Sitter i köket med färg i håret och ska kamouflera över de stackars grå.
Jag är 44 år. Jag har bott här i den här lilla hålan sedan jag var 22 år.
Halva mitt liv.
Jag ser ut genom fönstret och småhänger på facebooks grupp "Du vet att du är från Falkenberg om..."
Jag läser deras anekdoter om platser, händelser, människor och känner knappt igen ett dugg.
Jag har efter dryga tjugo år med nöd å näppe lärt mej ha en ungefärlig koll på stadsdelarna. Var Västra gärdet, Slätten, Skogstorp osv ligger.
Å jag funderar över... var är hemma? Vad är det som gör att man känner sej hemma?
Det där kan man så klart se på lite olika sätt, ur olika perspektiv och på olika nivåer.
Hemma kan vara där ens hus/ lägenhet är.
Hemma kan vara där man talar sitt eget språk och förstår alla outtalade koder.
Hemma kan vara där familjen finns. Där vännerna bor.
Självklart känner jag mej hemma här på många sätt.
Jag är från Göteborg, bara 10 mil bort, men ändå väldigt annorlunda.
Det är en storstad och detta är en småstad.
Det gör större skillnad än man tror.
Att inte ha barndomsminnen från en plats spelar roll.
Att "alla" känner varann å jag inte spelar roll.
Inte så att jag liiiiider precis men det påverkar "hemmakänslan."
Jag tänker att om det påverkar mej... som delar språk, kultur, sociala koder and so on ändå känner ett slags utanförskap så hur är det då inte när du kommer från ett annat land med en helt annan kultur.
Hur är det att komma från Bosnien? Från Somalia? Iran?
Hur lätt är det att känna sej hemma då?
Att komma falkenbergarna nära?
Bli en del?
Integration handlar om så mycket mer än att invandrare som kommer hit ska lära sej svenska och få ett jobb.
Det handlar lika mycket om att vi svenskar ska integrera.
Släppa in, vara nyfikna, bejaka det nya.
Hur många invandrare har du i din bekantskapskrets?
Hur nyfiken är du på att lära dej mer om andra kulturer med ett öppet sinne?
Bevisligen så råder det stor rasism i Sverige.
Inte bara den öppna och fientliga.
Inte bara det som uttalas. Om blattar å svartskallar å ångest över en stackars minaret utan oxå om det diffusa.
Att inte inkluderas.
Att inte få jobb för att man bryter på ett annat språk, att inte kallas till anställningsintervju för att man har ett utländskt efternamn, att inte bjudas in i gemenskapen.
Nu blev det ett brett inlägg. Om att känna ett litet utanförskap och att känna ett stort.
Mitt inlägg i gruppen löd...
Jag fick ett sånt här svar (bland många betydligt trevligare måste jag säga.)
Ska vi glömma hela vårt kulturarv för att det flyttar in nytt folk i stan? Nä, du. Nu är du ute och reser, och inte är det i Falkenberg du är...
Men attityden säger en del...
Blir som en essens av vad jag försöker säga.
Det handlar inte om att jag inte tycker om falkenbergare eller staden i sej.
Jag älskar att bo här, med doft av hav och ängar å åkrar.
Det är bara en tanke om tillhörighet och motsatsen.
Puss/ Asta
Jag är född och uppvuxen i den lilla staden på västkusten där man bytte gardiner varje årstid och gräsmattan var viktigare än de fattiga barnen ute i vida världen. Jag hade en klasskamrat som började gråta när vi var på skolresa i "storstaden" Göteborg för att hon var rädd för det "okända". Falkenberg blev en bitterljuv stad att växa upp i. Mycket sociala problem som inte fick synas utåt. Jag ville mer än supa på helgen och åka volvo till havet så jag flyttade. Det enda jag saknar är somrarna med havsluften men den går att få på andra ställen också. Kram
SvaraRaderaKram tillbaka. Jag klev ur gruppen, jag blev både arg, ledsen å lite förvånad.
RaderaKan relatera till din känsla och vad du säger. Jag har bott i Halmstad större delen av mitt liv förrutom en period när jag bodde på Östkusten.
SvaraRaderaHemma för mig är ju Halmstad. Känner det när man kör in i staden efter frånvaro. Ändå känner jag mig inte hemma här. Hemma är min bostad givetvis och den plats där jag bor - men ändå känner jag att jag längtar efter ett riktigt hem där hemkänslan och "jag ska stanna för gott" infinner sig. Jag känner mig rotlös kanske. När jag är med A känner jag mig hemma i hans armar och med mina barn, men ändå kan jag tänka om det är tillräckligt? Som mitt riktiga hem där jag verkligen hör hemma finns någon annanstans. Å jag längtar gällande boende alltid bort, söker alltid vägar att lämna Halmstad och alltid gjort, men kommer aldrig bort härifrån. Jag känner mig inte hemma i kulturen heller, alltid känt mig mer hemma hos araber, balkan människor och det som är annorlunda. Det som andra är tveksamma till. Där rör jag mig fritt och det handlar inte bara om etnicitet, utan olika på olika sätt. Intressant inlägg. Kram!
Som barn kände jag mig aldrig hemma i min hemstad. Efter studenten flyttade jag så snart jag kunde. Åtta år senare flyttade jag igen och idag är den enda stad jag inte känt mig hemma i fortfarande min hemstad...
SvaraRaderaJag tror det handlar mycket om ens egen attityd, vad man upplevt i trakten där man bor, hur man blivit behandlad samt var man är i sig själv under just den perioden man befinner sig i livet. Alltså en blandning av yttre och inre faktorer påverkar huruvida man känner sig hemma på orten eller ej.
Tack för ett tankeväckande inlägg. Ha en fin helg!
"Jag läser deras anekdoter om platser, händelser, människor och känner knappt igen ett dugg." -skriver du. Jag är snart 37 och känner igen mycket men långt ifrån allt. Men så blir det ju när det är övervägande 40, 50 och 60-talister som pratar barndomsminnen.
SvaraRaderaTråkigt att du har fått så mycket negativ respons på en enkel betraktelse. Många vekar ta det som ett personligt påhopp, vilket det väl knappast var tänkt att vara.
Nej det var inte alls min mening. Tack för att du tog dej tid att skriva.
Radera