Det är en resa

Mer om det här med att vara sin egna bästa kompis.
Har du tänkt på att dina tankar är ett samtal med dej själv?
Så är det ju och alla tankar som inte är snälla och som du inte skulle säga till en annan människa du tycker mycket om ska du inte heller säga till dej själv.

Ja, förlåt att jag tjatar men det är ju det att jag tränar på detta.
Hela tiden.
När jag är pepp och högmotiverad så klarar jag av vad som helst.
Banta, träna, sluta med någon last osv.
Det är nästan så att det blir enklare ju hårdare det är.
Jag är väldigt mycket en "allt eller inget tjej."
Att påbörja saker... vad som helst... är lätt under hög motivation. Det tror jag många håller med mej om.

Men sen...
När det börjar bli vardag, när det kommer bakslag, när det inte är så kul längre då har jag inte alls det lika enkelt. Då smyger sej tvivlen in, den där lilla rösten som säger att det inte är någon big deal att skita i att springa, vrålmoffa i sej en påse chips istället för lunch eller vad det nu må vara.
Den där hånfulla lilla stämman inombords som påminner mej om att det inte gått något vidare med andra åtaganden jag gjort.
Den lilla raringen tänker jag drämma till rakt på näsan nästa gång hon börjar viska!
Den rösten hade jag inte låtit komma till tals mot en annan polare.

Denna veckan har jag varit ledig ända sedan tisdags kväll.
Jag har haft massor av tid till promenader, Noah mys, Gottestunder, middagslurar, läsning och löpning. Jag har skrapat ihop över 28 km sammanlagt och det är bra (jag ska sluta säga "bra för att vara mej" för i den kommentaren finns det något förminskande.)
Jag lägger ingen press på mej själv att det ska vara så varje vecka, det kommer jag inte att hinna när jag jobbar och löpningen skall vara/ bli helt och hållet lustfylld. Kvalitetstid för mej själv.
Jag är inte helt och hållet där än men på väg.
Det tar lång tid att etablera en vana men just vanan är mitt främsta mål, inte distans eller tid.

Det är så lätt att falla tillbaka.
Att snegla åt den där jäkla vågen, att göra en mental high five för att jag ätit lite under dagen, att nypa sej i den där valken.
Jag försöker att inte döma mej själv för hårt för det heller.
Om jag fram tills alldeles nyligen tänkte hundratals snarstuckna tankar mot mej själv är det inte konstigt om ett tiotal trillar igenom fortfarande.
Jag kompenserar det genom att ösa över mej själv beröm, genom att tänka på mina framsteg och säga att jag är frisk, stark å duger.

Men det är en resa.

Puss/ Asta

Hys hopp om din inre skofetischist

 

Idag var jag hos världens finaste frisör. Senast jag klippte mej var i... oktober!!! när jag precis var hemkommen från Cypern. (Märkligt, Cypern känns som år å dar sen.)
Jag tog bara lite på topparna.
Kanske mot bättre vetande fortsätter jag att spara ut det. Vill se hur det känns långt.
I alla fall. Min frisör berättade att hon inte är speciellt förtjust i att köpa skor.
Hon är yngre än vad jag är och jag sa "ge det lite tid."
Jag tror jag var en helt vanlig skokonsument till för fem-sex år sedan kanske.
Sen hände nåt.
"Nåt" var kärleken till skor. Å till att äga många.

Tidigare idag var jag hos en läkare i grannstaden och då "passade jag så klart på" att titta in på Din Sko.
Hittade de här raringarna från Marco Tozzi som ihop med ett par sandaletter med lagom klack fick följa med hem.

Jo det blev lite dyrt. Särskilt eftersom jag var i bokhandeln och kom ut med kort och två pocketböcker oxå... och att jag hade frissanbesöket senare... men jag får helt enkelt vara värd det!
Jag skulle ju bli min egen bästa kompis ju, och en polare som köper presenter helt utan anledning en vanlig onsdag är väl schysst?! :)

Hittade och provade en jeansjacka på Gina Tricot (I stl 38 för 499 kr hint hint om några snälla barn vill lägga ihop till födelsedagspresent) men nej... jag kunde riktigt känna mannens stränga blick på mej så den hängdes tillbaka även om den var väldigt väldigt fin.

Vad blir kontentan av detta inlägget då?
Ja inte en aning.
Köp fler skor. Eller nåt.

Puss/ Asta

'"En sak att ändra på", en fråga från Nina.

 

En av mina absoluta favoritläsare (jag skulle lätt kunna bli polare med henne om inte avståndet var nååågot långt) är Nina. Hon ställde den sista frågan i mitt inlägg "Våga fråga." (Har du någon fråga eller nåt du undrar över är du självklart välkommen att fråga precis när som helst.) 

Om du fick ändra EN sak med dig själv (personlighet eller utseende), vad skulle det vara och vad skulle det få för följder? Eller skulle du rentav inte förändra nåt?

Uff.
Jag önskar att jag var en sån där 40+'are som satt här så där förnöjt. Som tryggt kunde låta allt mitt goda självförtroende och min skitsamma-å-ta-mej-för-vad-jag-é inställning förmedlas till alla er yngre läsare men så där ÄR jag inte riktigt.
Jag är inte där än. Det kommer säkert när jag fyllt 45 :)

Jag måste ändå säga att ni yngre skall inte ängslas. Trots min ofullständighet så är detta min bästa ålder. Mellan 40 å nu. Klart trevligare än att vara 20 år.
Jag har mer utstrålning, jag är smartare, snällare, en bättre förlorare.
Jag vågar säga ifrån, jag har gott självförtroende inom många områden, jag vinner större respekt och män verkar finna mej mer attraktiv än när jag var ung.
Om det nu är viktigt. (Tja, ganska... trots att jag är tant. Som sagt, inte där än.)

Lik väl finns det en massa saker som jag skulle vilja ändra på.
Jag skulle kunna skriva en så lång lista att ni inte skulle orka läsa den.
Jag kan den utantill. Jag talar nämligen om det för mej själv 100 gånger om dagen ungefär.

"EN sak" skriver Nina. Jag ska välja EN.
Då går väl de sladdriga låren bort.
De tomma tuttarna med.
Den bulliga magen.
Att håret får en grå utväxt på två veckor.
Till och med min astma går bort.
Min bristande karaktär... ja, hör å häpna.
Om jag skulle kunna förändra EN sak hos mej själv så vore det...

... Att bli en bättre bästa kompis till mej själv.
I det ligger så otroligt mycket. Den dagen jag lyckats med det så kommer jag att bli en långt mer harmonisk människa.
Jag ses av vissa som sträng/ hård mot andra. Jag är betydligt strängare mot mej själv.
Min allra högljuddaste kritiker. Min allra vassaste, mest sarkastiska röst. Min allra hånfullaste betvivlare.
Jag ställer ständigt en mängd krav på mej själv men det är alltid mina misslyckanden jag ältar. Det hade alltid gått att göra allting bättre.
Du som läser kanske tycker det låter sorgligt?
Patetiskt rent av?
Tyvärr tror jag att jag delar denna egenskap med massor av systrar där ute.
Med flertalet kvinnor.
Ni är kanske inte bara medvetna om hur många hundra gånger om dagen ni tyst klandrar er för nåt ni sa. Eller inte sa. För några kilon för mycket. För en tröja som stramar över en valk. För att ni stannat kvar i en relation som inte är bra. För att ni inte kan låta bli att sms'a den där mannen som inte förtjänar er. För att det blev gräl med barnen. För allt ni inte hann med på jobbet. För väninnan ni inte ringt. För att det blev ett glas för mkt i fredags. För att ni sa nåt olämpligt till svärmor. För att joggingrundan blev så kort. Eller inte alls.
För att...

Jag vill bli min egen bästa kompis. Respektera mina satta gränser. Unna mej människor runt mej som faktiskt bryr sej om mej. Strunta i dom som inte gör det.
Strunta i att tigga bekräftelse. Strunta i att deppa över andras hårda ord.
Det är inte så farligt att ALLA inte älskar mej. Vill vara min bästa kompis. Vill förlåta mina tillkortakommanden. Det är bara farligt om jag inte gör det själv.

Ingen annan vän skulle jag håna över enstaka kilon. Över relationer som inte fungerar. Andra av mina vänner skulle jag uppmuntra, trösta, ge stöd å en kram så varför gör jag inte det med mej?
Jag som faktiskt spelar huvudrollen i det enda liv jag med säkerhet vet att jag har.

Puss/ Asta