Att tämja Mr Latmask

Okej. Så löpning är billigt, tillgängligt och bra för kroppens alla muskler.
Det hjälper hjärnan med inlärning, koncentration och minne.
Det höjer förmågan att hantera stress och det är en fantastisk medicin mot ångest å depression.
Och ändå. Ändå är det så jäkla svårt, både att börja å att hålla i.
I mitt fall handlar det om att tämja Mr Latmask och DET är verkligen inte enkelt.
Honom har jag varit gift med i ett helt liv.

Här är min Mr Latmask vanligaste undanflykter till att springa...

Det är för varmt

Det är för kallt

Det regnar

Det blåser

Jag behöver vila

Hunden måste ut

Jag hinner inte

Jag har jobbat

Jag ska jobba

Jag orkar inte tvätta håret igen

Håller jag inte på att bli sjuk?

Jag måste se det här viktiga på tv.

Jag måste skriva ner det där viktiga blogginlägget medan jag har det i huvudet. 

Leka? Ville du leka Noah? Ja, men vad kan vara viktigare? 

Imorgon. Det passar bättre i morgon. 

Nästa vecka. Då jävlar.  

Jag håller verkligen inte med Paulo Roberto i särskilt mycket men som han säger, om man bara ska springa när vädret är vackert och allt känns tipp topp då blir det inte många tillfällen.

Ibland är Latmasken lite listigare och använder mer slipade argument, typ...

Men alltså, du vet ju oxå att du egentligen springer för att bli smal å snygg. Har du verkligen inte kommit längre? Varför är det så viktigt?

Du kommer ändå att sluta snart. Du håller ju inte i någonting i längden, du har världsrekord i konsten att tappa motivationen. 

Hur gammal är du? 48? Snart kan du inte springa mer i alla fall. Du skulle börjat för tjugo år sedan. 

Just i dag är jag stark. Just idag står det Asta- Latmasken 7-0.

Puss/ Asta

Det är en resa

Mer om det här med att vara sin egna bästa kompis.
Har du tänkt på att dina tankar är ett samtal med dej själv?
Så är det ju och alla tankar som inte är snälla och som du inte skulle säga till en annan människa du tycker mycket om ska du inte heller säga till dej själv.

Ja, förlåt att jag tjatar men det är ju det att jag tränar på detta.
Hela tiden.
När jag är pepp och högmotiverad så klarar jag av vad som helst.
Banta, träna, sluta med någon last osv.
Det är nästan så att det blir enklare ju hårdare det är.
Jag är väldigt mycket en "allt eller inget tjej."
Att påbörja saker... vad som helst... är lätt under hög motivation. Det tror jag många håller med mej om.

Men sen...
När det börjar bli vardag, när det kommer bakslag, när det inte är så kul längre då har jag inte alls det lika enkelt. Då smyger sej tvivlen in, den där lilla rösten som säger att det inte är någon big deal att skita i att springa, vrålmoffa i sej en påse chips istället för lunch eller vad det nu må vara.
Den där hånfulla lilla stämman inombords som påminner mej om att det inte gått något vidare med andra åtaganden jag gjort.
Den lilla raringen tänker jag drämma till rakt på näsan nästa gång hon börjar viska!
Den rösten hade jag inte låtit komma till tals mot en annan polare.

Denna veckan har jag varit ledig ända sedan tisdags kväll.
Jag har haft massor av tid till promenader, Noah mys, Gottestunder, middagslurar, läsning och löpning. Jag har skrapat ihop över 28 km sammanlagt och det är bra (jag ska sluta säga "bra för att vara mej" för i den kommentaren finns det något förminskande.)
Jag lägger ingen press på mej själv att det ska vara så varje vecka, det kommer jag inte att hinna när jag jobbar och löpningen skall vara/ bli helt och hållet lustfylld. Kvalitetstid för mej själv.
Jag är inte helt och hållet där än men på väg.
Det tar lång tid att etablera en vana men just vanan är mitt främsta mål, inte distans eller tid.

Det är så lätt att falla tillbaka.
Att snegla åt den där jäkla vågen, att göra en mental high five för att jag ätit lite under dagen, att nypa sej i den där valken.
Jag försöker att inte döma mej själv för hårt för det heller.
Om jag fram tills alldeles nyligen tänkte hundratals snarstuckna tankar mot mej själv är det inte konstigt om ett tiotal trillar igenom fortfarande.
Jag kompenserar det genom att ösa över mej själv beröm, genom att tänka på mina framsteg och säga att jag är frisk, stark å duger.

Men det är en resa.

Puss/ Asta