Det är en resa

Mer om det här med att vara sin egna bästa kompis.
Har du tänkt på att dina tankar är ett samtal med dej själv?
Så är det ju och alla tankar som inte är snälla och som du inte skulle säga till en annan människa du tycker mycket om ska du inte heller säga till dej själv.

Ja, förlåt att jag tjatar men det är ju det att jag tränar på detta.
Hela tiden.
När jag är pepp och högmotiverad så klarar jag av vad som helst.
Banta, träna, sluta med någon last osv.
Det är nästan så att det blir enklare ju hårdare det är.
Jag är väldigt mycket en "allt eller inget tjej."
Att påbörja saker... vad som helst... är lätt under hög motivation. Det tror jag många håller med mej om.

Men sen...
När det börjar bli vardag, när det kommer bakslag, när det inte är så kul längre då har jag inte alls det lika enkelt. Då smyger sej tvivlen in, den där lilla rösten som säger att det inte är någon big deal att skita i att springa, vrålmoffa i sej en påse chips istället för lunch eller vad det nu må vara.
Den där hånfulla lilla stämman inombords som påminner mej om att det inte gått något vidare med andra åtaganden jag gjort.
Den lilla raringen tänker jag drämma till rakt på näsan nästa gång hon börjar viska!
Den rösten hade jag inte låtit komma till tals mot en annan polare.

Denna veckan har jag varit ledig ända sedan tisdags kväll.
Jag har haft massor av tid till promenader, Noah mys, Gottestunder, middagslurar, läsning och löpning. Jag har skrapat ihop över 28 km sammanlagt och det är bra (jag ska sluta säga "bra för att vara mej" för i den kommentaren finns det något förminskande.)
Jag lägger ingen press på mej själv att det ska vara så varje vecka, det kommer jag inte att hinna när jag jobbar och löpningen skall vara/ bli helt och hållet lustfylld. Kvalitetstid för mej själv.
Jag är inte helt och hållet där än men på väg.
Det tar lång tid att etablera en vana men just vanan är mitt främsta mål, inte distans eller tid.

Det är så lätt att falla tillbaka.
Att snegla åt den där jäkla vågen, att göra en mental high five för att jag ätit lite under dagen, att nypa sej i den där valken.
Jag försöker att inte döma mej själv för hårt för det heller.
Om jag fram tills alldeles nyligen tänkte hundratals snarstuckna tankar mot mej själv är det inte konstigt om ett tiotal trillar igenom fortfarande.
Jag kompenserar det genom att ösa över mej själv beröm, genom att tänka på mina framsteg och säga att jag är frisk, stark å duger.

Men det är en resa.

Puss/ Asta

Tankens kraft å nya mantran

Jag tror mycket på tankens kraft och på att upprepa budskap för sej själv och andra för att tillslut göra dem till sanningar och jag har skrivit om det många gånger förut.
Faktum är att det finns studier på att fram för allt flickor och kvinnor håller på med det hela tiden.
Säger till sej själva att de är fula, tjocka, gamla, inte duger.
Förhoppningsvis säger vi det inte rakt ut. Inte "Du är ful" hundratals gånger men vi noterar en grå utväxt här, en valk där, ett tillkortakommande här och tomma tuttar där. Vågen visar på plus och huden känns slapp kring ögonen. Vi äter chokladkakan vi inte tänkt och vi hoppar över en gympass vi planerat och dömer oss själva.
Vi säger det hundratals gånger per dag och till slut har det blivit en sanning.

Tankens kraft och upprepningarnas urgröpning i vårt medvetande är mäktigt.
När vi väl förstått det kan vi... med hårt jobb och mycket träning... använda det till vår fördel.
Jag tycker att jag har kommit en bra bit på vägen.
Jag är medveten och i samma sekund som jag tänker något nedsättande om mej själv reagerar jag oxå på det och korrigerar mej själv.
I perioder går det ganska lätt. I andra stunder faller jag tillbaka.

För några veckor sedan tog jag beslutet att ta det ett steg längre.
Det fick vara nog med att sträva efter att nå under 60 kg sträcket.
Vad är så magiskt med en viss siffra?
Gudarna ska veta att det hänger och dallrar lite överallt på mej och att jag utseendemässigt blivit "äldre" de senaste åren men jag tänker sluta... hör ni det, sluta!!! att hålla på å tjata på mej själv om det.
Just nu jobbar jag istället på att bli förälskad i mej själv och min kropp. Och det går ganska bra!
Den här kroppen har burit de fyra mest fantastiska människor jag känner.
Den här kroppen har under smärtor fött ut dem.
Den här kroppen har producerat världens bästa mat åt dem när de var små, i ungefär 2,5 år har jag ammat dem sammanlagt.
Den här kroppen har varit utsatt för rökning under en väldig massa år, skräpmat, alkohol och stillasittande och den har i princip alltid levererat ändå.
Jag har aldrig varit allvarligt sjuk. Aldrig skadad så att jag brutit något eller fått opereras.
Den här kroppen bär mej varenda eviga dag. Lungor ser bra ut, hjärtat ser starkt ut.
Den är ta me fan fantastisk och den skall inte utsättas för vikthån eller suckar något mer!
Det är slut med att stå upp på vågen varje måndag och tillfälligt glädjas/ sucka besviket.
Slut på att klä sej i för små kläder, låga tajta jeans som skär in och som "ska göra det så jag påminns om hur tjock jag är." Slut på dåligt samvete för att jag stoppar mat i munnen. Slut!
För varje negativ tanke om mej själv, min kropp å mitt utseende så upprepar jag detta.
Mitt nya mantra.

Jag ska bli stark.
Utifrån och in ska jag bli stark.
Samma envetna, upprepande skall användas till detta nu.
Min kropp är fantastisk, jag är stark, jag ska bli starkare.
Inte för att bli snygg, för att hålla, för att hylla denna kropp som dag ut å dag in sliter för mej.

Du är oxå fin!
Å även om det låter som en klyscha så är hälsan absolut allt.
Skönhet är förgängligt. En vikt, en figur, en kondition lika så.
In the end... är hälsan allt.
Var stolt över dej själv!

Puss/ Asta

Om att gå vilse i sin hjärna

 

"Det hela började med att jag blev förälskad i en person som inte blev det i mej. Det har hänt förr. Men den här gången blev jag så oerhört förvånad." 

Så börjar Sarah Maya Jackson sin föreställning "Efterrätt- om att gå vilse i sin egen hjärna och hitta ut igen" som vi fick åtnjuta på fackkursen igår.
Utklädd och låtande som Mona Sahlin tog denna kvinna och hennes ord mej med storm. Jag blev... helt betuttad och hennes skådespel, pjäsen, väckte så oerhört mycket tankar hos mej.
Det var fniss mest hela tiden, ett å annat skratt och däremellan helt knäpptyst och djupt eftertänksamt. Andäktigt nästan. 

Kort kan man säga att Sarah Maya Jackson, på ett mycket humoristiskt sätt, fick oss att fundera över vår hjärna makt över oss. Vanans makt över hjärnan.
Hjärnan är snillrik och överlägsen alla jordens datorer.
Grenverket med sina celler, synapser och signalsubstanser fantastiskt.
Hjärnan formar sej utifrån vad vi övar på. Å så blir vi ännu bättre.
Om du tex spelar fiol mycket och för högerarmen upp å ner, upp å ner ett oändligt antal gånger så kommer den delen av hjärnan att tränas, bli ännu bättre, grenverket breder ut sej.
Saken är den att du behöver inte ens spela fiol alla de här timmarna, det räcker att du tänker på att du spelar fiol, att du föreställer dej fingrarna och armens arbete men låter hjärnan bromsa den där sista impulsen att röra armen.
Hjärnans grenverk växer och utvecklar sej ändå.

Det där är en pedagogisk bild. Tydlig. Lätt att förstå, inte sant?!
Tanken... tankens kraft... räcker för att bli bra å bättre å för att träna hjärnan till snabbare, kraftfullare impulser.
Men samma sak gäller alla tankar.
Om vi upprepat slår på oss själva och ältar dåliga saker...
Att vi inte klarar av, att vi inte duger till, att vi är fula/ tjocka/ gamla/ värdelösa/ omoraliska/ fega/ dåliga/ värdelösa så lär sej hjärnan det där med.
Hjärnan kan inte skilja på vilken träning som är bra för oss, dålig för oss i detta avseende.
Trots att jag arbetar inom vården och trots att jag gått i både traditionell och kognitiv terapi så har jag aldrig förstått att det här med att älta är precis så här logiskt och precis så här fysiologiskt.
Jag kan säga att JAG har tränat på att mentalt slå på mej själv och min hjärna är fruktansvärt bra på det vid det här laget.

Deprimerande, ja visst.
Men det fina i kråksången är att de goda tankarna fungerar precis likadant.
Å även om det är lika ovant, och obekvämt, som första gångerna man drar på sej löparskorna och stolpar iväg så GÅR det att lära sej bryta de här negativa tankarna.
Att ifrågasätta dem, var gång de dyker upp!
"Nej, varför var det omoraliskt? Vem bestämmer det? Varför var det inte bara djupt jävla mänskligt och om det är mänskligt å gäller andra... varför skulle det då inte gälla mej?"
Ja, tex.
Det går att träna sin hjärna att bryta det negativa och tänka det snälla.
Ju hårdare du övar... precis som med allt annat... ju duktigare blir din hjärna.
Ju snabbare arbetar cellerna genom sin signalsubstans på just detta.

Djupt fascinerande.
Hon sa nåt annat klokt oxå denna Sarah Maya Jackson. Hon sa att ältandet kräver fantasi och kreativitet. Det är fantasins mörka och geggiga baksidan. Eller andra sidan på myntet om man så vill.
Det fick mej att lite granna förlåta mej själv för att jag är en så ältande varelse.

Jag heter Asta Pastasson och jag är bra!
Jag är snygg, jag är empatisk, jag är klok, jag är en god mamma och vän.
Jag är värd precis det samma som alla andra människor.

God natt på er.

Puss/ Asta