I tisdags var jag på intervju angående att jag sökt betald vidareutbildning till Barnmorska.
Jag fick sitta ner med de två chefer som jag har på BB samt med chefen från en gynekologisk avdelning, den sistnämnda "känner" jag lite grann eftersom hon till relativt nyss arbetade som syrra å vårdplatskoordinator.
Den ena av cheferna frågade om jag tyckte det kändes jobbigt att de var tre stycken men ingen av dem är nya för mej så det kände jag inte alls.
Jag fick veta att sex-sju stycken sökt den här möjligheten att läsa till Barnmorska med betalning och att de hade en, kanske två platser.
Jag vet åtminstone två stycken andra, mycket kompetenta sjuksköterskor, som sökt och som arbetar inom kliniken och mitt mod sjunk rätt rejält.
Det måste vara ett delikat men svårt val för dessa tre chefer att besluta vilka som skall få platserna så vida de inte i förväg har någon favorit.
Jag fick svara på en mängd frågor.
Varför jag vill bli Barnmorska? Vad jag tror förväntas av en sådan? Vilka kvaliteter jag har som är lämpliga? Hur jag ser på Barnmorskans yrke? Vilka skillnader jag kan se mellan att vara Sjuksköterska och Barnmorska samt om jag kommer att läsa även om jag inte får utbildningen betald.
Det var ungefär vad jag förväntat mej.
Efteråt kändes det... så klart... som att jag skulle kunna gjort bättre ifrån mej och tryckt mer på ditten eller datten men... asch, vi får se.
Jag tror inte att jag får det, sådan är känslan och intuitionen, och jag tror inte det bara är min vanliga pessimism som smittar. Jag tyckte mej kunna läsa det i ansiktet å på kroppsspråket på de tre cheferna.
Jag är stolt över att vara Sjuksköterska. Jag tycker att det är ett... tungt/lågbetalt/stressigt jobb... men också ett ständigt utvecklande å lärande jobb.
Jag är intresserad av människor, jag räds varken fysisk kontakt eller svåra ämnen och det är fantastiskt att få hjälpa en patient till någonting bättre, varesej det handlar om god och ömsint omvårdnad av en döende patient eller alert hanterande av akut dålig patient.
Jag har trivts med min roll, med mitt yrke, med mina patienter och min avdelning men jag har faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av hjärtan eller njurar. Jag hade lika gärna kunat jobba med blodsjukdomar eller magar.
Med obstetrik och i viss mån gynekologi är det skillnad. Jag ÄR intresserad.
Jag har plockat fram min gamla bok från grundutbildningen i ämnet och läst den såpass mycket att jag förmodligen skulle kunna skriva en tenta i ämnet imorgon.
Jag läser och läser om vissa bitar, jag slår upp saker, jag blir frustrerad över att mycket inte står med för det är ju ingen bok för barnmorskestudenter, den är till för grundutbildningen till Sjuksköterska.
Jag ser oerhört mycket fram mot utbildningen och nästan mest de teoretiska bitarna för att jag tycker ämnet är så spännande.
Så har jag aldrig känt inom sjuksköterskeriet.
Jag har många kvaliteter som man behöver som Barnmorska tror jag.
Jag är som sagt genuint intresserad av ämnet. Jag är en fysisk person och det finns inget yrke som är intimare och mer fysiskt än att vara nära en naken födande kvinna som blottar både sin kropp, sina instinkter, sin fruktan och sin kraft. Att där massera, hålla om, undersöka, andas tillsammans, det kräver en mognad i att förtränga sin egen personliga sfär.
Jag är inte rädd för att möta ångest eller aggression. Jag vågar stå kvar och hålla fast blicken i sådana lägen.
Under min grundutbildning och hela min karriär är det det som jag alltid fått mest cred för, mitt bemötande av patienten och min förmåga att läsa av och anpassa bemötandet.
Sen har jag genom mina år inom akutmedicin, där jag jobbat mycket kvällar då doktorerna inte är på avdelningen och ofta tillsammans med oerfarna kollegor utvecklat min kliniska blick, min förmåga att agera snabbt när det behövs, att jobba metodiskt och att söka doktorn när jag behöver hen.
Det är barnmorskans stora självständiga ansvar som tidigare skrämt mej och som... jag erkänner... fortfarande delvis gör så.
Det FÅR inte gå fel. Man FÅR inte göra en felaktig bedömning. Man FÅR inte missa något.
Men jag tänker att ett visst mått av ödmjukhet kanske inte är fel heller.
I nuläget kan jag inte. Som ny kommer jag att vara just ny och får be erfarna kollegor om hjälp och jag är varken dummare eller smartare än andra barnmorskor som jag känner.
Samtidigt skrämmer utbildningen mej.
Den är tuff, både teoretiskt och praktiskt. Teorin känner jag att jag fixar.
Studentrollen känns läskigare. Handledare som jag klickar med å som förmår ge mej den där stöttningen och självförtroendet känns som a och o.
För barnmorskor kan vara ett hårt släkte och som student har man mycket att bevisa.
Kommer jag läsa om jag inte får betalt?
Tveksamt som jag sagt tidigare. Hur klarar man sej på så där lite pengar?
Lån, bilar, Mini å hennes familj.
Fransarna slopar jag icke men kläder får jag väl låta bli där ett tag, men GÅR det?
Skulle vi klara oss om jag fick ut sju och ett halvt tusen?
Säg nåt peppande! :)
Puss/ Asta
