det är en väldigt stark och påtaglig känsla.
I sådana stunder så har det känts självklart att det är Guds närvaro.
Att Guds uppgift av någon anledning inte är att förändra eller påverka det som sker här på jorden... gott och ont... men att han håller oss i handen och leder oss igenom.

Min Gud bryr sej inte om ifall man går i kyrkan.
Han bryr sej sannerligen inte om vilken nationalitet eller sexuell läggning du har.
Min Gud ser din strävan och dina handlingar.
Alla religioner har samma Gud. Det är bara olika tolkningar.
Men för mej är just kristendomen en så vacker tolkning då det är förlåtelsens tro.
Jesus dog på korset för din och för min skull.
Så älskade Gud människorna att han offrade sin egen son.
Så vad vi än gör, hur vi än i vår strävan misslyckas, vad än våra tillkortakommanden är så är vi förlåtna.
För mej är det så vackert. Så tröstande.

Jag tror inte Gud bryr sej om hur gärna du vill ha grannens bil (eller om du suktar efter hans hustru) i hemlighet. Jag tror Gud inte har tid med att banna dej över hur ofta du ber eller om du stoppar in ett smakprov i affären när du handlar lösgodis.
Jag tror Gud bryr sej om hur väl du förvaltat ditt liv. Hur du har älskat. Hur du har arbetat med dej själv och dina demoner.
Det finns ingen plats som är Helvetet... helvetet bär vi alla inom oss. Bara vi kan begränsa det och mata de goda sidorna hos oss själva. En dag får vi kanske svara för de valen vi gjort i livet. Eller de val vi inte har gjort.
Gud kommer alltid, oavsett, förlåta oss.

Krig som uppstår i Guds namn...
Religion orsakar inga krig. Det är människor som gör det. Fattigdom. Utbildningsbrist. Orättvisor. Fanns inga religioner så skulle människor kriga av andra orsaker. Det finns ingen religion som rättfärdigar övergrepp. Både bibeln och koranen tolkas av människor.

Jag tror att behovet av att tro på Gud kommer att bestå.
Människor kommer alltid att söka en djupare mening och större svar.

Puss/ Asta

Breaking up with god

... är en himla bra låt med The Ark tycker jag.
Den får mej osökt, varje gång, att tänka på när jag själv låg i skilsmässa med Gud.

Jag kommer inte från en troende familj.
Men det var ändå så att jag som barn gick i kyrkans barntimma och att vi fick läsa "Gud som haver" innan vi skulle sova. Jag hade en barnbibel hemma med bilder från klassiska berättelser.
Man kan väl säga att jag fick en kristen fostran även om vi sällan gick i kyrkan eller talade om Gud.

Jag har i hela mitt liv varit en sökare.
Sökandet har varit intensivare vissa perioder, mer slumrande andra men det har alltid funnit där.
Inte bara rört sig kring Gud och kristendom utan andlighet i stort.
Som så många andra har jag bett regelbundet till Gud i perioder men kanske framförallt när jag varit rädd och på något vis känt mig hotad.
Säker på att Gud finns har jag aldrig egentligen varit. Helt övertygad.

Men det konstiga är, att när en av mina allra närmaste vänner blev sjuk då för 8 år sedan i en sjukdom med usel prognos och sedan dog och efterlämnade tre små barn efter sej så blev jag rasande på Gud.
Jag talade väldigt mycket till honom i samband med det.
Svor.
Informerade honom om att han kunde fara å flyga. Att jag inte var intresserad av en Gud som kunde låta en så ung levnadsglad, god människa dö och lämna tre barn till en osäker framtid.
Jag bröt upp med Gud.
Å jag har...märkligt nog... aldrig varit så säker på Guds existens som då när jag var rasande.

Så småningom kom insikten till mig. En dag när jag låg och vilade på sängen å tänkte på annat dök den upp bara så där... Gud kan inte förhindra att ont sker, men Gud kan ta dig i handen och hjälpa dig igenom.
Så... vi är sams nu igen. Jag och Gud.
Om han finns, Vilket jag tror och hoppass.

Puss/ Asta