Slöseri med liv

Jag har gått av efter att ha jobbat 3 nätter på raken och känner mej ganska mör.
Det ska strax bli sänggång för denna hära men först tänkte jag skriva om en sak jag tänkt på ganska mycket på sista tiden.
Jag är mobil och datorberoende!
Ja det är vi väl alla egentligen numera, det är svårt att föreställa sej hur världen skulle se ut om inte internet eller ens smarta telefoner fanns, men jag menar att jag är beroende på ett dåligt sätt.
Jag skulle inte kalla det ett missbruk, för för mej är missbruk något annat, men vi har i alla fall ett destruktivt förhållande tekniken och jag.
Jag tror egentligen att jag delar det med väldigt många men alla ser det kanske inte som ett problem. En å annan kan kanske känna igen sej i mina tankar...

Jag går med mobilen i handen eller i fickan så gott som hela min vakna tid.
På den spelar jag två sorters spel... Wordfeud och 10i10.
Jag kollar sociala flöden på Facebook å Instagram många gånger i timman.
Jag läser nyheter. Googlar saker jag undrar och fotograferar närmast maniskt och det mesta.
Där upptill sitter jag även en hel del vid datorn.
Jag ser en å annan film eller serie, jag kollar Facebook och nyheter här med.
Då och då är jag inne på den här bloggen men det blir allt mindre inspirerande när det är den här ständiga enmanskommunikationen. Blev till med lite glad när jag fick en idiotkommentar på senaste inlägget. Alltid nåt lixom.
Fast en del inlägg ger respons på Facebook och det är trevligt i alla fall.
Ja och sen så lägger jag åtskilligt med tid... skulle tippa på många timmar per dag... på spel som heter Taipei.
Och så känner jag mej stressad över att jag inte har tid till allt det där jag behöver!
Va?! Jag är en idiot.
Jag vet inte ens varför jag gör det.

Jag har tänkt på detta ett tag som sagt. Och jag har försökt skärpa mej men glömmer bort det efter en halv dag. Telefonen är så lättillgänglig och även när jag tänker "jag lämnar den hemma/ lämnar den på övervåningen" så följer den oftast med ändå "för jag kanske ska fota."
Och ingen förändring sker.
För mej är det inte "hjärtanen", gillamarkeringarna, antal följare eller kommentarerna som är viktiga (eller det viktigaste) utan det är nog framför allt behovet att "kolla så jag inte missar nåt."
Ja, vad sägs om livet? 

Jag känner ofta en stress över att jag inte "hinner" allt det där jag vill ha och behöver.
Tid att läsa. Tid att skriva brev. Brodera.
Tid att gå ut å gå. Eller springa. Vara i naturen.
Tid att miljöträna Bente. Träffa folk. Städa. Göra av viktiga ärenden. Läsa på saker och ting jag behöver veta.

Jag HAR ju tid. Jag lägger den bara på meningslösheter. Jag måste hitta ett sätt att bryta det här. Att som ett litet barn tilldelas 1 timma per dygn på nätet i nöjessyfte och thats it.
Men HUR?!
Känner du igen dej?
Har du något tips som funkat för dej? 

Puss/ Asta

Så fick man bli lite förbannad idag med

Internet är ju fantastiskt och samtidigt en ständig källa till irritation.
Internet... eller det människor skriver och delar på internet... gör mej förbannad varenda dag.

Ett axplock ur dagens irritationsmoment...
Rasismen så klart. Fick idag upp ögonen för ännu en skitsida på facebook som heter "Nej till asylboenden i Sverige" som delar en artikel av nazistsidan Fria tider.
Vidrig läsning. Vidrig spridning av hat. Vidrig störning i empatiförmågan.
Människor flyr för sina liv. De flyr undan den terror som bortskämda européer springer runt å oroar sej över när det är fan så mycket större risk att de cyklar ihjäl sej på väg till jobbet eller sätter en gurkbit i halsen vid frukost eller blir våldtagna av svennebanan på joggingrundan eller röker ihjäl sej eller...

Det är människorna i Syrien, i Afghanistan, i Somalia, i Irak, i Jemen osv osv osv som har anledning att frukta IS på riktigt och dem ska vi stänga våra gränser för. "Nej till asylboenden i Sverige."
Fy fan. Störda jävlar.
Än värre är när en människa jag känner, bryr mej om och tycker om delar sån jävla skit. Då blir jag arg och ledsen på riktigt.
Var snäll lixom!

Inte riktigt lika förbannad men lite matt blir jag av att läsa kommentarerna på en artikel om hundbett och "farliga hundraser" på Nyheter 24.
Så otroligt många människor utan kunskap som ska skrika för full hals om "kamphundarnas farlighet."
Om man... helt uppenbart... inte kan någonting om ett ämne, varför måste man då envisas med att tycka så förbannat mycket och högljutt om just det?
Jag har haft stora hundraser innan jag köpte Dogue de Bordeaux och det kan jag säga att det är en enorm skillnad i hur man blir bemött och respekterad som hundägare beroende på vad du har i kopplet.
Jag kan tänka mej att det är än värre om man har ex en amstaff. Staffar som förövrigt... av dem som kan något om hundar... är kända som några av de mest barnsäkra hundar som finns.

När man talar om "kamphundar" så finns det olika begrepp.
1.)Hundar som en gång i tiden har använts i kampsammanhang. Dit hör flera olika terrier och mastiffer.
2.)Hundar som tränats till hundkamp av vidriga djurplågare.
3.) Hundar med ett visst utseende.

Gemensamt för hundraser vars ursprung har med kamp att göra är att de med fel uppfostran och för liten social träning kan bli hundaggressiva.
De är kända för hög smärttröskel och för att vara mer människovänliga.
De har ett högre motstånd mot att bita människor än andra raser. När de användes inom kamp var det viktigt att människor kunde hantera hundarna med högt adrenalinpåslag.

Alla hundar kan tränas till att agera aggressivt. Inga hundar "låser" käkarna och alla hundraser över 20 kg kan ställa till rejält med skada.
Att använda hundar till hundslagsmål är förbjudet eftersom det är barbariskt och djurplågeri.
Hundar med ett visst utseende lockar fel hundägare.
Det är betydligt större risk att en gangseterwannabe väljer en pittbull eller en mastiff än än cockerspaniel eller golden retriver.
Flertalet av de hundar som krängs billigt är amstaffblandningar och pittbull med smått å gott i sej och när avel sker urskillningslöst ökar riskerna.

Sven Melander uttalade sej till försvar av Sara Larsson och menade att det är inte en ung kvinnas ilska över våldtäkter och hennes vrede över mäns beteende som är problemet.
Under videon kan man läsa en massa kvinnor (och en å annan man, ofta yngre) som hyllar Melanders ord och sen en massa kränkta jävla vita män.
Alltså, jag är så trött på dem. Jag är så trött, trött, trött på män som piper "inte alla män" samtidigt som en ung kvinna får motta dödshot för sin ilska.
Så trött på alla dessa män som inte kan se mönstret i samhället eller sin egen del eller åtminstone FATTA att vi kvinnor vet kanske nåååågot mer än dem hur det är att leva med den ständiga oron över vad män kan ta sej för och begränsa våra liv utefter det.
För fan... Var snäll lixom!

Puss/ Asta

Hur många pedofiler finns det i mitt flöde?

Astas blogg. Krokodillmamman. En blogg med spretiga inlägg om allt ifrån nagellack till politik. I juli månad två inlägg om intimhygien och nu kommer ett som tangerar det utifrån era tankar. Kanske skulle jag döpa om bloggen?
Snippmormor? Vad gillar ni det?

Väldigt många kommentarer kring könshår handlar om att ett rakat sköte påminner/ associerar till ett barn. En rakad mamma (mormor eller farmor) är en dålig förebild som förmedlar ett skevt kvinnoideal och till å med tankar om att det flirtar med pedofili.
Det är intressant tycker jag.
I synnerhet när (nu gissar jag) flertalet av kvinnor som resonerar så rakar ben och armhålor. Inga vuxna kvinnor har naturligt hårfria armhålor. Associationen till "barnsligt utseende" är i så fall lika tydlig här.

Men nu var det om pedofili jag skulle skriva en rad.
Jag har aldrig någonsin under de år som jag haft rakad snippa funderat på att jag flirtar med den typen av dårskap. Jag blev väl helt enkelt påverkad av andra vuxna kvinnor som jag såg i media och på badhus.
Överlag tänker jag rätt sällan på pedofiler. Och då var jag ändå utsatt för det som barn.
Mina två döttrar har olika åsikter om att publicera bilder på barnen på sociala medier.
Min äldsta har förbjudit mej och jag har på nåder fått lägga ut bilder bakifrån där de inte kan identifieras.
Min yngsta är betydligt mer liberal. Noah figurerar flitigt men jag får inte publicera bilder där han är naken eller i blöja. Ingen liten rompetång får synas för "tänk på pedofilerna."
Självklart respekterar jag båda mina döttrars regler. Det är deras barn och de bestämmer.
Jag har en egen regel att jag aldrig publicerar kränkande bilder på Noah. När han är ledsen eller arg. Det landar inte rätt i magen på mej.

Men samtidigt kan jag undra...
Finns det så många pedofiler i mitt flöde? Som följer min facebook eller instagram?
Bilder på nätet tappar man kontrollen över...
Ja, det är ju sant för visso.
Men är inte grejen med pedofiler att de går igång på barn?
Jag menar, spelar det nån roll om de har t-shirt över sin trinda mage?
Och hur stor är risken att bland alla miljoooooner bilder på barn som finns på nätet så väljer de just mitt att tänka snuskiga tankar kring?
Ja jag frågar för jag har ingen aning.

Egentligen tror jag inte att Noah kommer bli särskilt kränkt om 12-13 år om han ser en gråtbild på sej själv heller. Arga småbarn är ju jättesöta (på bild är kanske bäst att tillägga.)
Och internet å cyberspace är den nya generationens fotoalbum. Allas liv ligger där till allmän beskådan.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta