Så djävelusiskt förbannad på dessa vårdcentralsläkare!

Idag har jag varit "arg tant på apoteket."
Idag sa jag till en väldigt vänlig och serviceminded kvinna på apoteket att "Det tror fan att människor köper läkemedel på nätet i det här jävla förmyndarsamhället" och även om hon kanske inte höll med om precis DET visade hon stor förståelse för min ilska.

För en vecka sedan så ringde jag Vårdcentralen för recept.
Ni har säkert samma system ni, men jag förklarar ändå.
Man får alltså ringa ett nummer, bli kopplad till en telefonsvarare där man får knappa in sitt telefonnummer och sen får en telefontid som det jävlar i min låda gäller att passa.
Jag hade dragit mej för att ringa för jag VET deras inställning och jag vet att man blir uppläxad om biverkningar och fans moster varendaste gång och sen kanske... kanske får ett recept.
Det som jag var ute efter var kortison som ges intramuskelärt och som verkar i depå form, alltså under längre tid.
Jag ville även ha kortisonögondroppar.
Och jag ville förnya mitt recept på insomningstabletten Zopiklon.

Jag förstår absolut. Depot-Medrol som kortisonet heter skall ges med försiktighet, bland annat för risken för benskörhet när man blir äldre.
Och insomningstabletten är vanebildande.
Jag förstår om jag vore tjugofyra år eller björkallergisk ett par veckor om året.
Men nu är jag nästan femtio. Jag har tagit en pilla till natten (ibland mindre och väldigt väldigt sällan mer) i 5-6 år och jag har tagit en eller två omgångar im kortison varje juni i fem år.
Gör jag inte det så sover jag inte
Gör jag inte det så blir hela sommaren ett allergiskt helvete.
Och ja, jag har prövat utan.
Vad det gäller sömnen har jag gått i vanlig terapi, i kognitiv terapi, i sömnskola utan resultat.
Vad det gäller allergin så äter jag antihistamin, tar kortisonnässpray, kortisonögondroppar, kortisoninhalation, luftrörsvidgande inhalation, diverse kortisonkrämer och jag har ÄNDÅ kondition som en 80 åring och kli precis överallt.

Hur som helst. Sjuksköterskan på vårdcentralen var oväntat trevlig och förstående. Bemanningssyrra eller ny förmodligen, kände inte till rutinerna om misstro och ifrågasättande av patienter.
Hon lovade fixa recept men tyvärr skulle jag få vänta i 5-6 dar.
Jag lovade försöka stå ut. Och det har varit superallergiska dagar, men jag har hållit fast vid tanken att "på onsdag får jag min spruta." Min fix.

Tio minuter innan stängning jäktar jag in på apoteket. Hämtar först ut mer antibiotika till hunden. Fukteksemen har snart kostat mej 5000 spänn... gissa om jag som fattig student med halvt bidrag i maj har dessa pengar?!
Nä. Egentligen inte.
Sen var det människomedicinen då.
Inget recept på Depot-Medrol. Inget recept på kortisonögondroppar. Inget recept på insomningstabletterna.
Kärringen har skrivit ut ett recept på Livistin ögondroppar. Antihistamin som går att köpa receptfritt!!!! Utan att meddela mej.

Jag kände mej förnedrad. Ifrågasatt. Rasande.
Galet jävla arg faktiskt!!!
Det borde rimligen vara MITT val att väga biverkning av kortison att vara sjuk hela sommaren när nu läkemedlet finns på MIN indikation!
Och har jag inte blivit pundare av att använda Zopiklon på 5 år blir jag det knappast nu heller.
Jävla dumheter. Nu får jag ringa... samma procedur... imorgon igen och böna/skälla i lagom dos för att kanske... kanske... få mediciner så jag kan fungera normalt.

Puss/ Asta

Denna dagen, ett liv

 

Hej finaste läsarna.

Är på tok för trött för att uppbåda nån tankeverksamhet för att komma på nåt tänkvärt blogginlägg så det får bli ett om min dag helt enkelt. Kanske med ett eller annat sidospår.

Förkylningen börjar så sakteliga släppa sitt tag om mej för istället... så fruktansvärt förutsägbart vad det gäller mej... gå över i ett astma/ bronkitliknande tillstånd.
Segt slem, tungt att andas, tätt i bröstet, skakig, trött.
Jag har glatt inhalerat hela dagen utan resultat så nu ikväll tog jag mej en rejäl dos kortison. Har inga större förhoppningar om att det ska hjälpa snabbt.
Har haft detta lilla efterspel till förkylningar så länge jag kan minnas och det brukar alltid ta en jävla tid.
Gamla läsare minns kanske att jag fick söka akuten så här års i fjol oxå efter flera veckor med allt mer hosta. En överläkare öppnade alla dörrar för mej sedan vårdcentralen och sjukvårdsupplysningen sagt att jag skulle "avvakta."

Jag har ju min andra trötthet i botten sedan innan och hela dagen har jag varit på ett sjukt dåligt humör.
Jag har varit ledig men inne i grannstaden för att träffa en psykolog.
Har träffat henne en gång tidigare för länge sedan och hon är väldigt klok och behaglig att prata med.
Vi gjorde ett antal tester som visade på att jag fortfarande går med väldigt hög stressnivå och stort adrenalinpåslag. Vi hann tala helt kort om hur och varför jag själv tror att jag mår som jag mår.
Ska till henne i maj igen någongång. Lite länge att vänta men...

"Unnade" mej en klänning oxå. Se bilden (som inte är särskilt bra.)
Har "unnat" mej en hel del som jag inte har råd med det sista och det känns inte helt bra. Liksom med mat kan jag göra så där... shoppa av andra anledningar än behov och lust. Som någon slags tröst och ersättning för annat, ett tillfälligt rus.
Har legat lågt med shopping länge så den senaste månaden har varit ett dumt bakslag. Ska ta tag i det igen.
Å i linje med att "vara min egen bästa kompis" (se inlägget innan) nu inte banna mej mer för klänningen utan glädjas över den och hålla emot nästa gång.
Klänningen fanns i vitt oxå och var egentligen sötare.
Men (om vi nu ska vara snälla) så var den svarta mer klädsam. Hmm.
Svart slankar av, vitt förstorar. Å vitt är hur opraktiskt som helst om man lever med en Prins Gottfrid.
Modellen är fin med underklänning som är kortare än klänningen så det blir som en spetskant nederst... det syns inte riktigt på bilden.

På tal om Gottfrid så passade han på att riktigt skämma ut mej idag.
Han fick syn på några ungar (i 7-8 års åldern) som lekte i en dunge.
Han såg dem före mej, blev nyfiken och drog dit.
Han har tidigare aldrig direkt intresserat sej för människor på avstånd.
Barnen blev rädda och började springa, varpå han sprang efter.
Helt döv.
"Stanna" ropade jag till både ungar och hund men inte lyssnade nån av dem.
Tillslut hann vi ikapp, jag fick be om ursäkt, förklara att han egentligen är valp och att han ville leka men att jag förstod att dee blev rädda.
Gottfrid fick vara kopplad resten av rundan.
När jag kom hem frågade maken syrligt "om det hänt något spännande"
Då hade förstås pappan (en granne) till barnen varit här. Han hade varit trevlig (de ÄR väldigt rara människor) men...
Usch, jag skäms!
Å det är så tråkigt. För bara 3-4 veckor sen var inkallningen 100% ig.
Han kom VARENDA gång och jag var så stolt över honom. Nu gör han lite som han vill mest hela tiden och kan... uppenbarligen inte längre vara lös om vi inte är någonstans där jag har koll åt alla håll.
Jag som sett fram emot att kunna gå å bada med min hund i sommar utan att han bryr sej om andra folk å fä.
Tonårsslyngel!

Hur har ni det?

Puss/ Asta