Hur ser det ut i dessa skallar?

Funderar lite på hur det ser ut i huvudet på en sverigedemokrat.
De säger att de inte vill slänga ut alla invandrare de säger att de måste integrera sej när de i själva verket menar assimilera sej... ta seden dit man kommer helt enkelt.
Eller hur? Det är vi alla överens om va?
Men...

... de är emot anhöriginvandring så människor som är här ska slå sej till ro och kämpa med att bli dugliga lojala samhällsmedborgare med sina barn eller makar i annat land.

... de vill slopa hemspråksundervisningen trots att all forskning (ja, all!) visar att det är betydligt svårare att lära sej ett nytt språk utan goda kunskaper i sitt modersmål.

... de vill kraftigt dra ned anslagen till svenskundervisningen (SFI) för vuxna.

... de motarbetar kort sagt varenda förslag om integreringsprojekt som läggs i riksdagen.

... de vill ha olika värde på medlemskap beroende på var du är född någonstans

... de är för tillfälliga uppehållstillstånd vilken en lekman som jag vågar gissa inte leder till ökad motivation att lära sej ett språk, skaffa en utbildning, arbeta och ta lån.

... de stödjer alltid och konsekvent förslag om förbud av slöja, separatistiska tider på badhus och annat vilken en idiot kan räkna ut leder till att kvinnor tillhörande dessa grupper kommer ut i samhället i mindre utsträckning.

... de vill slopa statligt stöd till kvinnojourer vilket leder till att färre kvinnor av alla etniciteter men särskilt de som inte har den svenska kvinnans sociala nätverk blir kvar hos våldsamma män. 

Integration nämns inte ens i Sd partiprogram. I budgeten som las före valet ville de skära ner 20 miljarder på integrationspolitik. Är det inte lite... märkligt? för ett parti som ständigt pratar om hur viktigt det är att anamma en svensk approach?

Samtidigt undrar jag...

... om alla dessa svärjevänner som valt att "fly landet" till exempelvis Thailand tar seden dit de kommer? Lär sej språket. Bor bland thailändarna. Sätter sina barn i thailändska skolor. Inte lever på bidrag från Sverige utan arbetar för sitt uppehälle.
Jag förutsätter att det är så men jag vet inte så därför ställer jag frågan?

Puss/ Asta

Nu ska ni får lite undervisning till livs

Jag tänkte att ni skulle få er lite undervisning till livs denna lördagskvällen.
Integration betyder att införlivas i ett sammanhang. Att ha samma rättigheter och skyldigheter i ett samhälle. Att arbeta, tillhöra, ta del av tillvaron.
Assimilation betyder däremot att överge sin kultur, sin tillhörighet och sin identitet och bli som det nya.

Hela den politiska debatten handlar om integration och det är den frågan som (än en gång) står överst på viktighetslistan trots att gamlingar inte får plats på hemmet, att äldre damer som arbetat i låglönearbeten hela sitt liv knappt kan leva på sin lön, att barnafödande kvinnor i storstäderna inte har en självklar plats att föda på, att klasskillnaderna fortsätter att öka, att miljardärerna skattefifflar osv osv osv.
Integrationen är så viktig för svenskarna!
Det gäller även för svenskar i alla dessa små byar på landet där de fan knappt sett en muslim. I mitt lilla valområde, mitt i det prunkande välmående villasamhället, så blev Sverigedemokraterna andra största parti.

På en fackkurs en gång fick jag en aha upplevelse.
Ledarna fick kritik för "vad fan gör facket egentligen" och ledaren spände ögonen i deltagaren och frågade "Vem är facket? Är det jag? Facket är oss alla, alla vi som betalar en fackutgift har gemensamma rättigheter och skyldigheter."
Och det är så jävla sant.
Och precis likadant är det med integrationen.
Vi tar det igen, integration är att införlivas i ett sammanhang.
Är det bara politikernas ansvar?
Är det bara utlänningarnas ansvar, de som är en minoritet i vårt land, är det bara deras ansvar?
Nej men självklart inte.
Integration är allas vårt ansvar. Det är en tango. Människor som kommer hit måste inte bli som vi. De behöver inte tro på det vi tror, klä sej som vi klär oss, äta det vi äter. Kräver vi det kräver vi assimilation och DET är Sverigedemokraterna hittills (tack o lov) ensamma om.
Ingen kan införlivas om de inte släpps in.
Handen på hjärtat. Hur många nysvenskar har du införlivat i ditt liv?
Hur många muslimer har du bjudit in på kaffe senaste månaden?
Jag gissar bara (jag lovar, jag är inte ett dugg synsk...) inte många, nej men ge fan i att beklaga dej över att integrationen går trögt då när du inte ens gör din del.

Puss/Asta

Hyckleriets röst

Lyssnade på ett telefonväkteri på P1 nu när jag var ute och sprang som handlade om invandring och integration. Lyssnarna fick ringa in till tre politiker som representerade Socialdemokraterna, Alliansen och Sverigedemokraterna med sina frågor och funderingar.

Paula Bieler var den som representerade Sd svarade precis som de andra politikerna på såväl kritiska frågor/ invändningar och på dem som uppenbarligen delade hennes åsikter.
Jag kanske ska tacka Paula?!
Det blev min enklaste löptur för i år trots att det var den längsta och jag tror det berodde på allt adrenalin hennes fullkomliga hyckleri och empatilöshet släppte lös.

Bland annat uttalade sej Bieler om syrier som flyr från armén och deserterar från sin militärtjänst istället för att stanna kvar och slåss mot bla IS.
Paula Bieler skulle minsann inte fly om Sverige blev utsatt för krig och utrensning.
Nej nej, Paula Bieler skulle stanna kvar och slåss för sitt land.
Ursäkta min svenska men vad i helvete vet denna 27 åriga kvinna från Västerås om krig?!
Om hur det känns när bomber faller, när ens barn förs bort, ens mamma våldtas på köksbordet framför en?
Hur fan fick hon något tolkningsföreträde i att läxa upp människor som flytt?!

Paula Bieler talar mycket om skyldighet, krav, plikt när det gäller integration.
Sverigedemokraterna vill minska invandringen till ett minimum och bland dem som får stanna skall det finnas hårda krav på att klara tester i svenska språket och i samhällskunskap.
Jag kan hålla med om att språk och en kunskap i hur det nya landet ser ut och är uppbyggt är viktiga frågor men ogillar att det inte förs fram som en möjlighet (som jag är övertygad om att de flesta nya svenskar är sugna på istället för en plikt vi ska kräva.)
Å när vi ändå talar om språk och samhällskunskaper, vore det då inte lämpligt att börja med "de sina", Sd är ju så mycket för att dela upp människor i vi och dom.
Sverigedemokrater som grupp finns i större utsträckning i belastningsregister, dömda för brott än någon annan grupp i Sverige ink "invandrarna."
Sverigedemokraternas svans som kommenterar hatiskt på sociala medier och i kvällstidningarna kommentarsfält har en bedrövlig kunskap i svenska språket.
Hur många av deras egna skulle klara de här testerna och kraven?
Ja, det vet vi inte men var och en är fri att gissa.

Paula Bieler skulle inte fly om Sverige hamnade i krig.
Men OM hon skulle göra det så uttryckte hon i telefonväkteriet att hon skulle inse att hon var en belastning för det nya landet, hon skulle göra allt hon kunde för att integrera sej.
Låt oss hoppas att Paula slipper fly till ska vi säga Iran. För i så fall skulle hon självklart gå i slöja, även på släktträffar där män visade sej och hon skulle inte köra bil. Hon skulle verkligen inte sätta sina barn i internationell skola utan i en byskola där det enligt kulturen är okej för läraren att prygla barnen. Hon skulle fira ramadan och inte jul osv.

Alltså, det är sånt skitsnack!
Bieler klarar ju inte ens av att integreras i sitt eget land, landet där hon är född och uppvuxen.
Sverige är en solidarisk stormakt med stort, brett folkligt stöd för en generös flyktingpolitik,
Vi har traditioner åtminstone sedan andra världskriget av att ta emot människor som flyr.
I vår senaste stora flyktingvåg på -90 talet när massor av människor kom från Balkan har vi lyckats strålande och det är människor som idag bidrar till vår generella välfärd.
Sverige har ingen tradition av "Vi och Dom tänk." Dryga 80% tycker att Bieler och Sverigedemokraterna snackar skit.
Integrera dej Paula Bieler!

Puss/ Asta

Å det här med integration

Även om jag förklarat vad jag menar med begreppet integration så tar jag det ännu en gång så att jag är säker på att vi talar om samma sak i inlägget som här följer.

Med integration menar jag att alla människor ska få möjligheten att ingå i en helhet.
Vi skall följa samma lagar och regler i samhället självklart men utöver det ska vi får vara individer som tillsammans bildar ett pussel.
Alla människor ska välkomnas in i utbildning, arbete och yrkesliv.
I den bästa av världar smälter vi samman och berikas av varandras olikheter, lär av varandra och plockar godbitarna ur det multikulturella samhället.
Av de människor som kommer hit för att söka skydd och ett nytt hemland måste vi kunna kräva en vilja att tillhöra.
Av oss som nytt land måste de kunna kräva en vilja att få tillhöra.
Och allt detta är, som vi vet, av hundratals olika anledningar inte lika enkelt och självklart som det kan låta.

Det fokuseras väldigt mycket i media och i debatten vilka fel invandrarna gör.
Att de inte vill lära sej språket. Hur svårt vissa grupper har att komma in på arbetsmarknaden. Vilken kvinnosyn/ patriarkal syn vissa grupper besitter.
Att de vill bo tillsammans. Osv osv.
Det pratas väldigt lite om politikernas bristande förmåga och ännu mindre om vanliga svenskars bristande förmåga till att skapa en grogrund för integration.
Att välkomna invandrare till våra arbetsplatser, våra bostadsområden, vårt middagsbord och vår umgängeskrets.
Det fokuseras mer på språksvårigheter än på vad vi skulle kunna berikas av.
Men min upplevelse är att svenskar är precis lika ovilliga till integration som vi anklagar invandrare att vara!

Jag har inga lösningar på detta.
Bortsett från att lagstifta så kommuner med få invandrare får ta fler, lagstifta för att inte diskriminera inom yrkeslivet som är de "enkla områdena."
Mycket måste ske av och inom oss själva. Av nyfikenhet. Av vilja till att förändra.
För tänk vad mycket vi faktiskt har att lära av varandra!
Hur mycket mer spännande liv vi kunde få.
Det behövs brobryggande. Problemet med sådana projekt är att det bara är de redan intresserade som attraheras av sånt. Alldeles för få. Men det är en början.
Vi svenskar måste börja. Av två anledningar har vi huvudansvaret.
Ett. Vi är de "privilegierade"  här. Två. Det är betydligt lättare att vilja ta del av nya kulturer när man är trygg inom sin egen. När den egna kulturen inte är hotad.

Sen. Nåt helt annat. Svårare att prata om och formulera på rätt sätt men som jag tänkt på många gånger när vi talar om invandringspolitik.
Jag är till fullo med på att vi ska arbeta för allt detta jag skrivit om ovan och att vi inte ska ha a- och b lag i Sverige.
MEN!
Det finns grader i helvetet.
Även om livet i en svensk segregerad förort och i en tillvaro initialt utan arbete inte är önskvärt så är det långt bättre än att befinna sej i ett brinnande krig.
Vi kan liksom inte vänta. Flyktingarna kan inte vänta till vi löst problemet.
De behöver akut hjälp här å nu.
Nästa månad är det kanske för sent.

Puss/ Asta

Att inte vara hemma...

 

Sitter i köket med färg i håret och ska kamouflera över de stackars grå.
Jag är 44 år. Jag har bott här i den här lilla hålan sedan jag var 22 år.
Halva mitt liv.
Jag ser ut genom fönstret och småhänger på facebooks grupp "Du vet att du är från Falkenberg om..."
Jag läser deras anekdoter om platser, händelser, människor och känner knappt igen ett dugg. 
Jag har efter dryga tjugo år med nöd å näppe lärt mej ha en ungefärlig koll på stadsdelarna. Var Västra gärdet, Slätten, Skogstorp osv ligger.
Å jag funderar över... var är hemma? Vad är det som gör att man känner sej hemma?

Det där kan man så klart se på lite olika sätt, ur olika perspektiv och på olika nivåer.
Hemma kan vara där ens hus/ lägenhet är.
Hemma kan vara där man talar sitt eget språk och förstår alla outtalade koder.
Hemma kan vara där familjen finns. Där vännerna bor.

Självklart känner jag mej hemma här på många sätt.
Jag är från Göteborg, bara 10 mil bort, men ändå väldigt annorlunda.
Det är en storstad och detta är en småstad.
Det gör större skillnad än man tror.
Att inte ha barndomsminnen från en plats spelar roll.
Att "alla" känner varann å jag inte spelar roll.
Inte så att jag liiiiider precis men det påverkar "hemmakänslan."

Jag tänker att om det påverkar mej... som delar språk, kultur, sociala koder and so on ändå känner ett slags utanförskap så hur är det då inte när du kommer från ett annat land med en helt annan kultur.
Hur är det att komma från Bosnien? Från Somalia? Iran?
Hur lätt är det att känna sej hemma då?
Att komma falkenbergarna nära?
Bli en del?

Integration handlar om så mycket mer än att invandrare som kommer hit ska lära sej svenska och få ett jobb.
Det handlar lika mycket om att vi svenskar ska integrera.
Släppa in, vara nyfikna, bejaka det nya.
Hur många invandrare har du i din bekantskapskrets?
Hur nyfiken är du på att lära dej mer om andra kulturer med ett öppet sinne?

Bevisligen så råder det stor rasism i Sverige.
Inte bara den öppna och fientliga.
Inte bara det som uttalas. Om blattar å svartskallar å ångest över en stackars minaret utan oxå om det diffusa.
Att inte inkluderas.
Att inte få jobb för att man bryter på ett annat språk, att inte kallas till anställningsintervju för att man har ett utländskt efternamn, att inte bjudas in i gemenskapen.

Nu blev det ett brett inlägg. Om att känna ett litet utanförskap och att känna ett stort.
Mitt inlägg i gruppen löd...

Förlåt om jag är lite fr ämnet här å nu men när jag läser denna tråd där alla vet vilka alla är å känner varenda gatsten så slår det mej att Fbg efter 22 år inte är min stad. Att jag inte tillhör. Å då är jag fr Göteborg. Tänk alla som kommer fr andra länder. Hur svårt det är att känna sej inkluderad. Hmm, bara en tanke. Trevlig lörd på er

Jag fick ett sånt här svar (bland många betydligt trevligare måste jag säga.)

Ska vi glömma hela vårt kulturarv för att det flyttar in nytt folk i stan? Nä, du. Nu är du ute och reser, och inte är det i Falkenberg du är...

Men attityden säger en del...
Blir som en essens av vad jag försöker säga.
Det handlar inte om att jag inte tycker om falkenbergare eller staden i sej.
Jag älskar att bo här, med doft av hav och ängar å åkrar.
Det är bara en tanke om tillhörighet och motsatsen.

Puss/ Asta

 

Lite besviken

Jag känner mej lite besviken...
Jag ser ju, på min statistik, att ni är många som läser och många som särskilt läst mitt senaste inlägg om Sverige demokraterna men ni ger mej inga tankar. Eller förlåt, väldigt få ger mej sina tankar.
Jag vet inte om det är så att ni är rädda för diskussionen eller om ni helt enkelt inte orkar bryr er och jag vet i så fall inte vilket som gör mej mest besviken.

Alltså jag tror så här, detta är känsliga saker att diskutera.
Det florerar mycket, vad jag skulle kalla för fördomar, men som andra benämner för något annat.
Obekväma sanningar kanske.
Få människor vill och vågar se sej som rasister. Nej, det är dom då rakt inte!
De har vänner som är invandrare. Eller ja, de möter någon i trapphuset i alla fall som inte gör så mycket väsen av sej.
Nej, de är inte rasister, de vill bara inte ha det som det är nu. Med våldtäkter, hedersmord, knark å annat.
Min äldsta dotter är gift med en kurdisk iranier.
Jag vet inte hur ofta det gett upphov till oroliga blickar från människor i min närhet.
"Måste hon bära slöja?"
"Han kanske inte slår henne... än."
"Får hon lov att gå ut?"
Jag kan ignorera sånt där, det berör mej inte på djupet, men jag kan känna mej ledsen över hur mycket av den varan min dotter å hennes man kommer att få möta. Hur mycket människor oroar sej över eller tar för givet.

Det finns så mycket okunskap, rädsla och förutfattade meningar, även inom vården.
Även bland mina kollegor.
Jag ser det i mötet med patienter. Hur det suckas bland vissa över allt det där "kulturella."
De kan inte äta griskött. Suck.
De måste ha hela jäkla släkten här. Suck.
Hon skriker för ingenting, så ont gör det inte. Suck.
Ja, det talas så... oxå bland oss som har etiska koder om att behandla alla människor lika, att respektera andras religion och kultur.

Vi måste våga tala om det som skrämmer oss.
Jag gör det. Talar. Rasism skrämmer mej. Sverige demokraternas frammach skrämmer mej.
Å jag tror att även många som sympatiserar med Sd är rädda. På sitt sätt.
Vi måste våga tala om vad "svenskhet" är för något.
Vi måste våga tala om vad integration är.
Varför det gått snett i våra förorter.
Hur vi ska hantera människor som kommer hit utan erfarenhet från sitt hemland av att gå i skolan.
Hur vi ska hantera människor som bär på posttraumatisk stress efter att ha upplevt saker ingen människa borde fått uppleva.
Det är stora tunga frågor.
Jag tror inte att svaret är att stänga hjärtan och gränser.
Men vad tror du?
Berätta för mej!
För mej är svenskhet något vi bygger tillsammans, ett samhälle vi alla vill leva i, delta i och känna oss stolta över.
För mej är integration att vilja och att tillåtas delta. Att tala språket. Att ha ett arbete. Att få bidra. Att få släppas in. Det är inte att se lika dana ut, lyssna på samma musik, tro på samma Gud, fira samma högtider, äta samma mat.
Problemen i våra förorter är inte ett etniskt problem. Det är ett problem som härstammar ur fattigdom och utanförskap. Ur brist på integration. Vi har alltid haft större problem med kriminalitet och bråk i fattiga områden. Fattigdomen har bara sett olika ut.
Människor som kommer hit skall inte bara få hjälp till mat och bostad. De skall lära sej språket.
De skall få möjlighet till utbildning utifrån där de själva är och de skall beredas arbete. Betala skatt.
Få tillhöra,

Puss/ Asta