Otäckt men befriande

År efter år efter år är mitt inlägg om att sluta med insomningstablett återkommande på min statistik över mest lästa inlägg. Det är uppenbart ett ämne många söker på.
Jag åt Zopiklon/ Imovane under många år men ständigt under viss stress.
Dels för att det är en beroendeframkallande medicin.
Dels för att min mamma är under ett saftigt missbruk av den här typen av medicin och jag vill fjärma mej från det.
Och slutligen, dels för att man inom sjukvården blir behandlad och betraktad som en narkoman när man vill förnya recepten.
Efter X antal år slutade jag tvärt och det var bland det värsta jag gjort.
Jag drabbades inte av någon abstinens tack o lov, men jag sov verkligen nästan ingenting på fem-sex veckor med allt det förde med sej.
Jag lovade mej själv att aldrig hamna där igen.

Men det gjorde jag.
I september förra året började jag medicinera med Stilnoct/ Zolpidem vilket är ungefär samma skit som den jag åt sist.
Det var under stor vånda och med mycket motstånd.
Men jag var rädd för alternativet. Mer rädd.
Jag sov väldigt dåligt. När det var som sämst ungefär var tredje natt.
Jag var ständigt trött, orkade inte mer än det jag absolut måste, jag oroade mej för vad det gjorde med min kropp.
Jag var sjuk hela tiden. Varenda infektion nån av barnbarnen hade smittade ner mej.

Nu har jag som sagt tagit ett litet vitt piller varje kväll när jag ska sova i snart fem månader. Och jag sover mycket bättre.
Fortfarande strular det ibland och typ en- två gånger i veckan hjälper de inte men det är tillräckligt.
Sedan jag började med insomningstabletterna och fick min sömn tillbaka har jag inte varit sjuk en enda gång, trots att det varit höst och vintermånader, trots gånger som barnbarn marinerat mej i snuva och febersvettningar.
Mitt immunförsvar kan jobba på igen och jag vill inte tänka på vad åren med sömnbrist gjorde med min kropp i övrigt. Med mitt hjärta och mina kärl.

Så. Det är fortfarande otäckt att äta den medicin som gjort min mamma till missbrukare. Det är fortfarande obehagligt att stångas med sjukvården.
Men det är ändå värt det.
Just nu är det det.
Jag får se om jag tar en ny fight senare.

Puss/ Asta

Del 362 om att inte sova.

Tack för input om mitt senaste inlägg (här, på Facebook och privat), detta att jag medicinerar med en medicin jag är rädd för.
Rädd till stor del för vad jag sett vad det gjort med läkemedelsberoende patienter men kanske allra främst min egen mamma.
Nätet är fullt av varningar, inte minst på FASS och artiklar skrivna i läkartidningar.

Samtidigt är det ju sant det som många säger, riskerna med sömnsvårigheter över tid är oxå stora. Läkaren som skrev ut Zolpidem till mej sa det som en fullkomlig självklarhet, att mina upprepade förkylningar berodde på att jag inte sov. Mitt immunförsvar var kört i botten.
Andra kända resultat av långvariga sömnproblem är: Glömska, försämrad koncentrationsnivå, depression, högt blodtryck, lättretlighet, ökad risk för hjärt och kärlsjukdomar, ökad risk för diabetes, övervikt mm.
Jag ser även en risk, som en läsare påpekade, för annat missbruk.
Att självmedicinera med ex alkohol av desperation för att få sova.
Skulle inte säga att jag är där, men att jag absolut förstår hur man kan hamna där, för nog har jag svept ett glas rött eller två för att kanske... kanske... få sova. Mer än en gång.

Jag vet när jag jobbade på medicin att jag ibland kunde känna en frustration över äldre människors fixering av att sköta magen.
Det var emellanåt ett evigt tjat om när de bajsade sist, hur mycket de bajsade, vilken konsistens bajset hade, när de borde ha bajsat osv.
Tröttsamt kunde jag tänka.
Men helt allvarligt, jag kan faktiskt förstå. Det är nåt jävligt frustrerande med att grundläggande funktioner rubbas och inte fungerar. Hur jävla frustrerande kan man kanske inte förstå för än det drabbar en själv?
Sömn... och bajs... ska bara funka.

Det finns, som sagt, en befogad oro över att äta en beroendeframkallande medicin som det varnas för. Det är inte c-vitamin direkt. Det räknas som narkotika för bövelen!
Jag vet inte ens om jag kan få doktorn att skriva ut det igen.
Men det finns nåt mer... en slags skam.
Jag bad en doktor på jobbet skriva ut det åt mej för inte så länge sedan och hon sa nej med hänvisning till att det är just en beroendeframkallande medicin.
Jag fick tårar i ögonen.
Kinderna blossade.
Av skam.
Hur skulle hen se på mej nu?
Sämre, så kändes det.
Jag vill gärna se mej själv som en stark och självständig kvinna.
En kvinna som reder sej.
Det är säkert... hur dumt det än låter... en av anledningarna till att jag velat sluta med mina antidepressiva.
Jag skulle aldrig tänka så som någon annan, det vill jag VERKLIGEN betona, men jag känner mej mer.. mer... finner inte ord riktigt, men mer duglig av att veta att jag klarar mej på egen hand. Står stark utan kemiska substanser.
Inte är en sådan som behöver läkemedel för att rodda livet.
Och med sömntabletten så gör jag inte det.
Det ger min självkänsla en knäck. Att vara behövande.

Men jag är kanske hellre behövande än sömnlös?
Fortsätter fundera på det där.

Puss/ Asta

Slöseri med liv

Jag har gått av efter att ha jobbat 3 nätter på raken och känner mej ganska mör.
Det ska strax bli sänggång för denna hära men först tänkte jag skriva om en sak jag tänkt på ganska mycket på sista tiden.
Jag är mobil och datorberoende!
Ja det är vi väl alla egentligen numera, det är svårt att föreställa sej hur världen skulle se ut om inte internet eller ens smarta telefoner fanns, men jag menar att jag är beroende på ett dåligt sätt.
Jag skulle inte kalla det ett missbruk, för för mej är missbruk något annat, men vi har i alla fall ett destruktivt förhållande tekniken och jag.
Jag tror egentligen att jag delar det med väldigt många men alla ser det kanske inte som ett problem. En å annan kan kanske känna igen sej i mina tankar...

Jag går med mobilen i handen eller i fickan så gott som hela min vakna tid.
På den spelar jag två sorters spel... Wordfeud och 10i10.
Jag kollar sociala flöden på Facebook å Instagram många gånger i timman.
Jag läser nyheter. Googlar saker jag undrar och fotograferar närmast maniskt och det mesta.
Där upptill sitter jag även en hel del vid datorn.
Jag ser en å annan film eller serie, jag kollar Facebook och nyheter här med.
Då och då är jag inne på den här bloggen men det blir allt mindre inspirerande när det är den här ständiga enmanskommunikationen. Blev till med lite glad när jag fick en idiotkommentar på senaste inlägget. Alltid nåt lixom.
Fast en del inlägg ger respons på Facebook och det är trevligt i alla fall.
Ja och sen så lägger jag åtskilligt med tid... skulle tippa på många timmar per dag... på spel som heter Taipei.
Och så känner jag mej stressad över att jag inte har tid till allt det där jag behöver!
Va?! Jag är en idiot.
Jag vet inte ens varför jag gör det.

Jag har tänkt på detta ett tag som sagt. Och jag har försökt skärpa mej men glömmer bort det efter en halv dag. Telefonen är så lättillgänglig och även när jag tänker "jag lämnar den hemma/ lämnar den på övervåningen" så följer den oftast med ändå "för jag kanske ska fota."
Och ingen förändring sker.
För mej är det inte "hjärtanen", gillamarkeringarna, antal följare eller kommentarerna som är viktiga (eller det viktigaste) utan det är nog framför allt behovet att "kolla så jag inte missar nåt."
Ja, vad sägs om livet? 

Jag känner ofta en stress över att jag inte "hinner" allt det där jag vill ha och behöver.
Tid att läsa. Tid att skriva brev. Brodera.
Tid att gå ut å gå. Eller springa. Vara i naturen.
Tid att miljöträna Bente. Träffa folk. Städa. Göra av viktiga ärenden. Läsa på saker och ting jag behöver veta.

Jag HAR ju tid. Jag lägger den bara på meningslösheter. Jag måste hitta ett sätt att bryta det här. Att som ett litet barn tilldelas 1 timma per dygn på nätet i nöjessyfte och thats it.
Men HUR?!
Känner du igen dej?
Har du något tips som funkat för dej? 

Puss/ Asta

Att (på riktigt) sluta med Zopiklon

Ett inlägg som ständigt kommer upp som läst i min statistik är "Att sluta med Zopiklon" som jag skrev 2013. Googlar man på det kommer mitt inlägg upp som andra länk. Det är uppenbarligen något som många människor söker information kring och som berör många. Väldigt många människor får den här typen av läkemedel utskrivet. Psykisk ohälsa, ångest och sömnproblem är vanlig förekommande, inte minst bland oss som arbetar inom sjukvården.
Sedan jag skrev detta inlägg har jag skrivit fler inlägg i ämnet varje gång jag försökt trappa ner på och sluta med medicinen.
Zopiklon och liknande mediciner är till skillnad mot antidepressiva läkemedel vanebildande. Zopiklon är ett läkemedel som skall användas under kort tid.  Jag har ätit dem sedan sex-sju år tillbaka. Varje kväll.
För många som använt medicinen skapas en ökad tolerans vilket gör att dosen får ökas för att få effekt, det är även en substans som kan ge abstinens att sluta med.

Jag har gjort massor av försök att sluta med Zopiklon. Jag har då försökt att trappa ut dem, att minska någon kvarts pilla i taget, men jag har alltid kommit  tillbaka till samma dos. Däremot har jag aldrig behövt öka den.
Nu är jag sedan ca tre veckor varit helt utan.
Jag slutade tvärt denna gången.
Jag fick ingen abstinens men svåra sömnrubbningar som håller i sej ännu och i början jobbig ångest, rädsla för att lägga mej.
Men till skillnad mot de andra gångerna när jag försökt sluta så vet jag nu att jag kommer att lyckas.

Min mamma har ett långvarigt och allvarligt missbruk av insomningstabletter.
Min användning av det samma har i princip redan från början därför varit förknippat med en viss ångest. I synnerhet sedan jag efter några månaders användning insåg att jag inte kunde sluta med dem.
Varför började jag då?
Det var i samband med en depression som jag för första gången i mitt liv fick svårt att sova. Normalt om man sover illa en natt så tar man igen det efterföljande natt. Så blev det inte för mej. Jag låg vaken natt efter natt och blev allt sämre i mitt mående till följd av tröttheten.
Och när jag väl fick medicinen var det en sådan befrielse att kunna sova.
Att ta ett piller och veta att tjugo minuter senare sov jag värsta törnrosasömnen.
Så jag fortsatte.

Nu efter knappt tre veckor utan Zopiklon sover jag fortfarande rätt illa men mycket bättre än första veckan när jag knappt sov alls. Då låg jag vaken med en tyngd över bröstet, med hjärtklappning och med att desperat försöka att inte tänka på att jag inte skulle kunna sova... i natt heller tills jag slumrade in av ren utmattning framåt morgontimmarna. Försök att inte tänka på den rosa elefanten.
Dem sömn som infann sej framåt morgonkvisten var tunn och ytlig och jag vaknade typ en gång i halvtimman.
Nu somnar jag ofta gott men sent. Jag har svårt att somna när jag ska upp tidigt men jobbar jag kväll eller är ledig går det bra och jag somnar nån timma eller två efter jag lagt mej. Jag är inte längre rädd för att lägga mej.
Framförallt mår jag så fantastiskt mycket bättre av att inte "äta samma tabletter som mamma." En oro och en ångest som jag burit på under många år är nu borta.
Men det har varit jättesvårt. Man måste vara supermotiverad och väldigt väldigt taggad. Det är nåt av det svåraste jag gjort, värre än vad det var att sluta röka.

Efter som så många sökt på "Att sluta med Zopiklon" så tror jag det finns ett stort intresse av att göra detta så här  är mina bästa tips.

1. Var ordentligt motiverad.

2. Försök inte hitta "en tid som är lämplig", alla som är beroende av något gör så och det finns aldrig nån bra tid att sluta röka, dricka, äta skräpmat mm.
Bara GÖR det!

3. Skriv en lista varför du vill sluta.

4. Skriv en lista med framgångsfaktorer, alltså varför du kommer att klara det. Det kan vara dina barn, för att du är en envis jävel, du har lyckats sluta röka osv. Läs sedan dessaa listor varje gång motivationen tryter.

5. Se till att du ser över dina sömnvanor. Läs på om vad som gynnar bra sömn.
Ex. Mörkt, svalt, inget kaffe, inget tv tittande i sängen osv

6. Om du äter terapeutiska doser så bara sluta tvärt och ta all skit samtidigt.
Har du titrerat upp din dos så ta hjälp av TILMA eller på vårdcentralen för uttrappningsschema.

Hör gärna av dej för stöd eller pepp.

Puss/ Asta

Snacket kring legalisering av Cannabis...

 

... gör mej ledsen, bestört och heligt förbannad.

Det finns dem som anser att Cannabis inte är farligt eller åtminstone inte farligare än alkohol.
Det kan man inte anse. Man kan inte hävda olika uppfattning.
Politik kan man tycka olika om, mat och kläder å huruvida höst eller vår är bäst kan man ha olika åsikter om.
Men man kan inte tycka att jorden är platt. Man kan inte tycka att cigarettrökning är lika hälsosamt som äpplen och man kan inte tycka att Cannabis är ofarligt eller ens mindre farligt än alkohol.
Bara den utan kritiskt tänkande och riktig kunskap kan hävda något sådant och dom kan faktiskt inte... jag är ledsen... begära att tas på allvar.

Den verksamma substansen i Cannabis är THC. Det är en fettlöslig olja som lagras i kroppens organ, bland annat hjärnan.
Cannabis nu för tiden är förädlad och mycket starkare än den var på -60 och-70 talet när den användes brett i många samhällen. Dagens marijuana och hasch innehåller alltså långt högre halter av THC och gör den både skadligare och mer beroendeframkallande. Bara sedan i slutet av -80 talet har koncentrationen av THC ökat från 3% till dagens 17 %. I viss Cannabis har man uppmätt så hög halt som 37%.
Krasst räknar man med att 1 av 9 av de som brukar Cannabis i vuxen ålder blir beroende. Bland de som börjar i tonåren är risken 1 på 6. Jag vet inte var riskerna för alkohol ligger men de är väsentligen lägre.
Även om alkoholen oxå ställer till stor skada i samhället finns det stora skillnader.
Den som dricker alkohol på kvällen vaknar nykter. Den som rökt på är fortfarande påverkad när hen vaknar. Den som röker flera gånger per vecka är därför lite påverkad mest hela tiden även om inte ruset är kvar.
Ett rus varar upp till några timmar men hjärnan fortsätter att vara påverkad med försämrat korttidsminne och inlärningsförmåga i flera dagar.
Beroendeproblematiken på sikt är inte Cannabis enda fara.
Cannabis kan skada personers psykiska hälsa och utlösa allt ifrån snedtändningar, ångest, depressioner till paranoia och psykoser även vid kortvarigt bruk.
Vilka som drabbas av detta är ett vågspel, en rysk roulette. Det man vet är att människor som sedan tidigare är instabila psykiskt löper en enorm risk att gå ner sig i psykisk ohälsa.
Det finns en signifikant ökad risk för depression och en del andra psykiatriska sjukdomar så som schizofreni men man vet inte ännu om drogen framkallar eller utlöser sjukdomarna.
Hönan och ägget.
Spelar kanske heller ingen större roll.

Cannabis påverkar hjärnan så att både en påverkad person och en brukare blir trögare.
Brukare får svårare att ta till sig information, blir slöare, mindre ambitiös.
Cannabisanvändaren blir sämre på att reflektera som en effekt utav de förändrade signalsubstanserna och det i sej gör det svårare att sluta med drogen. Det förändrar även brukarens personlighet.
Mognadsmässigt fastnar ofta brukaren i den ålder när hen startade sin Cannabiskarriär.
Cannabis påverkar hjärnans belöningssystem och GABA substanser. Mer dopamin frisätts vilket får personen att vilja röka igen.
Drogen talas ibland om som "lätt" men har en stor psykologisk beroendefunktion genom detta.
Lugnet och upprymdheten många upplever i sitt rus gör att drogen ofta används för självmedicinering vid tillstånd som ångest. Personen får äntligen frid och känslan av att må bra.
Men att "bota" ångest med Cannabis leder på sikt till än större psykisk ohälsa.

Min bror började röka hasch som fjortonåring och fastnade snabbt. Han utvecklade psykoser snabbt.
Jag har fler släktingar, gamla pojkvänner och fd vänner som jag sett fastna och gå ner sej i cannabis och det gör mej rasande när människor påstår att "marijuana är som att ta sej en öl."
Framför allt när det kommer från politiker som gett upp eller människor som tjänar stora pengar på andras olycka.
Det är okunnigt. Det är cyniskt och det får fler att komma till skada.
Det är en käftsmäll mot oss som är drabbade, som missbrukare eller som anhörig till en spillra.

Puss/ Asta

Don't try this at home...

Onödiga laster att skaffa sej...
Jag menar, det räcker ju så bra med snus å Märta pussar.
Jag är egentligen ingen sockerjunky utan går mer igång på salt å fett. Men det är klart, jag är kvinna å kvinnor älskar choklad.
Detta är chokladernas choklad. Så livsfarligt jävla skitgod att när du väl prövat vill du inte ha någonting annat, hur "rätt" det än är att föredrag choklad med hög kakaohalt.




Jag har sagt det förut, när du väl prövat Moroccan oil så vill/kan du aldrig mer vara utan.
För mej var det som heroin. Jag testade en gång å sen var jag fast.
Det sägs "byggga upp håret" vilket jag inte tror ett skit på eftersom håret är stendöd vävnad men det gör håret följsamt, glänsande, mjukt på ett bra sätt och attans så väldoftande.
Ca 350 kr men den varar länge, min första flaska hade jag i 10 månader.
En liten liten kladd i nytvättat hår.

Senaste lasten då. Lite samma känsla som med håroljan.
En gång å pang jag var fast!
Men gör sej bäst på hud med lite solbrränna tror jag.
Till vintern övergår jag nog till en vanlig foundation.
Denna är lätt och känns helt fettfri. Den är färgar inte av på plagg och är liksom ingen kräm utan en gel som består till över 90% av vatten.
Och. Så. Jävla. Bra!

Min gamla trotjänare, som jag rekommenderar till alla i tid och otid.
OPI borde fan betala mej reklampengar för jag tror säkert att jag "sålt in oljan" till minst 100 pers.
Denna oljan är räddningen för allatorra naglar som skivar sej å går av.
Det kan ta lite tid, men med ihärdigt inmasserande och lite tålamod ger Avoplex dej smidiga, starka, vackra naglar.
Går inte att leva utan.


Nej, jag är kanske inte BEROENDE av denna cider. Det vore ju förfärligt. Då vore jag ju alkoholist.
Men för en tjej tant som normalt inte går igång på cider utan föredrar rödvin å öl så har jag ändå trillat dit.
Denna cider är förfärligt god. Framförallt tillsammans med solsken


.
Jag har ingen aning om hur det gick till.
Men från att ha varit en kvinna med typ ett par promenadskor och ett par finskor (med låg klack) så blev jag plötsligt för 3-4 år sen skogalen och begäret bara stegras hela tiden.
Framförallt begäret till opraktiska, högklackade och vackra skor.
Efter som jag inte vet hur eller varför jag utvecklade denna last så får jag väl helt enkelt utfärda en allmän varning.
Vistas inte i onödan i skoaffärer. När du måste köpa nya skor, gör det fort och utan passion.
Prova bara de du absolut kan tänka dej och se inte åt nåt annat.




Puss/ Asta