Normativ bipoläritet

Ahh, jag vet.
Jag är så antingen eller.
Allt är underbart eller för jävligt.
Jag är ingen mellanmjölksperson även om jag önskar det.
Jag minns att en psykolog sa det en gång. Att jag inte på riktigt vill förändra mitt liv. För utan de här djupa dalarna skulle inte topparna finnas.
Kanske är det så.

Livet är så jäkla bra just nu. Just idag och sedan rätt länge.
När det är bra kan jag inte minnas om det varat dagar eller månader, samma sak när det är hemskt. Men 2020 har hittills känts så bra.

Jag följer min gameplan.
Jag äter, sover (oftast bra), tränar, vistas mycket utomhus, mår bra i flertalet av mina relationer. Jag är mindre förbannad. Mer sällan ängslig.
Att det varit bra "ett tag" märks på flera sätt.
Jag orkar läsa på ett mer närvarande sätt.
Jag orkar se filmer och serier på samma sätt.
När jag har sämre perioder så orkar jag inte riktigt och även när jag gör det är det inte med själ å hjärta på samma vis.
Jag ser det fina i min omgivning.
Ni vet... ett vackert ljus, en vacker vattenpöl. Jag hör vågskvalpet. Jag såg en humla idag och skrattade högt. Blir så där jobbigt mindfulness.
Och jag orkar lyssna på skvalmusik. Det är nästan första tecknet när jag inte mår bra att jag bara inte klarar skvalmusik, att det kryper under huden.
Nu spelar jag... och sjunger med... i Mix Megapols låtar på hög volym.

Och det där kan vända imorgon för som sagt... toppar och dalar.
Nån form av normativ bipoläritet.
Så vi njuter av idag.

Ta hand om er.

Puss/ Asta

Det är en resa

Mer om det här med att vara sin egna bästa kompis.
Har du tänkt på att dina tankar är ett samtal med dej själv?
Så är det ju och alla tankar som inte är snälla och som du inte skulle säga till en annan människa du tycker mycket om ska du inte heller säga till dej själv.

Ja, förlåt att jag tjatar men det är ju det att jag tränar på detta.
Hela tiden.
När jag är pepp och högmotiverad så klarar jag av vad som helst.
Banta, träna, sluta med någon last osv.
Det är nästan så att det blir enklare ju hårdare det är.
Jag är väldigt mycket en "allt eller inget tjej."
Att påbörja saker... vad som helst... är lätt under hög motivation. Det tror jag många håller med mej om.

Men sen...
När det börjar bli vardag, när det kommer bakslag, när det inte är så kul längre då har jag inte alls det lika enkelt. Då smyger sej tvivlen in, den där lilla rösten som säger att det inte är någon big deal att skita i att springa, vrålmoffa i sej en påse chips istället för lunch eller vad det nu må vara.
Den där hånfulla lilla stämman inombords som påminner mej om att det inte gått något vidare med andra åtaganden jag gjort.
Den lilla raringen tänker jag drämma till rakt på näsan nästa gång hon börjar viska!
Den rösten hade jag inte låtit komma till tals mot en annan polare.

Denna veckan har jag varit ledig ända sedan tisdags kväll.
Jag har haft massor av tid till promenader, Noah mys, Gottestunder, middagslurar, läsning och löpning. Jag har skrapat ihop över 28 km sammanlagt och det är bra (jag ska sluta säga "bra för att vara mej" för i den kommentaren finns det något förminskande.)
Jag lägger ingen press på mej själv att det ska vara så varje vecka, det kommer jag inte att hinna när jag jobbar och löpningen skall vara/ bli helt och hållet lustfylld. Kvalitetstid för mej själv.
Jag är inte helt och hållet där än men på väg.
Det tar lång tid att etablera en vana men just vanan är mitt främsta mål, inte distans eller tid.

Det är så lätt att falla tillbaka.
Att snegla åt den där jäkla vågen, att göra en mental high five för att jag ätit lite under dagen, att nypa sej i den där valken.
Jag försöker att inte döma mej själv för hårt för det heller.
Om jag fram tills alldeles nyligen tänkte hundratals snarstuckna tankar mot mej själv är det inte konstigt om ett tiotal trillar igenom fortfarande.
Jag kompenserar det genom att ösa över mej själv beröm, genom att tänka på mina framsteg och säga att jag är frisk, stark å duger.

Men det är en resa.

Puss/ Asta